Läste just en
krönika där krönikören förfasade sig över den nyligen utsedda svenska
regeringens minister
för internationellt utvecklingssamarbete och klimat samt vice
statsminister Isabella Lövins slarviga utseende.
Varför slet ingen fram en borste till ministern? var krönikans rubrik.
I analogi med det borde nämnda krönikör också
förfasa sig över demokratens Bernie Sanders lite ruffiga uppsyn jämfört med den
alltid propert klädde republikanen Donald Trumps.
Eller jämförde hon Lövins framtoning med den
knastertorra moderatledaren Kinberg Batras skolflicksduktiga utseende, som
sällan torde göra någon människa entusiastisk, och än mindre upphetsad.
Om vi ska fortsätta på den nu upptrampade
utseendestigen vore nog den välkände tyske fürern Adolf H något för krönikören.
Smart, smärt, karismatisk med tydliga gester,
kraftfull mimik och alltid välklädd.
Vilken politiker!
Även Josef Stålfarfar, med sin ansade mustasch
och alltid klädd i välstrukna uniformer, skulle nog falla henne på läppen.
För att inte prata om Nordkoreas strikt
välklädda uniformslakejer.
Inte i något av de av mig nämnda fallen behövs
det slitas fram någon borste eller annan utseendeförbättrande tingest. Allt är
i sin ordning. Så skönt.
Men nu har jag bara nämnt välklädda och välregisserade
män. Förutom Kinberg Batra då, som jag kanske var lite väl ogin emot.
Hur har vi det med andra kvinnliga politiker?
Åsa Romson? Ska vi ge henne en trea eller fyra
minus på en femgradig utseendeskala?
Annie Lööf och Ebba Busch Thor? De är väl
bägge alltid propert klädda. De borde få fem för sina outfits.
Vad som kommer ur de manliga och kvinnliga
politikernas munnar? Om de vill begränsa eller öka människors frihet? Om de
vill skapa ett jämlikare eller ett mera segregerat och ojämlikt samhälle?
Va?
Nu förstår jag inte.
Vi måste väl våga diskutera politikernas
utseende.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar