Första gången jag
drack alkohol valde jag glädje. Jag visste inget om den glädjen, men jag kunde
ju ana att det var något speciellt med alkohol, och att den kunde skänka
glädje.
Jag hörde ju andra berätta skrönor om vad som
kunde tima under alkoholens rus:
någon som gått fel,
somnat där, vaknat där, sagt så, gjort så. Och så vidare. Glädjen i ruset
verkade vara oändlig och intrikat mångfasetterad. Så varför inte pröva.
Jag tog en öl och en halv till och… jo, visst
hade jag valt glädje! Allt började helt plötsligt kännas väldigt lätt,
ingenting verkade längre omöjligt.
Den där tjejen som jag inte ens vågat titta på
verkade med ens inte alls så ouppnåelig.
Jag svängde mig
vant och chevalereskt i dansens virvlar. Jag bjöd upp vem som helst, när som
helst. Snacket var inget problem. Det var ohejdad glädje.
Och djup inom mig fanns en grumlig insikt om
att jag äntligen kommit hem.
Dagen efter hade jag totalt förlorat den hemkänslan.
Och någon glädje hade svårt att infinna sig.
Jag längtade bort. Eller var det hem? Eller tillbaka
till igår? När allting var enkelt. Och rätt. Glädjen jag då valt.
Huvudet var två nummer för litet och aptiten
ville inte infinna sig. Var det detta jag också valt? Hade jag valt både glädje
och sorg – samtidigt?
Numera vet jag hur alkohol fungerar, jag är
inte lika lättlurad. Jag har insett att glädje och sorg obönhörligt hör ihop
när jag inmundigar alkohol. Och de står i direkt proportion till varandra: ju
större glädje desto större sorg, eller ågren som det också brukar kallas.
Den kortsiktiga glädjen kan alltså bli den
ibland livslånga sorgen. Om man lyssnar till före detta missbrukare inser man det
med all tydlighet.
Ska man alltså med omsorg välja ut den glädje
man väljer? Ska man satsa på så kallad äkta ogrumlad livslång glädje? Ska man
spara sig till man har chansen att hitta en enorm glädje? Inte bara välja
lättköpt glädje, som finns i komedier, underhållningsprogram eller snabba
filmklipp? Men vilken är den?
Jo, men visst, det är ju bara att…
Ja, vad då?
Sedan finns det människor som känner glädje i
att strunta i andra, i att djävlas med andra, i att mobba andra, i att plåga
andra. Ska de välja den glädjen?
Jag tycker om motsatsen. Jag finner glädje i försöka
uppmuntra andra, sprida glädje och vara allmänt schysst. Ska jag välja den
glädjen. Eller ska jag finna glädje i att stoppa den som finner glädje i att
plåga och utnyttja andra?
Nu blev det svårt.
Är det min glädje eller andras glädje som är
viktigast? Eller både och?
Jag vaknar varje morgon och känner glädje över
att jag är någorlunda frisk, över att alla mina organ fungerar någorlunda och
över att jag troligen faktiskt får vara med i detta liv en dag till.
Det är underbart.
Ofta kan jag sedan under den dag som kommer också
sprida en del av den glädjen till mina medmänniskor. Det känns som en gåva.
Men borde inte alla människor få känna den
glädje som jag känner. I alla fall alla som fysiskt och psykiskt har den
möjligheten.
Nu tänker jag på alla människor som på olika
sätt hänsynslöst utnyttjas av sina medmänniskor, eller ska man kalla dem
motmänniskor?
Prostituerade som mot sin vilja måste skänka
torskarna och sina hallikar glädje, mödrar, fäder och barn i de så kallade
utvecklingsländerna som, genom att under hela sina liv leva i armod och arbeta
under slavliknande förhållande, skänker HM:s aktieägare glädje genom att göra
dem rikare, samtidigt som de också skänker oss klädkonsumenter glädje när vi
köper HM:s relativt billiga kläder.
Men nu har jag väl valt att inte vara glad
igen?! Grottat ner mig i elände som inte gör varken mig eller någon annan
människa glad. Blivit en surkart!
Usch och fy!
Denna dag kommer tillsammans med mig att bli
sur och tråkig om jag inte väljer glädje istället.
Solen skiner ju! Det är snart sommar! Jag får
snart semester!
Varför ska jag då bekymra mig om andra
människors glädje, när jag kan välja min egen privata glädje.
Jag kan väl inte göra så mycket för mina medmänniskor,
som inte valt glädjen, så att det är värt besväret.
Eller kanske ska man kalla det, värt den glädjen?
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar