Härligt och skrämmande oförutsägbart

– Vad tänkte du dig att det här med låtskrivande och sånt skulle bli när du började med det? var radioreporterns fråga.

  Spontant blev mitt svar:

  – Att jag skulle hamna i Hollywood.

  Fanns det något alternativ till det? tänkte jag. Alla ville och vill väl dit? Leva sin dröm, och just där. Bli snuskigt rik och bo granne med Beckham och de andra. Fanns det något annat att sträva efter? Men sedan sa jag mera ärligt och eftertänksamt:

  – Jag vet inte riktigt vad jag tänkte.

  Jag hade ju gjort några låtar som uppskattades av folk och som kanske skulle gå att sälja i form av kassetter och uppträdanden, men sedan…?

  Efter intervjun gav jag frågan mera tid.

  Frågan kändes som omöjlig att besvara. Finns det någon som i förväg vet vart den vill och sedan exakt hamnar där?

  Jo, men det måste det finnas.

  Vissa artister slår igenom och lever idag i lyx och överflöd.

  Allt går, som man säger, på räls.

  Men om man skulle ställa den fråga som reportern ställde till mig till dem, då vet jag inte om många av dem skulle svara:

  ”Jo, det blev exakt som jag tänkte mig att det skulle bli.”

  För det skulle ju innebära att de i förväg skulle känna till i vilka sammanhang de skulle komma att befinna sig i och vilka relationer som deras liv skulle komma att innehålla.

  Vem kan väl i förväg veta något sådant?

  Det vore som att veta hela bokens eller filmens handling i förväg. Men ändå läsa eller se                    den.

  Det är klart att många kanske skulle gilla det.

  Det skulle vara lugnt och tryggt, inte innehålla några obehagliga eller behagliga överraskningar utan bara tuffa på.

  Som en inköpslista utan något som man, när man skrev den, glömt skulle finnas med.

  Gitarr, check; sång, check; framgång, check; Hollywood, check… betala i kassan.

  Jaså, det är redan betalt?!

  Inte undra på att vissa kändisar hemfaller åt drogmissbruk.

  Vad finns där mer att sträva efter, när alla möjligheter, som kan fås med hjälp av pengar, är erövrade?

  Du har den häftiga bilen, det luxuösa huset, tjänstefolket, de två barnen, den perfekte maken/makan o s v.

  Jag kom aldrig dit, jag blev kvar längre ner, bland de vanliga människorna. De som försörjer sig med hjälp av så kallade hederliga arbeten.

  Artisteriet lät jag vara en hobby.

  Och det mesta av det som hänt mig sedan den dag jag började med mitt artisteri har i mångt och mycket varit ganska oförutsägbart.

  Och, vad gäller mina låtar, så har väl det mesta jag gjort gått efter den känsla jag i olika skeden haft.

  I went with the flow…

  Eller var det… med fegheten, med tvekan, med osäkerheten, med oförmågan, med…?

  Det sista året har jag delvis kommit in en ny fas. Texterna till låtarna Äntligenvals, Hennes ögon, I dag och de andra på min senaste cd visar det. Har jag upptäckt i efterhand.

  Men vart denna mentala förändring kommer att föra mig, vet jag inte.

  Livet är som vanligt: härligt och skrämmande oförutsägbart.

  Mæ råkes

Säg mig vilket utseende du har och jag ska säga dig vilka politiska idéer du företräder

Läste just en krönika där krönikören förfasade sig över den nyligen utsedda svenska regeringens minister för internationellt utvecklingssamarbete och klimat samt vice statsminister Isabella Lövins slarviga utseende.

  Varför slet ingen fram en borste till ministern? var krönikans rubrik.

  I analogi med det borde nämnda krönikör också förfasa sig över demokratens Bernie Sanders lite ruffiga uppsyn jämfört med den alltid propert klädde republikanen Donald Trumps.

  Eller jämförde hon Lövins framtoning med den knastertorra moderatledaren Kinberg Batras skolflicksduktiga utseende, som sällan torde göra någon människa entusiastisk, och än mindre upphetsad.

  Om vi ska fortsätta på den nu upptrampade utseendestigen vore nog den välkände tyske fürern Adolf H något för krönikören.

  Smart, smärt, karismatisk med tydliga gester, kraftfull mimik och alltid välklädd.

  Vilken politiker!

  Även Josef Stålfarfar, med sin ansade mustasch och alltid klädd i välstrukna uniformer, skulle nog falla henne på läppen.

  För att inte prata om Nordkoreas strikt välklädda uniformslakejer.

  Inte i något av de av mig nämnda fallen behövs det slitas fram någon borste eller annan utseendeförbättrande tingest. Allt är i sin ordning. Så skönt.

  Men nu har jag bara nämnt välklädda och välregisserade män. Förutom Kinberg Batra då, som jag kanske var lite väl ogin emot.

  Hur har vi det med andra kvinnliga politiker?

  Åsa Romson? Ska vi ge henne en trea eller fyra minus på en femgradig utseendeskala?

  Annie Lööf och Ebba Busch Thor? De är väl bägge alltid propert klädda. De borde få fem för sina outfits.

  Vad som kommer ur de manliga och kvinnliga politikernas munnar? Om de vill begränsa eller öka människors frihet? Om de vill skapa ett jämlikare eller ett mera segregerat och ojämlikt samhälle?

  Va?

  Nu förstår jag inte.

  Vi måste väl våga diskutera politikernas utseende.

 

  Mæ råkes

En försvenskad stavning av genre kan bli nästa spik i den franska kulturkistan

Än en gång såg jag ordet stavas fel, den här gången: schysst.

  Va?

  Var juste inte längre ett franskt ord som stavades just: j u s t e? Sedan visste väl alla att det uttalades ungefär som ”schysst”.

  Och nu skulle någon komma och försvenska stavningen?

  För att underlätta för de obildade och illitterata svenskarna? Så att de utan problem och finess skulle kunna uttala ordet rätt?

  De som aldrig läste mer än serierutor i dagstidningarna och på sin höjd kunde hålla reda på antalet mål i en fotbollsmatch som slutade noll-noll.

  De som inte visste att Frankrike inte är en exklusiv ostsort och än mindre att dess huvudstad inte heter Ouagadougou?

  De som tror att Eiffeltornet(ej-fel) är ett torn där rättstavningsproffs sitter och gottar sig åt felstavningar?

  Hade det gått så långt så att någon, vem nu denna illvilliga eller förvirrade någon kunde vara, dryftade sig till att låta de lågpannade få sätta rättstavningsagendan?

  Vart var Sverige, och Frankrike för den delen, på väg? Och resten av den civiliserade världen?

  Det ovan skildrade, och oerhört traumatiska, drabbade mig i slutet av åttiotalet. Och sedan har det bara gått på.

  Stavningen av ordet juste har, så att säga, löpt amok, och numera finns det minst fyra olika stavningar som tävlar på de skrivkunnigas(?) sidor: juste, sjyst, schysst och schyst. Jag skulle tro att det är schysst med ett eller två s som leder.

  Men man hittar säkert värre och mera upprörande stavningsbastarder, om man googlar på ordet: syst, shyst, skyst … och så vidare.

  Men hur kunde det gå så här?
  Det högt kultiverade franska språket vällde, till vår glädje, in över Sveriges gränser under Frankrikes storhetstid på 1700-talet.

  Det pratades franska vid det svenska hovet. Varje svensk bonde kämpade tappert för att kunna forma sin mun för rätt uttal av nya fräscha franska ord.

  Kunde man enbart prata svenska, ansågs man som ytterst suspekt, och visste man inte att entrecôte var en köttbit och inte en beskrivning av ett sexuellt tillstånd, man kunde drabbas av när man anlände till festen, blev man snabbt betraktad som en invandrad tysktalande råtta som bondkatten av misstag släpat in bland hermelinerna.

  Resultatet av denna fasta franska hållning märker vi än i dag.

  Ljuvliga franska ord så lång örat kan höra och ögat kan nå. Alla med bevarad korrekt och elegant fransk stavning. Hör bara:

à la carte, apéritif, déjà vu, force majeure, grand prix och tills nu juste.

  En del, av alltför många svenskar använda, ord och uttryck från franskan har dock med tiden, tyvärr, fått en rent pöbelaktig stavning, som: pö om pö – av peu à peu och apropå – av à propos. Det är med sorg i mitt fransksvenska hjärta jag konstaterar det.  

  Och nu har alltså turen för denna tragiska nystavningsresa kommit till mitt favoritord juste!

  Detta ord som genom århundradena överanvänts av såväl kungar och som allmoge, men som fram till nu ändå stått pall mot alla försök att ändra dess stavning.

  I vissa svåra stunder har jag dock med fasa anat att denna vackra stavningssaga inom en snar framtid skulle närmade sig sitt tragiska slut.

  Vem har inte mött illa klädda ursvenskar komma fram till sig och på svajig men obruten svenska ställa frågan:

  Kan ja’ få bomma en cigg, va’ lite schyyyst va?

  Hur många, liksom jag, har inte då förfasat sig över det dåliga uttalet av juste och tänk rätta den cigarettbehövande, men på grund av slarv och brådska bara rusat vidare och inte då förstått att det var just där som stavningsförflackningen av ordet juste började.

  Men vem kunde väl den förmiddagen, när vi mötte denna olycksbroder på vår levnadsstig, ana att denna degeneration av kulturspråket franskan vara i görningen.

  Kanske ingen.

  Jag fruktar att nästa ord som kommer att gå samma förnedrande framtid till mötes blir ordet genre, denna språkklenod bland språkklenoder.

Snart får vi se stavningar som: shanger, schanger, changer, sjanger och tjanger.

  Jag ryyyyser!!!

  Om vi inte alla kämpar emot, vill säga.

  Tillsammans kan vi, ska vi(!), lyckas.

  Vivv la Fraans!

  Mai raukeus

Solen skiner ju! Det är snart sommar! Jag får snart semester! (3)

Första gången jag drack alkohol valde jag glädje. Jag visste inget om den glädjen, men jag kunde ju ana att det var något speciellt med alkohol, och att den kunde skänka glädje.

  Jag hörde ju andra berätta skrönor om vad som kunde tima under alkoholens rus:

någon som gått fel, somnat där, vaknat där, sagt så, gjort så. Och så vidare. Glädjen i ruset verkade vara oändlig och intrikat mångfasetterad. Så varför inte pröva.

  Jag tog en öl och en halv till och… jo, visst hade jag valt glädje! Allt började helt plötsligt kännas väldigt lätt, ingenting verkade längre omöjligt.

  Den där tjejen som jag inte ens vågat titta på verkade med ens inte alls så ouppnåelig.

Jag svängde mig vant och chevalereskt i dansens virvlar. Jag bjöd upp vem som helst, när som helst. Snacket var inget problem. Det var ohejdad glädje.

  Och djup inom mig fanns en grumlig insikt om att jag äntligen kommit hem.

  Dagen efter hade jag totalt förlorat den hemkänslan. Och någon glädje hade svårt att infinna sig.

  Jag längtade bort. Eller var det hem? Eller tillbaka till igår? När allting var enkelt. Och rätt. Glädjen jag då valt.

  Huvudet var två nummer för litet och aptiten ville inte infinna sig. Var det detta jag också valt? Hade jag valt både glädje och sorg – samtidigt?

  Numera vet jag hur alkohol fungerar, jag är inte lika lättlurad. Jag har insett att glädje och sorg obönhörligt hör ihop när jag inmundigar alkohol. Och de står i direkt proportion till varandra: ju större glädje desto större sorg, eller ågren som det också brukar kallas.

  Den kortsiktiga glädjen kan alltså bli den ibland livslånga sorgen. Om man lyssnar till före detta missbrukare inser man det med all tydlighet.

  Ska man alltså med omsorg välja ut den glädje man väljer? Ska man satsa på så kallad äkta ogrumlad livslång glädje? Ska man spara sig till man har chansen att hitta en enorm glädje? Inte bara välja lättköpt glädje, som finns i komedier, underhållningsprogram eller snabba filmklipp? Men vilken är den?

  Jo, men visst, det är ju bara att…

  Ja, vad då?

  Sedan finns det människor som känner glädje i att strunta i andra, i att djävlas med andra, i att mobba andra, i att plåga andra. Ska de välja den glädjen?

  Jag tycker om motsatsen. Jag finner glädje i försöka uppmuntra andra, sprida glädje och vara allmänt schysst. Ska jag välja den glädjen. Eller ska jag finna glädje i att stoppa den som finner glädje i att plåga och utnyttja andra?

  Nu blev det svårt.

  Är det min glädje eller andras glädje som är viktigast? Eller både och?

  Jag vaknar varje morgon och känner glädje över att jag är någorlunda frisk, över att alla mina organ fungerar någorlunda och över att jag troligen faktiskt får vara med i detta liv en dag till.

  Det är underbart.

  Ofta kan jag sedan under den dag som kommer också sprida en del av den glädjen till mina medmänniskor. Det känns som en gåva.

  Men borde inte alla människor få känna den glädje som jag känner. I alla fall alla som fysiskt och psykiskt har den möjligheten.

  Nu tänker jag på alla människor som på olika sätt hänsynslöst utnyttjas av sina medmänniskor, eller ska man kalla dem motmänniskor?

  Prostituerade som mot sin vilja måste skänka torskarna och sina hallikar glädje, mödrar, fäder och barn i de så kallade utvecklingsländerna som, genom att under hela sina liv leva i armod och arbeta under slavliknande förhållande, skänker HM:s aktieägare glädje genom att göra dem rikare, samtidigt som de också skänker oss klädkonsumenter glädje när vi köper HM:s relativt billiga kläder.

  Men nu har jag väl valt att inte vara glad igen?! Grottat ner mig i elände som inte gör varken mig eller någon annan människa glad. Blivit en surkart!

  Usch och fy!

  Denna dag kommer tillsammans med mig att bli sur och tråkig om jag inte väljer glädje istället.

  Solen skiner ju! Det är snart sommar! Jag får snart semester!

  Varför ska jag då bekymra mig om andra människors glädje, när jag kan välja min egen privata glädje.

  Jag kan väl inte göra så mycket för mina medmänniskor, som inte valt glädjen, så att det är värt besväret.

  Eller kanske ska man kalla det, värt den glädjen?

  Mæ råkes