Välj att skratta åt Åsa-Nisse, Klabbarpar'n och Eulalia (2)

Konsten med att bli lycklig verkar vara att man ska välja att bli det. Det är alltså upp till var och en om man skrattar eller gråter.

  Att det är så blir ju uppenbart i en biosalong där det visas en komedi.

  Några sitter och ”stör” andra med ett garv som inte är av denna världen, medan andra försöker stå ut med det och de scener som anses vara, men som inte de tycker är roliga i filmen.

  Några har alltså valt att vara lyckliga medan andra valt att inte uppskatta filmens skämt och dessutom störas av de andras alltför högljudda lycka.

  I den situationen, menar optimistförespråkarna, borde alla i biosalongen välja glädje och försöka skratta utav bara den. Anstränga sig för att se det roliga i filmen.

  Åsa-Nisse, Klabbarparn och Eulalia kan vara roliga, bara man försöker inse det. Alla kan asgarva åt dem bara man väljer att tycka de är roliga.

  Men om det nu inte skulle lyckas, vad gör man då? Om man trots alla dessa skämt som visas på bioduken, inte kan förmå sig till att skratta, utan, som optimistkonsulterna säger, väljer leda och tristess istället för glädje. Är det kört då?

  Nej då. Då finns det en reservutgång som säger att de glada ska välja bort energislukande surkartar. I det här fallet den icke-skrattande publiken. 

  De missnöjda får helt enkelt lämna biosalongen och gå hem, sätta på datorn, söka sig in på Youtube och ta del av Robert Gustavssons Claes Stakke och hans facebookgrupp ”Säg ifrån”, Bill Maher hejdlösa drift med Donald Trump eller Ricky Gervais drift med skapelseberättelsen. Eller också har de andra filmer och klipp som de kan se och skratta åt. Livet blir på detta sätt fulländat.

  Åsa-Nisse-fantasterna skrattar på sitt håll medan de som inte uppskattar Åsa-Nisse-skämten väljer andra filmer eller klipp.

  Det kanske skulle gå att bara släppa in dem som väljer glädje. Man kör några klipp från den kommande komedin för dem som vill in och den som inte ens drar på mun åt dessa får inte komma in?

  Men om de nu rör sig om två kategorier som för allas bästa borde umgås, integreras?

  Kanske är den ena gruppen ett gäng invandrare från Afghanistan medan den andra är en grupp helylle SD-svenskar. Hur blir det då?

  Afghanerna vill dansa afghansk killdans, medan SD-arna vill skratta åt invandrare när de kommer till korta i det för dem främmande Sverige. Vem ska välja vad då?

  Ska afghanerna tvinga sig att se det roliga i driften med dem, eller ska SD-arna tvinga sig till att dansa afghandans?

  Och om man ser en allvarlig och tragisk film, läser en allvarsam bok eller spelar sorgsen musik? Har man då valt bort glädjen? Gjort fel? Ska det inte få finnas allvar och tragik.

  Jag har varit med om personer i en biosalong som skrattat åt scener som andra samtidigt har suttit och gråtit åt. Vem valde rätt då?

  Svårt. Måste fundera. Återkommer.

  Mæ råkes.