Trädgårdsmästareföreningens valberedning har slutat ringa

Garderobsblomma? Ska det vara ett anständigt namn på en blomma?

  Skulle en människa, utan att fundera på emigration, marsfärd eller underjordisk ljusskygg positionering, kunna bära ett namn med epitet: garderob?

  Tänk dig själv, när du står där i luckan på vårdcentralen och receptionisten frågar:

­  – Ja, och namnet var?

  Du skulle tveka ett antal sekunder, kanske t o m en halv minut, innan du så tyst viskande som möjligt och mellan tänderna väste:

­  – Garderobs-Lars…

  Och då skulle följdfrågan förmodligen bli:

  – Förlåt, nu hörde jag inte?

  Vilket skulle leda till att du snabbt som ögat slängde fram din legitimation och darrande pekade på ditt förnedrande namn.

  Då skulle du från receptionistens mun få höra, som om hon skrek ut det, ett käckt:

  – Garderobs-Lars?! Det var ett ovanligt… innan hon eller han tittar upp mot dig, som då rusande är på väg till det angränsande väntrummet, för att där slita till dig en fem år gammal Håll dig i form eller dö och överdrivet intresserat börja läsa en artikel om de ovanligaste namnen i Sverige och då konstatera att du ensam toppar den lista som tidskriften redovisar.

  Men nu har du lyckligtvis inte fått det epitet, utan kan kanske, t o m malligt, stoltsera med epitet som: kusk: Kusk-Anna, Finnbacka: Finnbacka-Britta, Delsbo: Delsbo-Olle eller åkare: Åkare-Anders, epitet som har någon typ av rimlig anknytning till den värld du lever i.

  Men blommorna, de är chanslösa när det gäller namngivningen. De har absolut ingen talan och det är väl därför som grymma individer, som absolut saknar blommedkänsla, kan komma på något så förnedrande namn som garderobsblomma.

  Jag har en så kallad garderobsblomma. Hon(!), jag betraktar mina blommor som kvinnliga väsen, står ensam i mitt sovrumsfönster. Och där har hon stått, och stått, och stått, utan att röra sig ur fläcken sedan jag för tre år sedan köpte, planterade om och ställde henne där.

  När jag skriver ”inte rört sig ur fläcken” menar jag naturligtvis att hon inte växt en enda millimeter. Tvärtom. 

  Hon inledde med att nästan vara på väg att prunka, flörtade med mig med sina friska gröna blad och det nästan sjöng om hennes uppenbarelse. Men så hände något för mig obegripligt.

  Hon började bit för bit, blad för blad, stjälk för stjälk, vissna, och idag återstår av henne ett litet fem centimeters blad och en sju centimeters gryende knopp.

  Så har hon sett ut i över ett halvår och frågorna hos mig börjar så smått hopa sig:

  Har jag på något vis kränkt henne, trots att jag i hennes närhet, aldrig(!) uttalat hennes förnedrande namn?

  Jag har heller aldrig inför mina vänner talat illa om henne, utan bara, i all välmening, bekymrat beklagat hennes miserabla tillstånd, i syfte att om möjligt få råd om hur jag skulle kunna få min kära att trivas bättre och på sikt bestämma sig för att sluta trilskas med sin växtprotest.

  De råd jag då fått har dock aldrig syftat till detta, utan ofta innehållit raka eller inlindade tips om hur jag på snabbast möjliga sätt skulle kunna göra mig av med min gamla, som jag numera väljer att kalla henne, flamma.

  Som vore jag en presumtiv blommördare!?

  Nej, nej och åter nej! Aldrig över hennes levande blad skulle detta komma på fråga!

  Jag måste här för ett kort ögonblick bedrövad avbyta mitt skrivande och när jag tittar upp får jag syn på ett av mina andra sorgebarn, som bredvid min smyckade, frodiga och lysande plastgran, verkar gå samma öde till mötes som hon som står i mitt sovrum. Även här har återtåget till det ursprungliga, jorden, börjat.

  Blad för blad har skrumpnat och de stjälkar som ännu inte segnat ner och sedan hamnat i komposten, slokar betänkligt, tillsammans med två murkna blompinnar som sedan länge gett upp hoppet om att kunna vara henne till hjälp.

  Hon skriker efter… ja, vad.

  Ömsom har jag gett henne mer än nog av det våta och ömsom har jag satt henne på sparsam vattendiet, och hela tiden med näringsriktigt vatten.

  Jag har flyttat henne från bordläge till fönsterläge, från fönsterläge ner till golvläge, bytt hennes krukor, bytt hennes jord – men förgäves.

  Jag börjar så smått förstå varför trädgårdsmästareföreningens valberedningen slutat ringa…

  Mæ råkes

Före 1965 förekom inga olagligheter mellan lakanen i den välsignade sänghalmen

Kvinnor har under lång tid ofta varit förpackade.

  I sina kläder, i sitt smink, i sin begränsade rörelsefrihet.

  Tydligaste såg man det förr bland de välbärgade kvinnorna, de som hade råd att förpacka sig, eller kanske snarare gavs råd av sina förmögna män att förpacka sig. Männen behövde någon/något att visa upp, som kunde vara deras vackra gemål. Och det i rätt förpackning.

  På 1700-talet, vid Europas hov, var förpackningen brutal, för att inte säga direkt handikappande, för kvinnorna. Upptill korsetter som snörde åt i kombination med kjolar vida som tält, och vars metalltältställningar måste ha gjort det näst intill var omöjligt för kvinnorna att sätta sig.

  Och just den begränsande egenskapen hos förpackningarna, kläderna, verkar genom tiderna ha lockat modeskaparna/männen.

  Tänk bara på de fodral som tjejerna i The Supremes och andra kvinnliga artister ibland uppträdde i på 60-talet. Trestegs- eller längdhopp i en sådan mundering var inte att tänka på. Nä, det var till att likt en pingvin trippa fram. Än i dag förekommer det att kvinnor drar på sig likande fodral, fast de flesta kvinnor tror jag avstår.

  Kommer man sedan till smink och krämer har utvecklingen gått med stormsteg och reklambranschens folk har verkligen inpräntat i kvinnorna att de absolut inte duger att se ut som de gör.

  Hur många kvinnor står och/eller sitter inte varje kväll och smörjer in sina kroppar med så kallad mjukgörande kräm. Inte för att det behövs, men för att vara på den säkra sidan med att de åtminstone gjort vad de ekonomiskt och kulturellt förmått för att inte låta huden bli skrynklig.

  Som om krämerna skulle hjälpa. Det finns inte ett enda vetenskapligt belägg för att någon kräm i världen kan få rynkor att försvinna. Men de tager, i Cajsa Wargs anda, vad de haver.

  Och männen?

  Inga problem med deras möjlighet till vare sig trestegs- eller längdhopp. Även hopp över skacklarna har deras munderingar, som oftast, också passat bra till.                

  De har dessutom förpackat och angett riktlinjerna för kvinnornas utseende, tänkande och åtbörder.

  Förr var ju också kvinnorna, rent rättsligt, männens egendom. Och kvinnornas befrielse och självständighet har gått trögt.

·      1845 fick kvinnor lika arvsrätt som män. Men som gift var mannen ändå hennes förmyndare. Vem ärvde egentligen?

·      1858 kunde en kvinna för första gången bli, utan ansökan hos någon myndighet, myndig när hon fyllde 25 år.

·      1921 fick kvinnor rösträtt och en gift kvinna blev myndig när hon fyllde 21 år, samtidigt som det året innan lagstadgades om att en kvinna vid giftermål var tvungen att anta makens efternamn. Det behövdes tydligen lite kontroll ändå, så att inte löshästarna i okunskap skulle ta för sig på ”ockuperad mark”, och så att kvinnan inte glömde vem hon egentligen tillhörde.

        Så hur myndiga var kvinnorna?

  Vem tog hand om barnen? Vem skötte hemmet? Vem var ofta ekonomiskt beroende av mannen?

  Och vem bestämde ordningen mellan lakanen i sänghalmen?

  Inte förrän 1965 blev våldtäkt inom äktenskapet straffbart!

  2017 skedde, i samband med #metoo-rörelsens start, ett definitivt och avgörande genombrott för kvinnans självständighet och jag hoppas att detta leder till att vi, som på Island, så fort som möjligt, lagstiftar om jämställda löner mellan kvinnor och män. Först då kommer vi ha närmat oss ett samhälle där alla, oavsett kön, har lika värde.

  I detta sammanhang kan det vara intressant att ta del av John Lennons text från 1972 i låten Woman is the nigger of the world. 

  Då tyckte säkert många att han överdrev och var lite fel ute. Men var han det?

  Tidigt ute, var han definitivt.

  Mæ råkes

Woman is the nigger of the world

Woman is the nigger of the world
Yes, she is, think about it
Woman is the nigger of the world
Think about it, do something about it

We make her paint her face and dance
If she won't be a slave, we say that she don't love us
If she's real, we say she's trying to be a man
While puttin' her down, we pretend that she's above us

You know, woman is the nigger of the world, yeah…

We make her bear and raise our children
And then we leave her flat for being a fat old mother hen
We tell her, home is the only place she should be
Then we complain that she's too unworldly to be our friend

Well, now, woman is the nigger of the world, yeah, she is…

We insult her every day on TV
And wonder why she has no guts or confidence
When she's young we kill her will to be free
This is the one that I can never remember
But you get the message anyway

You know that woman is the nigger of the world…

We make her paint her face and dance
We make her paint her face and dance
We make her paint her face and dance

You know, we make her paint her face and dance
Dance, dance, dance, dance, dance, dance
We make her paint her face and dance

Vem sa rätt, vem sa fel – levande repliker…

Ibland förhäver man sig kanske. Tror se væ! Vål litte för kærut.

