Mitt på Manhattan,
New York, står jag lutad mot ett grönt staket som omger en källarnedgång. Jag
skannar stadsbilden för att om möjligt få syn på en högt belägen tunnelbaneskylt.
Men förgäves.
Mitt emot, på andra sidan gatan, står en mamma
med sina tre sex till åttaåriga barn och väntar på att fadern ska ansluta sig så
att de kan bege sig hem. Nu kommer han och familjen drar iväg och förvinner ner
till någon typ av källarutrymme.
Konstigt. Vad ska de där nere och göra? Jag
hade förväntat mig en ”yellow cab” eller en ”uber”
Men då ser jag plötsligt, ett magiskt ord i
lårhöjd, som dolts av familjens barn och som står skrivet på källaringången. Subway.
Ja, men där är ju tunnelbanenedgången!
I ren eufori, med ett antal bilhorn brölande och
ett antal däck som bromsskriker i mina öron, springer jag överlycklig över
gatan för att äntligen följa familjen exempel och tunnelbanemässigt kunna ta
mig längre upp på Manhattan.
När jag kommit över måste jag dock för några
ögonblick stanna och förvånad studera denna oansenliga tunnelbanenedgång.
Som en medioker källarnedgång, inte mera. I
grönt. Subwayskylten, skriven i svart mot vit botten, och som jag beskrev,
väldigt lågt placerad.
Från staketet som omger nedgången sticker det
upp två små, svagt lysande, globliknande lampor. Men dessa når inte heller
några högre höjder.
Är det dessa som man ska titta efter, nästa
gång man söker en tunnelbanenedgång i den stora världsmetropolen New York?
Om familjen stått kvar, hade jag ju inte sett
skylten och kanske irrande fått gå vidare i jakt på en annan ingång.
Jag tittar tillbaka mot platsen där jag stod
lutad mot det gröna sta…
Men där står ju också det magiska ordet Subway skrivet. I lårhöjd och i svart mot vit botten.
Va?!
Jag hade stått vid den andra nedgången till
den här tunnelbanestationen! Utan att märka något eller förstå…
Jag tittar mig omkring.
Det var väl aldrig någon som såg min djärva ”streetkrossing”,
bara för att ta en annan tunnelbanenedgång än den som jag just stod vid?
De flesta som passerar verkar fullt upptagna
med att titta in i sina mobiler och/eller tänka på de situationer och
sammanhang de är på väg till.
Men en bit bort står en polis och tittar lite
misstänksamt mot mig. Kanske såg han och undrar…
Jag får stå och hänga i någon minut, innan jag
beger mig ner i underjorden, så att han inte kommer fram och börjar ställa
frågor om mitt lite märkliga beteende.
Men han ser väl att jag inte är någon farlig
terrorist; jag har ju varken långt ovårdat skägg, säckiga långa kläder eller
turban. Dessutom försöker jag se så västerländsk ut som möjlig.
Nu skakar han på huvudet och går sin väg.
Skönt.
Nästa gång jag söker en tunnelbanegång på
Manhattan ska jag spana efter en grön källarnedgång försedd med några svagt
lysande, oansenliga, klotformade lampor.
Och kanske också använda ett övergångsställe
när jag ska nå den.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar