En försvenskad stavning av genre kan bli nästa spik i den franska kulturkistan

Än en gång såg jag ordet stavas fel, den här gången: schysst.

  Va?

  Var juste inte längre ett franskt ord som stavades just: j u s t e? Sedan visste väl alla att det uttalades ungefär som ”schysst”.

  Och nu skulle någon komma och försvenska stavningen?

  För att underlätta för de obildade och illitterata svenskarna? Så att de utan problem och finess skulle kunna uttala ordet rätt?

  De som aldrig läste mer än serierutor i dagstidningarna och på sin höjd kunde hålla reda på antalet mål i en fotbollsmatch som slutade noll-noll.

  De som inte visste att Frankrike inte är en exklusiv ostsort och än mindre att dess huvudstad inte heter Ouagadougou?

  De som tror att Eiffeltornet(ej-fel) är ett torn där rättstavningsproffs sitter och gottar sig åt felstavningar?

  Hade det gått så långt så att någon, vem nu denna illvilliga eller förvirrade någon kunde vara, dryftade sig till att låta de lågpannade få sätta rättstavningsagendan?

  Vart var Sverige, och Frankrike för den delen, på väg? Och resten av den civiliserade världen?

  Det ovan skildrade, och oerhört traumatiska, drabbade mig i slutet av åttiotalet. Och sedan har det bara gått på.

  Stavningen av ordet juste har, så att säga, löpt amok, och numera finns det minst fyra olika stavningar som tävlar på de skrivkunnigas(?) sidor: juste, sjyst, schysst och schyst. Jag skulle tro att det är schysst med ett eller två s som leder.

  Men man hittar säkert värre och mera upprörande stavningsbastarder, om man googlar på ordet: syst, shyst, skyst … och så vidare.

  Men hur kunde det gå så här?
  Det högt kultiverade franska språket vällde, till vår glädje, in över Sveriges gränser under Frankrikes storhetstid på 1700-talet.

  Det pratades franska vid det svenska hovet. Varje svensk bonde kämpade tappert för att kunna forma sin mun för rätt uttal av nya fräscha franska ord.

  Kunde man enbart prata svenska, ansågs man som ytterst suspekt, och visste man inte att entrecôte var en köttbit och inte en beskrivning av ett sexuellt tillstånd, man kunde drabbas av när man anlände till festen, blev man snabbt betraktad som en invandrad tysktalande råtta som bondkatten av misstag släpat in bland hermelinerna.

  Resultatet av denna fasta franska hållning märker vi än i dag.

  Ljuvliga franska ord så lång örat kan höra och ögat kan nå. Alla med bevarad korrekt och elegant fransk stavning. Hör bara:

à la carte, apéritif, déjà vu, force majeure, grand prix och tills nu juste.

  En del, av alltför många svenskar använda, ord och uttryck från franskan har dock med tiden, tyvärr, fått en rent pöbelaktig stavning, som: pö om pö – av peu à peu och apropå – av à propos. Det är med sorg i mitt fransksvenska hjärta jag konstaterar det.  

  Och nu har alltså turen för denna tragiska nystavningsresa kommit till mitt favoritord juste!

  Detta ord som genom århundradena överanvänts av såväl kungar och som allmoge, men som fram till nu ändå stått pall mot alla försök att ändra dess stavning.

  I vissa svåra stunder har jag dock med fasa anat att denna vackra stavningssaga inom en snar framtid skulle närmade sig sitt tragiska slut.

  Vem har inte mött illa klädda ursvenskar komma fram till sig och på svajig men obruten svenska ställa frågan:

  Kan ja’ få bomma en cigg, va’ lite schyyyst va?

  Hur många, liksom jag, har inte då förfasat sig över det dåliga uttalet av juste och tänk rätta den cigarettbehövande, men på grund av slarv och brådska bara rusat vidare och inte då förstått att det var just där som stavningsförflackningen av ordet juste började.

  Men vem kunde väl den förmiddagen, när vi mötte denna olycksbroder på vår levnadsstig, ana att denna degeneration av kulturspråket franskan vara i görningen.

  Kanske ingen.

  Jag fruktar att nästa ord som kommer att gå samma förnedrande framtid till mötes blir ordet genre, denna språkklenod bland språkklenoder.

Snart får vi se stavningar som: shanger, schanger, changer, sjanger och tjanger.

  Jag ryyyyser!!!

  Om vi inte alla kämpar emot, vill säga.

  Tillsammans kan vi, ska vi(!), lyckas.

  Vivv la Fraans!

  Mai raukeus