Ljudet av den spanska flugan fyller åter mina rum

Den spanska flugan är tillbaka.

  I flera år har den legat och trynat under en taklist. Vägrat komma fram. Bara såsat på. Varit en riktig slöhög. Eller som man säger i Spanien: un montón embotado

  Bra eller dåligt? Vet inte.

  Sist den kom dragande med sina text- grammatik- och övningsböcker, var det första gången den besökte mig och då fick den hållas i ett år. Sedan gav jag upp. Bad den vola y va (flyga och fara). Nu hade jag fått viktigare saker att hålla på med, än att försöka lära mig sextiosju, eller hur många det nu är, spanska verbformer.

  Dessa var väl också en av grundorsakerna till att jag började tvivla på att jag över huvud taget en dag skulle kunna gå omkring på Madrids gator under det att jag ur minnet på läspande spanska deklamerade en passage ur Cervantes, Don Quijote.

  Nä, det fick räcka med: Una cerveza, por favor! (En öl, tack!)och Ahora, vamos a al playa! (Nu går vi till stranden!) De replikerna utgör ju ändå grunden för ett ganska avancerat språkligt och kulturellt utbyte med den spanska lokalbefolkningen.

  Förresten, varför har spanjorerna kommit på alla dessa verbformer? Kunde de inte gjort som vi? Varit lite calle de astuto(gatsmarta)?

  Nä, när de väl kom igång med hur de skulle uttrycka nu- då- och framtid fanns det ingen hejd på deras uppfinningsrikedom.

  Jag kan garantera att den som nu föreslog alla dessa verbformer, säkert tyckte att spanjorerna en gång för alla, skulle sätta alla andra talande människor på plats genom att göra det omöjligt att lära sig deras språk:

  – Få se nu hur vi ska kunna krångla till konditionalis och preteritum på svårast möjliga sätt? kan jag höra henne, för det var en kvinna vid namn Rosa, säga, när den spanska språkkommittén i tidens begynnelse i hemlighet satt där, i skenet av ett nästan utbrunnet ljus i en liten sketen stuga i närheten av Sevilla, och drog upp riktlinjerna för hur världens mest krångliga språk skulle konstrueras.

  Denna Rosa var för övrigt en avlägsen släkting till den världsberömde spanske målaren Miró, som i sin tur inte alls var släkt med någon i det spanska kungahuset.

  Men, trots detta, är den spanska flugan tillbaka i mitt hem, i mitt liv.

  Helt plötsligt kom den alltså fram under taklisten i mitt sovrum, skakade yrvaket på sig och pekade uppfordrande på påsen med alla mina spanska språkböcker och kommenderade:

  – Habla español, señor!(Prata spanska, min herre!)

  – Por qué … (Varför …) försökte jag, men sedan kom jag på att jag inte kunde fortsätta frasen på spanska och därmed var jag mer eller mindre fast.

  Fan! Kan jag så lite spanska efter ett års spanskstudier? tänkte jag.  Jag skämdes. Flugan också. Kanske?

  Men sedan tänkte jag att: Nu diablos (djävlar) ska här bli spanskstudier … jag ska visa den där flugo del mallo (mallflugan) att un reloj del plano (en urjämte), med fötterna i det jämtländska språket, som står upp till knätofsarna i den jämtska och svenska kulturmyllan visst kan och vill lära sig världens svåraste verbsystem.

  Och på den la vian(vägen) är det.

  Jag har till och med, men säg inget till någon, vissa kan ju ta det som om jag försöker fuska, köpt en spanskkurs på nätet, som man med hjälp av, lätt kan öva att läsa, förstå, skriva och prata spanska. Och högen av libras españolas (spanskböcker)har blivit betydligt högre.

  Och det senaste vill nog till om jag ska kunna klara målsättningen att lära mig español con soltura (flytande spanska)på tres años!(tre år)

Och varje dag surrar den spanska flugan nöjd omkring i lägenheten.

  Hasta luego, mis amigos (Mæ råkes, kompisan min)

Mats/Morgan Bands resa till musikens nirvana

– Själv heter jag Eva Dahlgren men jag funderar på att byta till Mona Sahlin, avslutar Stefan Jernståhl lakoniskt sin presentation av fusionbandet Mats/Morgan Band I PB-hallen denna kulna vårvinterdag på OSD i Östersund.

  Och på något sätt blir hans avslutning på presentationen en sammanfattning av det vi dittills hört och som vi fortsättningsvis sedan får höra från denna eminenta orkester.

  Här spelar musiker som kommit lång bortom namnen, etiketterna och poserna, som nått bortom schablonerna och det förväntade, som nått ända fram till den rena musiken: den musik som det inte går att prata om, som inte går diskutera utan som man bara kan ta till sig genom att lyssna och till hundra procent vara närvarande i.

  Låt den bara komma och du kommer att uppleva.

  Förstå? Det finns inget att förstå. Du är framme. Du har nått musikens nirvana, Den punkt där ord och kommentarer bara stör, där alla jämförelser är omöjliga och där du blir ett med musikerna, musiken och publiken.

  Tillståndet då världen upphör och musiken återstår.

  För det är inte fyra musiker som agerar på scenen, det är fyra levande instrument som kryper in i låtarna och på så sätt visar dem för den som lyssnar.

  Och musiken kräver sin lyssnare.

  Det går inte att bara luta sig tillbaka, lyssna lite förstrött över en kopp kaffe och kolla in bandet.

  Då missar man allt. Då blir hela musikframförandet obegripligt:

  Morgan Ågrens utflykter över cymbaler och pukor kommer bara att kännas onödiga. Frågor som: Måste han spela så där mycket? Och så precist och så intensivt? kommer att dyka upp.

  Och Mats Öbergs keyboardlek med toner, förvrängda ljud, repliker och vad det nu kan vara, kommer att vara gåtor. Var finns melodierna? Den här låten har jag inte hört förut. Är det verkligen en riktig låt?

  Förresten: Vad gör den andra keybordisten och gitarristen, Stefan Jerneståhl, där uppe på scenen? Räcker det inte med en som spelar keyboard? Måste han vara med?

  Okej, för att han behärskar gitarren som vanliga dödliga hanterar ett självspelande positiv, men han verkar ju inte ha något fokus på något annat är det han just nu gör. Skulle han inte åtminstone en gång kunna uppmärksamma att vi i publiken sitter där? Kanske ge oss ett leende eller så?

  Sedan när basisten Gustav Hielm hukar sig ner och verkar ställa in eller stämma sin bas blir det bara för mycket. Har det uppstått något tekniskt problem med ljudet? Kan han inte resa sig och bara spela?

  Med den inställningen får man inte följa med bandet till musikens nollpunkt och fulländning. Till musikens nirvana.

  Tåget går och man blir kvar på stationen i väntan på … ja, vad då? Att fåglarna ska brista ut i en aria? Att träden ska ge sin vårligt återkommande grönkonsert? Att himlen ska börja spela ”Små lätta moln”?

  Jag hade förmånen att vara med på Mats/Morgan Bands musikaliska resa den här kvällen.

  En annan kväll i ett annat musikaliskt sammanhang, i en annan lokal, i en annan kontext kanske jag blir kvar på stationen undrande: Vad är det som händer? Vart är vi på väg?
  Som livet självt; ibland är man med och ibland vet man inte om man är med.

  Mæ råkes

Med karbinen skjutklar och i färdigställning

Plaza Mayor, Madrid. Torsdagen den 9 april 2015.

  Två polisbilar. Minst tio poliser. En av dem med automatkarbin. Beredda.

  Men på vad?

  Vem hotar? Vem är fienden?

  Ingen av poliserna går och småpratar, de är på sin vakt. Ser sig hela tiden omkring.

  Överallt har vi sett Madrid krylla av poliser och polisfordon. Alla klädda i skottsäkra västar. Minst en tungt beväpnad på varje ställe.

  Bredbent med karbinen i färdigställning. För att på en tiondels sekund kunna lyfta den och avge eld.

 Vi sitter i solen och avnjuter en öl vid en av de många uteserveringar som fyller stora delar av Plaza Mayor.

  Plötsligt får jag en äcklig känsla av att någon från det lilla centralt belägna tornet på taket till den byggnad som omger torget, eller från något av de många fönster som byggnadens fasad rymmer, har placerat hårkorset i sitt kikarsikte mitt i pannan på mig.

  Det är bara frågan om sekunder så ska kulan slå in och sprida min hjärnsubstans och skallskelettdelar över de avslappnade spanjorer och de bord de sitter runt bakom mig.

  Sedan skott på skott mot resten av torgbesökarna som skrikande springer mot någon av torgets sju valvbågade utgångar.

  Den Spidermanklädda komikern som inte hinner undan utan störtar till marken och vars ansikte dränks i blodet från hans söndertrasade aorta.

  Poliserna som snurrar runt, tar betäckning bakom sina bilar, innan de livrädda börjar besvara elden.   

  Någon av dem som blir ett offer för en kula som träffar hans oskyddade ansikte.

  Ännu några torgbesökare som springande lämnar sina provisoriska skydd av restaurangstolar bara för att bli offer för skyttens precisa kulor:

  En tolvårig skolflicka som aldrig får se sina terminsbetyg och än mindre uppleva sin ungdom…

  En Sevillanos som på sin första Madridsemester hade tänk kolla in Centro de Arte Reina Sofias konst först, men vars planer ändrades av den skinande solen och den ovanligt varma vårluften …

  En bagare från ett bageri strax utanför torget som just i dag, lite tidigare än vanligt, valde att gena över torget, för att köpa de cigaretter som han egentligen tänkt vänta med att köpa till senare. Men så sinade kunderna, han satte upp kommer-strax-skylten och …

  Sirenernas nervösa tjut, som bara efter tjugo sekunders skjutande, hörs från de bilar vars poliser genast styrt om sin färd för att ta upp kampen mot den, eller de, skjutande …
  I gratistidningen Metro, som företrädesvis tillhandahålls i Stockholms tunnelbana, kan jag nästa dag läsa om att elva personer med kopplingar till terrornätverket IS gripits av den spanska polisen.

Mæ råkes

Ett av öl nersölat vitt byxben på Wirströms Irish Pub i Gamla Stan

Han är strax över sjuttio. Smärt, en och åttio, propert klädd i mörkgråa byxor och en mörkblå melerad chick tröja, snaggad, lite gråsprängd och har givetvis en hel del fåror och rynkor i sitt ansikte. Han är cool trots, eller kanske tack vare sin ålder.

  Han dansar ensam på det två kvadratmeter stora dansgolvet längst nere i ett tegelstensvalvat rum på Wirströms Irish pub, i Gamla Stan, Stockholm.

  Han, inte konstigt kanske, dominerar lokalen som i ett hörn rymmer det fem personer starka Mercury bluesband.

  Resten av lokalen fylls till bredden av människor som sitter gemytligt trångt efter väggarna eller runt några få bord. Öl och vin inmundigas.

  Jag och min göteborgske vän sitter på varsin barstol på bästa tänkbara plats, mot den metertjocka pelare som markerar gräns mellan den minimala baren och det övriga utrymmet.

  Vi hade tur.

  Redan när vi kom var lokalen överknökfull. Vi köpte varsin öl, stod och hängde och som av en händelse var tre Västeråskvinnor tvungna att lämna stället. De skulle ta ett sent tåg hem. Snacka om att mista hela kakan fast man knappt fått smaka den.

  Vi beklagade deras otur och prisade vår lycka när de lite trumpna begav sig till Centralstationen och lämnade över två av sina platser belägna i poolposition.

  Gitarristen står så nära mig att det känns som om jag får passa ölen så att inte han av misstag ska ta en klunk ur den mellan låtarna. 

  Bredvid honom, brölar och sjunger munspelaren. Nä, han Dylanbrölar inte. Han kan mer än så. Han spelar faktiskt munspel. Han har en idé bakom varje solo, en idé som han också fullföljer

  Sjuttioåringen är uppe och stuffar igen, nu med en fyrtiofem år yngre gravid kvinna. Dansgolvet är definitivt överfullt, och de som sitter närmast får börja ducka och parera dansparets svängar.

  Snart ramlar han in i trummorna, far det genom min skalle. Eller knuffar ölen ur något ölglas över någon.

  Och för varje varv paret genomför stiger spänningen inför hur det hela ska kunna sluta.

  Så händer det.

  En nyanländ försöker tränga sig förbi det dansande paret, som i samma stund gör en lite hastigare rörelse och ölen från den nyanländes glas dränker ena benet på en försynt killes vita rena byxor.     

  Sjuttioåringen ber givetvis om ursäkt och han och den gravida kvinnan sätter sig ner för att vila.

  Ett annat par fyller dansgolvet. Ett mindre yvigt.

  Visslingar, yehhha! och andra lämpliga tillrop tilltar och triggar bandet till stordåd och det är sällan man sett ett nöjdare band. 

  Munspelaren spelar och sjunger bättre än någonsin, gitarristen fyller sparsmakat ut med spröda, försiktiga, men distinkta toner, rytmsektionen blir allt tightare.

  Det är väl bara gitarristens fru, keybordspelerskan, som kommer lite i skymundan. Kanske beror det till en del på hennes lite likgiltiga uppsyn, men jag tror också att volymknappen på hennes keyboard skulle mått bra av att öka styrkan på de toner som strömmar ut ur instrumentet.

  Sju minuter före tolvslaget meddelar gitarristen, tillika bandledaren, att deras sista låt blir en låt i vilken den entusiastiska publiken kan skråla med och att bandet omöjligtvis kan spela en enda ton efter tolv, för då väntar ”en kölhalning i Kalmarsund honom”. Tydligen fick han fan förra gången de triggades att spela efter tolv. Detta faktum, publikens alkoholintag och den redan upptrissade stämningen får avslutningsnumret att bli, för att använda ett slitet yttryck, magiskt.

