Inte stämsång men stamsång

Medlemmarna i stammen har skrudat sig i kläder som domineras av stammens färger: blått vitt och rött, de har målat sig i ansiktet med samma färger, de sjunger eller skanderar sånger och ramsor som ska egga stammens trupper till stordåd och få den rivaliserande stammen att tappa sin kraft, och de utför gemensamma rituella gester under den tid som striden med fiendestammen pågår.

  Islänningarna vet att använda sig av sitt urgamla stambeteende när de om och om igen med överraskande styrka besegrar sina motståndare under EM-tuneringen i fotboll.

  Som höjdpunkt i detta beteende kommer vikingahyllningen eller ”vulkanen” som den i folkmun även kallas.

  Supportrarna står likt en armé på läktaren. Där stöter de, under ledning av hövding Aron Gunnarson med de övriga spelarna i laget bakom sig, ut ett ”hou” för varje gång de slår ihop sina händer ovanför sina huvuden. Tempot ökar succesivt och det hela avslutas med att alla under ett våldsamt klappande och stampande med fötterna vrålar ett mera långdraget ”hou”.           

  Den isländska stammens medlemmar likriktas, deras gemenskap stärks. De andra stammarna blir konfunderade och undrar säkert över vad det är som pågår. Hur ska man kunna besegra dessa urvikingar?

  Men det här med stambeteende och stamsånger/ramsor bland fotbollssupportrar är ingen unik företeelse.

  Redan 1906, ett år efter unionsupplösningen mellan Sverige och Norge, gav Samfundet för unison sång ut sångboken Sjung svenska folk! för att som man sa: ”stärka modet och samhörigheten bland svenskarna.”

  Sverige stod åter ensamt och behövde inte bara gamla gränser utan också gamla och nya sånger för att åter bli en ”ren och tydlig” nation.

  Detta blev åter högaktuellt 1943, mitt under andra världskriget, när landet kanske ”kände sig” mera hotat från andra länder. Då följdes sångboken upp av påbudet att så kallade stamsånger fastställda av Kungl. Maj:t, skulle användas:

”till allmänt inlärande vid sångundervisningen i de under Skolöverstyrelsens (i dag Skolverket) inseende ställda läroanstalter vid vilka sådan undervisning bedrivs.”

  Dessa stamsånger hämtades från just sångboken ”Sjung svenska folk”, som fram till dess hade kommit ut i inte mindre än 24 upplagor.

  Under de kommande åren reviderades vilka sånger som skulle betraktas som stamsånger. Detta påbud kom att gälla till så sent som 1969.

  Nästa gång ska vi grotta ner oss i en av dessa klassiska stamsånger.

  Mæ råkes

Cara och Eamon – hon bodde på fel ställe, han föddes på rätt ställe

Året är 1916. Den 24 april. Måndagen i påskveckan, som i kristna sammanhang brukar kallas blåmåndagen.

  Alannah Mallone går med sin ovanligt intelligenta femåriga dotter Cara förbi huvudpostkontoret i Dublin.

  Till sin förvåning får hon där på trappan se revolutionären Patraic Pearse läsa upp en proklamation i vilken staten Irlands frihet deklarerades.

  Hon förstår ingenting. Vad är detta för påhitt?

  Alannah har ingen möjlighet att förklara för sin dotter vad Pearse är ute efter eller vad han pratar om.

  Hon förstår inte att mer än 1600 revolutionärer denna dag har ockuperat sex byggnader i centrala Dublin för att där med våld skapa den fria republiken Irland.

Och detta samtidigt som över 200000 irländska söner och döttrar befinner sig i Frankrike och Belgien för att hjälpa England och dess allierade i kriget mot Tyskland.

  Visst har Alannah hört talas om att det finns strömningar i Irland som vill ha ett fritt Irland, men hon och många med henne har inte funnit frågan så angelägen. Speciellt inte nu när det stora kriget, första världskriget, utkämpas nere på kontinenten.

  Alannah blir under upproret tillsamman med sin man, Senan, dottern Cara och deras två andra barn brutalt nermejade av de brittiska styrkorna, när de på onsdagen, två dagar senare, försöker fly ut från det inringade området där de av en ren händelse råkar bo.

  Och Cara som är ett så intelligent barn, som tillskrivits så goda framtidsutsikter.

En av upprorsledarna inne i postkontoret är Eamon De Valera.

  Hans ursprung är dunkelt. Det påstås att han har en cubansk far och att hans mor är irländska. Men ingen vet med bestämdhet. Han är i alla fall en amerikansk medborgare som 1907 skickats till Irland för att studera.

  Han utbildar sig till lärare i matematik, men blir också tidigt engagerad i Irlands frigörelse från det engelska styret. Han blir också en av ledarna för påskupproret.

  Efter en veckas uppror står dock den engelska armén som segrare.

  Upprorsledarna arkebuseras på löpande band och många av dem som deltagit eller råkat bo inom det inringade området interneras.

  De Valeras dödsstraff omvandlas dock, på grund av hans amerikanska medborgarskap, till livstids fängelse, något som han redan ett år senare får amnesti ifrån.

  Han fortsätter kampen mot engelsmännen och 1918 bildar han självständighetspartiet Sinn Féin, vilket leder till att han åter hamnar i fängelse.

  Han lyckas fly till sitt hemland USA, men redan 1920 återvänder han till Irland.

  1921 utropas han till president när republiken bildas, men han accepterar inte att inte hela Irland blir fritt från England och ett två års längt inbördeskrig för att få detta till stånd tar vid. Republikanerna besegras dock och de Valera hamnar på nytt i fängelse.

  Efter hans sista ettåriga fängelsetid fortsätter han att på legal väg kämpa för att göra Irland så självständigt gentemot England som möjligt.

  Han får under olika perioder olika ministerposter i regeringen och 1932 väljs han till premiärminister, något som bland annat leder till att han avskaffar den tro- och huldhetsed som svurits mot den engelska monarken.

  1937 ser han till att iriskan blir landets första språk trots att 80 % av irländarna i första hand pratar engelska. Det är alltså honom man kan tacka för att alla officiella skyltar i dagens Irland skrivs på både iriska och engelska och att iriskan har den status den har.

  Under resten av sitt liv fram till sin död 1975 är han fortsatt politiskt aktiv och innehar under flera omgångar premiärministerposten.

  Den intelligenta dottern Cara. 

  Amerikanen Eamon.

  Två öden.

  Hade inte Eamon varit amerikansk medborgare hade han arkebuserats 1916. De iriska skyltarna som man i dag överallt ser på Irland hade troligtvis inte funnits. Det iriska språket hade troligtvis haft en mycket sämre ställning på Irland

  Hade inte den ovanligt intelligenta Cara varit dotter till en familj som bodde innanför de avspärrningar som den brittiska armén satte upp under påskupproret, hade hon överlevt och kanske blivit professor i kemi eller fysik. 

  Kanske hade hon fått nobelpriset i något av dessa ämnen.

  Kanske hade hon blivit författare och fått nobelpriset i litteratur.  

  Kanske hade hon blivit en förkämpe för iriskan, blivit inrikesminister och sett till att skyltarna i Irland i första hand skrivits på iriska.

  Mæ råkes

Två irländska kvinnor och "thank You"

Statyn på Grafton Street i Dublin föreställer den klassiska Molly Malone, med dragkärran framför sig, på vilken det ligger tre korgar med musslor och bredvid dem ett fång fisk.

  Hon ser frejdig och lite utmanade ut där hon i koppar har stelnat med sitt uppsatta hår, sin självklara uppsyn och sin djupt urringade och yviga klänningen. Som om hon med hela sin uppenbarelse säger:

  ”Mig tar man inte där man sätter mig!  Jag bestämmer, utan överinseende av någon man, själv över mitt liv.”

  Första strofen i visan om henne, vilken skrevs redan 1880, kan berätta:

  ”In Dublin's fair city,

where the girls are so pretty,

I first set my eyes on sweet Molly Malone,

as she wheeled her wheel-barrow,

through streets broad and narrow,

crying, "Cockles and mussels, alive alive oh!"

  Hon är en tidig entreprenör. Ett föredöme för andra. För både kvinnor och män. En dröm om ett självständigt liv. The selfmade woman, om man så vill.

  Men hon har också ett arv att förvalta: både hennes far och mor har dragit fiskkärran runt på Dublins gator i syfte att få ihop till livets nödtorft.

  Tyvärr dör Molly i feber redan i andra strofen, och visan avslutas med att hon i den tredje fortfarande går omkring som spöke i Dublins trånga och breda gränder och säljer musslor och fisk. Och det sägs att man än i dag ibland där kan höra henne ropa sitt: "Cockles and mussels, alive alive oh!"

  En annan högst påtaglig kvinnlig entreprenör, som förvaltar ett sju generationers arv, är värdinna på, enligt henne, Irlands äldsta pub, John Kavanagh, The Gravediggers som ligger alldeles intill kyrkogården Glasnevin Cemetery och Dublins överdådigt artrika botaniska trädgård.

  Trädgården började anläggas 1795 och puben startades 1833.

  Ägarinnan till puben var tidigare sjuksköterska, men när hon ledsnat på allt pappersarbete som detta yrke numera kräver, bestämde hon sig för att söka sig tillbaka till sina rötter och ta över skötseln av familjens anrika pub.

  Hon liknar i mångt och mycket visans Molly: självsäker, kraftfull och lyhörd för kundens önskemål.

  Direkt hon kommer fram till vårt bord förstår man att denna kvinna är något utöver det vanliga.

  Med varlig, entusiastisk och bestämd hand och vokabulär lotsar hon oss genom det utsökta kulinariska utbudet. Att anrätta efterrätterna är för henne en ära. Hon berättar mer än gärna om vad som krävs för att ge den respekt.

  Och så vidare.

  Hennes mål är allas trivsel. Det sjunger liv och glädje om henne.

  Hon tar oss med till den äldsta delen av puben, den del som om 17 år kommer att ha 200 år att skryta över. Där berättar hon bland annat om att hon under sin uppväxt på 50-talet fick dela husets enda toalett med de övriga i familjen och – pubgästerna. Idag finns det flera och puben har byggts ut.

  Betalningen för det som inmundigats sker kontant och utan kvitto.

  Kanske för att vi är turister? Kanske för att den ska ”gå ihop”? Kanske för att…?

  Som sagt: entreprenör. Man måste kanske gena ibland.

  Också det i Molly Malones anda, skulle jag tro.

  I skarp kontrast till de två kvinnor vi hittills mött ter sig de två unga koreanska servitriser som arbetar på en koreansk barbeque-restaurang i centrala Dublin.

  Vi anländer till restaurangen och blir anvisade ett bord under välkomstfraser, leenden och Thank you!

  Köttet klipps i bitar över bordets grillgrop under skratt, leenden och Thank you!

  Vi berömmer köttet och möts av leenden och Thank you!

  Vi frågar om vad det tycker om Dublin och vi möts av leenden och ett svar som avslutas med Thank you!

  Vi beställer en öl till och den hämtas och serveras under leenden och Thank you!

  Vi ler tillbaka och möts av leenden och Thank you!

  Vi lämnar restaurangen och får ta emot ännu flera leende och ännu flera av detta Thank you!

  Thank you! Thank you! Thank you!

  Sluta!

  Kan ni inte vara som Molly!

  Bara för en liten stund? Eller som värdinna på Gravediggers.  

  Vara unga självständiga kvinnor! Vi tycker om er ändå!

  Men de har bara bott i Dublin i åtta månader. För att lära sig engelska.

  Förhoppningsvis lär de sig också att med tiden spara på sina leenden och bara använda dem när de något så när överensstämmer med hur de känner sig inombords.

  Mæ råkes

Is this fockin’ brutal Ireland?

Dublin. 2016. Fredag kväll. 17:e juni. Klockan 21.30.

  Plötsligt kommer ett gäng ungdomar cyklande på gågatan Henry Street. Två av dem har en stor röd sopsäck i ena handen. De svänger lite triumfatoriskt med sina säckar.

  Överraskande kastar en av dem sin säck mot en propert klädd kvinna i 25-årsåldern som kommer gående med stylad ryggsäck på ryggen och en mot asfalten rasslande kabinväska. Samtidigt ropar några av dem något till kvinnan.

  Säcken träffar kvinnan mot ena benet.

  Men att ungdomarna slänger den mot henne, verkar hon ens ta notis om.

  Som om hon inte alls blir förvånad över att det händer, som om hon vet vilka de är och som om de tidigare haft med varandra att göra.

  Gänget viker av vid nästa korsning, samtidigt som den andra killen med säck, under de andra killarnas skrik och skrän, slänger sin säck in i en husvägg. Sedan är de försvunna.

  Några minuter innan detta händer har jag i Tempelbar-områdets, Dublins hetaste turistområde, på en av dess av folk knökfulla gator sett fem slitna 19-20-åriga irländska tjejer, fulla, olyckliga, gråtande och förbittrade ge sig på varandra. Konflikten verkar obestämd och oändlig. Den böljar fram och tillbaka. Det går inte att förstå vad de bråkar om eller vems sida vilka av dem befinner sig på. Kanske finns det inte några sidor att finnas på. Kanske rör det sig om att inte hamna längst ner i någon obestämd osynlig hackordning. Det tröstar varandra och slåss om vartannat.

  Fem minuter senare efter de sopsäckskastande killarnas sorti, möts jag av en troligtvis mentalt störd kvinna, som med desperat blick kommer gående med en barnvagn i vilken det ligger en hund och gnyr.

  Som om den ersatt det barn hon så länge längtat efter.

  Som om hon med hjälp av hunden i barnvagnen försöker skapa sig någon slags familj.

  Som om hon inte kan komma närmare en människovärdig tillvaro än just detta.

  I denna sena småkyliga Dublinkväll, i detta brutala Irland.

  Två kvarter längre fram ser jag den propert klädda kvinnan i samspråk med en utslagen irländsk kille i 25-årsåldern, som sitter med sin tiggarpappmugg för att om möjligt få ihop några euro till kanske en kopp kaffe, till kanske en billig burgare eller till kanske en sil.

  De växlar några fraser, sedan går hon vidare.

  Är de två släkt med varandra? Är killen hennes bror? Eller är hon socialarbetare?

  Lite längre ner på gatan sitter en annan ung irländare i samma ärende: att kortsiktigt med hjälp av en skitig pappmugg tigga ihop till någon typ av framtid.

  ”Is this fucking brutal Ireland?” tänker jag.

  Mæ råkes