  Som när jag gjorde och spelade in cd:n Persa. På den la jag in två låtar med varianter av det jamska språket, en offerdalsk och en sydjamsk, en låt av varje.

Den offerdalska hette Mär, flär å vær i Änarsvän, och den sydjamska Blåumåulebåutent.

  Sedan bar det av in i studion och…

  Inte vet jag hur det gick, men jag kan tänka mig att de som verkligen behärskar dessa varianter av jamskan nog rynkande lite på näsan och tänkte: Nä, nu tog han väl i lite för mycke, n Lars Persa. Så säger vi inte, det stämmer inte riktigt.

  Okej, då.

  Men en anledning till att jag tog med de här låtarna var att jag aldrig i hela mitt liv hade hört en låt på vare sig klingande eller, som min, haltande offerdalska. Därför tyckte jag att det var dags.

  Vad gäller den sydjamska varianten hade jag en ide om att cd:n skulle innehålla de tre huvudvarianterna av jamskan. Jag såg det lite som upplysning för utomlänsfolk.

  Så att de skulle förstå att det inte bara finns en variant av jamska, utan flera. Sydjamskan finns det ju, genom Kalle Berglunds musikaliska klössjömaulspoesi, utmärkta exempel på från 80-talet, men jag tänkte att jag ändå kunde ha med en låt som sträckte sig ned mot de Sydjämtland. De flesta av Berglunds alster finns ju heller inte tillgängliga digitalt, den enda låt jag hittat är Bröllopet i Nälden.

  Fel eller rätt? Här har ni de bägge texterna och länkarna till låtarna på Spotyfi.

  Egentligen finns det otaliga varianter av jamska om man ser till de varianter som finns i olika byar. Det pratas alltid lite olika.

  I sista versen i min jamska ABC-bok från 2000 har jag försökt illustrera detta i dikten Öya som går så här:

Öya

Hu ligg der mitt uti vattnan

der hammerdalingan dupp ne fattran

heri vattnan der söme auran

klössjöbon fång dom om måuran

om dom inte e för bekväm

å som offerdalingan – stan häm

Mæ råkes

Länk till låten Mär, flär å vær i Änarsvän på Spotyfi, markera, kopiera och klistra in i sökfältet
https://open.spotify.com/track/0vywV6Nc4HC3MO0Hveruzl

Mär, flär å vær i Änarsvän

N däl dom e rent åtabak

n däl e oppsträckt sterv å rak

n däl e mär än huskut brä å fät

sæn finns e dom som e skærsp som e gät

n där e kærut, tyck se væ

n där vät int vår dom vill væ

n däl e asu å n där e snäll

sæn finns e dom som söv når de vål kvälln

Man, je säg när, je vill ha mär

je vill ha flär hell naugu vær

då tar je gänvän häm, häm te Änarsvän

Iblann, då går e rent på tok

iblann, då får man mär n nog

å mång gång vät man inte vå man gjær

iblann då vål man grinu, sur å tvär

iblann då e man lä å tör

vät inte vå man ske ampes för

iblann e mäsen mär än shlock å tom

å iblann då sikt man, ändå vål e bom

Man, je säg när, je vill ha mär… o s v

Å än, å än, å än e tri

å flär de vål e ske dæ si

för mänischa, hu vill ha mär å mär

å ittnå vål e kvær hur än hu gjær

å än, å än, å än, å än

n häst han ha fell så mång bän

å hadd n flär då vårte’ne problem

når man skull kör bort stän hell kör häm ven

Man, je säg när, je vill ha mär… o s v

Länk till låten Blåumåulebåuten på Spotyfi, , markera, kopiera och klistra in i sökfältet https://open.spotify.com/track/6Ur67BXfoj64Gn7JmMr2lC

Blåumåulebåuten

Sola hu va gaal å himlen huskut blåu

de va’nt så myckju som je då måste förståu

å rätt som de va så dauk e opp n båut

å de kunn je int gjæra nå åut

De va en blåumåule’n’båut...

de va en blåumåule’n’båut...

de va en blåumåule’n’båut...

ja, båuten, han va måule blåu…

De va tvo som satt å fiske å ein som rodde

je visst int vorst dom va ifrån hell horst dom bodde

je visst inte hella hur de heile då skulle gåu

de va ittnå som je fondere påu

De va en blåumåule’n’båut... o s v

En ta dom som fiske satt å sjöng påu nå’r låuter

de lät som han sjöng för n fisk der i båuten

men om fisken ville lyssen hell ens höre påu

de va ittnå som je kunne förståu

De va en blåumåule’n’båut... o s v

Rätt som de va hoppe en fisken ut u båuten

å horst han dåu tog vägen de va ingen gåute

å att han så gjortte kunne roddarn förståu

han sa: ”Han ville fell int alls höre påu”

De va en blåumåule’n’båut... o s v

Sola hu va gaal å himlen huskut blåu

de va’nt så myckju som je då måste förståu

å ut på sjön komme’ne n blåumåulen båut

å de kunn je int gjæra nå åut

De va en blåumåule’n’båut... o s v