– Vad tänkte du dig
att det här med låtskrivande och sånt skulle bli när du började med det? var radioreporterns
fråga.
Spontant blev mitt svar:
– Att jag skulle hamna i Hollywood.
Fanns det något alternativ till det? tänkte
jag. Alla ville och vill väl dit? Leva sin dröm, och just där. Bli snuskigt rik
och bo granne med Beckham och de andra. Fanns det något annat att sträva efter?
Men sedan sa jag mera ärligt och eftertänksamt:
– Jag vet inte riktigt vad jag tänkte.
Jag hade ju gjort några låtar som uppskattades
av folk och som kanske skulle gå att sälja i form av kassetter och
uppträdanden, men sedan…?
Efter intervjun gav jag frågan mera tid.
Frågan kändes som omöjlig att besvara. Finns
det någon som i förväg vet vart den vill och sedan exakt hamnar där?
Jo, men det måste det finnas.
Vissa artister slår igenom och lever idag i
lyx och överflöd.
Allt går, som man säger, på räls.
Men om man skulle ställa den fråga som reportern
ställde till mig till dem, då vet jag inte om många av dem skulle svara:
”Jo, det
blev exakt som jag tänkte mig att det skulle bli.”
För det skulle ju innebära att de i förväg
skulle känna till i vilka sammanhang de skulle komma att befinna sig i och
vilka relationer som deras liv skulle komma att innehålla.
Vem kan väl i förväg veta något sådant?
Det vore som att veta hela bokens eller
filmens handling i förväg. Men ändå läsa eller se den.
Det är klart att många kanske skulle gilla
det.
Det skulle vara lugnt och tryggt, inte
innehålla några obehagliga eller behagliga överraskningar utan bara tuffa på.
Som en inköpslista utan något som man, när man
skrev den, glömt skulle finnas med.
Gitarr, check; sång, check; framgång, check;
Hollywood, check… betala i kassan.
Jaså, det är redan betalt?!
Inte undra på att vissa kändisar hemfaller åt
drogmissbruk.
Vad finns där mer att sträva efter, när alla
möjligheter, som kan fås med hjälp av pengar, är erövrade?
Du har den häftiga bilen, det luxuösa huset,
tjänstefolket, de två barnen, den perfekte maken/makan o s v.
Jag kom aldrig dit, jag blev kvar längre ner,
bland de vanliga människorna. De som försörjer sig med hjälp av så kallade
hederliga arbeten.
Artisteriet lät jag vara en hobby.
Och det mesta av det som hänt mig sedan den
dag jag började med mitt artisteri har i mångt och mycket varit ganska
oförutsägbart.
Och, vad gäller mina låtar, så har väl det
mesta jag gjort gått efter den känsla jag i olika skeden haft.
I went
with the flow…
Eller var det… med fegheten, med tvekan, med
osäkerheten, med oförmågan, med…?
Det sista året har jag delvis kommit in en ny fas. Texterna till låtarna Äntligenvals, Hennes ögon, I dag och de andra
på min senaste cd visar det. Har jag upptäckt i efterhand.
Men vart denna mentala förändring kommer att
föra mig, vet jag inte.
Livet är som vanligt: härligt och skrämmande
oförutsägbart.
Mæ råkes
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar