Pages

fredag 20 maj 2016

När filmen ger mig surmulna blickar (1)

The Big Lebowski
  Dvd:n ligger och glor missnöjt på mig där framför mig på vardagsrumsbordet.
  Ja, ja! Jag ska se dig!
  Men jag har bara inte haft tid. Det har varit mycket hela tiden.
  Ny skiva. Lansering av den och… inköp av mat så att jag överlevt. Har också stressat för att hinna köpa två snygga linneskjortor på Dressman. Det tog väl inte så lång tid, men ändå, tillsammans rakar tiden iväg.
  Sedan apoteket. Pronaxen. Inte tusan kan man se en film som dig med muskelvärk?!
  Jo, visst, jag erkänner att jag suttit onödigt länge och glott på Facebook ibland, men man måste väl få hålla sig informerad om sin omvärld?!
  Nyheterna, flera gånger per kväll?
  Nä, nu tar du väl i, jag brukar bara kolla fem minuter i början.
  Sedan var det ju det där med det försvunna planet. Och Romson. Hur det skulle gå för henne. Tyckte nästa lite synd om henne, när hon grä…
  Försöker jag prata bort kärnfrågan? Nej då.
  Jo, jag vet du har funnits ända sedan 1998 och att jag borde ha sett dig för länge, länge sedan, men du vet hur det är. Det kommer saker emellan.
  Och tiden går. Nya filmer dyker upp. Serier. Krigets unga hjärtan tog sin tid, men det var den värd.
  Jo då, du är säkert också värd den tid du behöver för att ses. Har jag sagt någonting annat? Men…
  Jaså. Inga men.
  Kränkt?
  Ja, men jag ska ju se dig nu.
  Snart.
  Men man kan ju inte bara slänga in dig i dvd-spelaren som om du vore vilken film som helst, som en Åsa-Nisse-film eller liknande. Jag vill se dig med största respekt. Du ska ses i rätt tid, i rätt läge och i rätt stämning. Respekt, helt enkelt.
  Man kan ju inte bara komma inspringande från gymmet, kasta in dig och tro att man i den stunden och i det tillståndet ska kunna köra en film som dig och göra dig rättvisa.          Eller hur?
  Jo, visst har det på de sexton år sedan du föddes funnits lämpliga stunder för att se just dig. Ja, tusentals stunder. Och nu ska jag ju äntligen se dig bara… det blir läge.
  Nu? Direkt?
  Fan vad du tjatar. Har inte jag något att säga till om då? Va?
  Ska jag bara ge efter för din surmulna blick och kanske bara tokse dig? Kanske snabbspola va? Hur skulle det kännas?
  Nä, värdighet om jag får be. Bara jag gjort mig redo ska jag se dig i kväll. Ganska snart.       Nästan nu.
  Ja, men sluta glo då!


  Mæ råkes

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar