En norsk sjukpensionär på väg för att hämta en husvagn i Hammerfest

Solen lyser matt genom de höga slöjmolnen.

  Jag går tillsammans med en kollega från mitt jobb, SFI Järpen, ner till järnvägsstationen. Helgen stundar.

  När vi ska sätta oss på den slitna bänken vid stationshuset ligger det en bilgenerator på vänstra sidan. Lite förvånad lägger jag ner generatorn på marken, och tänker att den skulle kunna smutsa ner bänken och den i sin tur de eventuella som vill sätta sig där.

  Då dyker en kort, striphårig, lite kutryggig, 50-årig man upp och tar, utan att säga ett ord, upp generatorn från marken.

  – Jaså, det var din, säger jag, och han förklarar, på norska, utan att titta på mig, att han och frun är på väg till Hammerfest i nordligaste Norge för att hämta en husvagn, att generatorn slutat fungera, att ingen verkstad i Järpen velat hjälpa honom, att han fått tag i en generator i Järpen som han själv satt i, men vars fästen inte passar speciellt bra, att han därför inte törs köra med den ända upp till Hammerfest, och att han nu måste ta sig till någon bilskrot i Östersund för att skaffa en generator som passar.

  – Vilken otur, svarar jag och ondgör mig lite över att inte någon av Järpens verkstäder velat hjälpa honom i hans akuta läge.

  Vi äntrar tåget och jag googlar fram numren till de två bilskrotar i Östersund som jag känner till, men eftersom telefoner och wifi inte fungerar speciellt bra på tåget ger vi upp om att telefonvägen kunna få kontakt med någon.

  Jag börjar samtidigt oroa mig för hur mannen, som heter Tom, ska klara det när han kommer till Östersund: Ska han ta en taxi till Lugnvik och bilskroten? Och taxi tillbaka? Vad kommer inte det att kosta? Och sedan när han med tåget kommer tillbaka till Järpen och ska sätta dit den, kommer det att vara mörkt då?

  Tom berättar att han faktiskt bor i Sverige, sexhundra meter från den norsk-svenska gränsen, att han är sjukpensionär efter en fallolycka när han jobbade som plåtslagare och att han är väldigt orolig för sin fru som ligger sjuk på ett hotellrum och väntar på honom i Åre. Han är först lite undvikande om vilken sjukdom frun har, men så småningom och mellan raderna kommer det fram att frun sedan länge går på Metadon och därför har nedsatt immunförsvar. När vi närmar oss Östersund berättar han också om att frun en gång i Oslo blivit nedslagen och rånad och att hon i samband med rånet fått någon typ av hjärnskada. Hans fru har alltså inte haft ett lätt liv.

  Och själv är han sjukpensionär?!

  Då bestämmer jag mig.

  Jag säger till honom att jag, när vi kommer fram, ska hämta min bil och skjutas honom till Lugnvik och bilskroten och sedan tillbaka till tåget. Jag har tid med det.

  Tjugofem minuter efter det vi anlänt står vi framför mannen i kassan på bildemonteringen och Tom betalar 645 kronor för den enda passande generator som de turligt nog har. Nu behöver Tom bara vänta tills nästa tåg till Järpen går. Det är tydligen 16.30.

  Jag börjar fundera på avgångstiden och inser att Tom, när han kommer fram till Järpen, kanske måste behöva skruva i halvmörker.

  Då bestämmer jag mig för att skjutsa honom till Järpen. Jag har inget särskilt inplanerat och varför skulle jag inte? Varför skulle jag inte?

  Efter en halvtimme hemma hos mig, lite musiksnack och lyssnande, åker jag och, som jag sedan länge planerat, byter till vinterdäck, Sedan bär det av mot järpen.

  Toms bil står där vid järnvägsstationen och han visar mig den provisoriska men inte riktigt passande generator som han monterat. Nu kan han sätta dit en som passar.

  Jag kommer aldrig att glömma Tom och hans livsöde. Hans fru som kanske haft ”ett helvete”, men som han nu tar hand om,  deras 200-milatripp till Hammerfest och tillbaka för att hämta en husvagn som tydligen en utlandsboende släkting skänkt dem.

  Det tar tid att uppleva livet, det finns ingen app för det.

  Mæ råkes

Feghetens och cykelhjälmens tid är kommen...

Jag blev feg efter korrekturläsningen av den nya boken. Riktigt feg.

  Men jag hade tänkt bli det under en längre tid, så det kom inte som någon överraskning.

  Det hela började när många skribenter, men också vanligt folk, började föra fram cykelhjälmen som något ytterst förträffligt att skydda sitt huvud med.

  Ja, ja, tänkte jag i början. Sådana där är ju till för klantskallar som inte kan cykla. Men jag kunde ju cykla, utan problem. Då, alltså för ungefär tio år sedan, hade jag i mitt femtiofyraåriga liv aldrig varit ute för någon cykelolycka. Det om något bevisade väl det onödiga i att också jag skulle göda cykelhjälmskapitalisterna genom att införskaffa mig något så löjligt som en cykelhjälm.

  Och så har det gått på. Jag har cyklat, cyklat och cyklat. Utan missöden.

  Dessutom många gånger berusad. Men inte har det varit någon fara med det. Jag har aldrig på grund av berusning kört på någon eller ramlat av min cykel. 
   Utom kanske en gång när jag i nattens och alkoholens berusning snubblade in i en buske när jag skulle parkera utanför trapphuset där jag bor. Men det gick bra, jag var ju vid detta tillfälle, så att säga, ganska avslappnad. Och det är knappt att minns att det hände. Det var en bagatell helt enkelt.

  Efter denna resumé av mitt cyklande kan ni säkert förstå min skeptiska inställning till cykelhjälmar. Jag klarar mig ju lika bra utan.

  Men som jag inledningsvis antydde, började för ungefär fem år sedan en cykelfeghet gro inom mig.

  Delvis berodde det nog på att min ålder sköt i höjden, men också på att jag av en händelse råkade googla förbi en del cykelolyckor på nätet.

  Jag läste om cyklister som efter 40 års felfritt cyklande körde omkull och allvarligt skadade både hjärna och leder. En del av de olycksdrabbade kom till och med inte ens levande ur sina cykelolyckor, utan transporterades omgående via akuten till närmsta krematorium.

  Dessa skildringar gav mig kalla, så kallade kårar, utefter, ja, ni vet vad.

  Fegheten tilltog.

  Jag började så smått googla på diverse cykelhjälmar, jag började jämföra modeller, priser och prestanda.

  Varje kväll försökte jag dessutom visualisera bilden av mig själv cyklande iförd cykelhjälm.

  Tyvärr ledde detta bara till att jag svettig vaknade i en dröm där en kinesisk firma lyckats ruinera mig genom att lura på mig en svindyr prenumeration på det senaste i cykelhjälmsväg.

  Eller också drömda jag att jag hamnade i brutala cykelolyckor, där drömhjälmen på mitt sköra huvud slungades av innan jag var på väg att krossa skallen mot en armerad och extra förstärkt betongpelare. Som tur var vaknade jag alltid innan själva skallen skulle mosas.

Hur skulle inte det ha sett ut i sängen annars; blod och hjärnsubstans överallt.

  Ett tredje drömscenario var att jag kom till jobbet iförd en nyinköpt cykelhjälm och på grund av min då löjliga uppsyn blev totalt och utan hejd utskrattad av mina kollegor.

  Jag öppnade även ett cykelhjälmskonto där jag månatligen i flera år lade undan en femtiolapp i hopp om att jag så småningom skulle ha råd med en sprillans ny cykelhjälm. Tyvärr drabbades detta konto av att någon mig mycket närstående hela tiden tullade på de insatta medlen och använde dem till frosseri och annan lyxkonsumtion.

  Men fegheten tilltog och idag hade den nått sin absoluta smärtgräns. Det fanns ingen återvändo.

  Med bestämdhet lösgjorde jag därför klockan 14.00 min nyligen inköpta svarta Sjösala Isabell, för att så försiktigt som möjligt börja cykla mot Lillänge och min första cykelhjälm.

  Så livrädd jag plötsligt kände mig. Jag hade ju ingen hjälm. Jag krypcyklade på ettans växel hela vägen och vid varje korsande av gata eller bilväg ledde jag skälvande av skräck cykeln över.

  Väl framme blev cykelhjälmsköpet en total framgång. Cykelhjälmarna såldes på rea och jag fann direkt en svartfärgad som passade perfekt på mitt alltför(?) stora huvud. Jag var i hamn.

  Nu skulle här cyklas, vänta bara…

  Fortsättning följer…

  Mæ råkes

Knikker eller knicker – korrektur

Fick min julsångsbok, Tökka julhælg, digitalt av min dotter Ida för korrektur i fredags.

  Det kändes väldigt spännande. Vad hade hon layout-mässigt nu ”hittat på”, åstadkommit?

  Som vanligt blev jag överraskad.

  Så bra! Precis som jag själv aldrig kunnat tänkt mig det. Jag skulle istället ha… ja, vad då? Jag kan ju inte den konsten. Jag är ingen artdirector?

  Men hon är det. Hon kan. Hon kan kombinera färger, illustrera, skapa harmoni.

  Men ändå överraska.

  Jag vet att det bästa är om jag ger henne fria händer, då åstadkommer hon det bästa. Inte gå in och peta i smådetaljer, be henne lägga till idéer från min inkompetenta layout-hjärna.

För då blir det inte bra. Då blir det bara disharmoniskt och – för mycket.

  ”Less is more” skulle jag tro är hennes grundinställning. Att bara lägga till det som med nödvändighet behövs, inget mera. Det där lilla, men högst väsentliga, som knappt märks, men som känns i hela kroppen när man betraktar det hon skapat.

  Jag kastade mig direkt över korrekturet och har slutfört granskningen nu på förmiddagen. Det är inte mycket jag behövt ändra. Mest rader som hoppat, tankestreck som varit bindestreck, komman som kanske fattats och någon jamsk stavning av något ord.

  Som ”knikker” (skratta). Ska det vara med ck eller kk? Jag hade bestämt mig för det senare

men ordet hade smugit sig in med ck på ett ställe. Man måste få stavningen konsekvent. Helst.

  Men det är inte lätt. Det finns många som har åsikter om jamskans stavning: om en diftong ska stavas au eller oå. Eller om det ska vara olika i syd- respektive centraljamskan.

  Då är det lätt att hamna mellan språkhötapparna. Och tappa självförtroendet.

  När jag funderar på jamskans stavning brukar jag trösta mig med att de som har mest åsikter om stavningen är de som aldrig använder sina egna stavningsregler. De skriver inga texter helt enkelt. De står bredvid planen och skriker till spelarna om hur de ska spela.

  Får man spelare eller ett lag att bli bättre på det viset? Kommer flera att vilja börja spela fotboll då? Knappast.

  Gör som ÖFK-tränaren Graham Potter. Skapa en helhet som fungerar. Visa vad som fungerar. Hur han gjort brukar han inte orda så mycket om. Han behöver inte. Resultaten talar sitt tydliga språk.

  Kommer flera att skriva, lyssna på, prata eller uppskatta jamskan, om man dividerar om stavningsregler?

  Mæ råkes