  Stegen känns lätta när jag och min kompanjon efter föreställningen avverkar den två och en halv kilometer långa promenaden till vårt hotell.

  Mæ råkes

En flackande blick som förgäves söker sitt fäste

Stockholms tunnelbana, röd linje, torsdagen den nionde april klockan halv ett, 2015.

  På väg mot kulturhuset. Jag sitter ytterst på en fyrplats på väg för att luncha med min son.

  Två långa, gängliga killar med en stor blandrashund, något mitt emellan sankt Bernard och svart labrador, slår sig ner framför och bredvid mig.

  Hunden är stor, för stor enligt min mening.

  Killen framför mig stryker och rufsar om i hundens päls, kysser dess hals och panna flera gånger.   Han ser ut att gilla hunden. Eller också vill han verka låtsas gilla den. Det är väl kanske det man ska, i huvudstaden? Gilla hundar och djur. Eller också skulle han vilja gilla den. På riktigt. Och då gör man väl så där då, kan man tänka. Kysser den och rufsar om pälsen.

  De två killarna sitter tysta. Hunden lugnar sig. Hundkyssarkillen lutar sig tillbaka. Han är, skulle jag tro, klädd enligt modellen för hur en Stockholmskille i tjugofemårsåldern ska se ut. En ljust blå- och vitfärgad vårjacka, grå jeans och blå sneakers. Ser bekväm ut i sina kläder. Men inte i sitt ansikte.

  Hans ögon söker hela tiden efter en fast punkt som han skulle kunna låta blicken vila på. En hållbar trygghet, ett tydligt centrum, ett mjukt nav som hans tillvaro utan problem kunde kretsa och snurra runt. Det vore skönt.

  Någons ögon vars blick inte viker undan utan blir kvar för att bekräfta att han finns.

Som i hans uppväxtår inte vek undan utan bekräftade att han fanns.

  Som inte bara vände på sig, blundade och sa åt honom att gå ner på gården och leka, för han såg väl att mamma fått besök. 

  Som inte bara kom med hem med tre lätt påstrukna polare, och slängde åt honom en chipspåse och en cola i det han uppmanade honom att gå över till Olle och spela dataspel, för att hans nya pappa och grabbarna skulle se City mot Liverpool.

  Som inte bara likgiltigt frågade om vad han höll på med i skolan, när hon fick reda på att han ofta inte kom till lektionerna.

  Hur killen bredvid mig, han som äger eller just nu har hand om hunden, ser ut vet jag inte.

  Det vore väl fräckt av mig att börja glo på en person vars ansikte befinner sig en halvmeter från mitt. Det skulle säkert också uppfattas som provokativt.  Och bråk är det sista jag är ute efter. Jag tittar lite likgiltigt rakt fram, förbi mittemotkillen.

  Så börjar de småprata lite. Om hunden, om någons morsa, om livets gilla gång. Mittemotkillens blick flackar fram och tillbaka i sina hålor. Söker det fäste som inte verkar finnas i dag heller. 

  Plötsligt säger bredvidkillen:

  – Olle var på fyllan redan andra dagen på sitt nya jobb.

  – Va’ fan, säger du, kommer det ifrån mittemotkillen, han kunde väl ha väntat i fjorton dar i alla fall.

  – Ja, man tycker det … nä, han kommer inte att bli kvar länge där. Jag undrar hur han ska klara att ha ett jobb över huvud taget …

  – Ja, men är det inte typiskt honom, sumpa ett jobb på två dagar …

  Tåget dundrar in på Gamla Stans station och de bägge killarna och hunden försvinner.

  Jag tänker på Olle.

  Hur länge dröjer det innan jag får se honom med en burk Sofiero i handen, lite dimmigt gungande på en parkbänk på Medborgarplatsen?

  Mæ råkes

Taktfasta käppstötar med glimten i ögat strax utanför Plaza Mayor, Madrid

Madrid sjätte april 2015.

  Han står där sju meter bort, en äldre man, en herre.

  I grå kostym, blå slips, vit skjorta, grå hatt och bruna skor

  En oansenlig man med slitet, fårat ansikte, högst en och sextio lång. Runt sextiofem, sjuttio.

  Egentligen borde jag betalat för det uppträdande han gav mig.

  Men på grund av ren slöhet gick jag aldrig fram till honom och la en euro eller två på det papper som täckte den smala kartonglåda, som han lagt fram för att samla sina allmosor på.

  Ni vet hur det är: man tänker ge, sitter där, småler, tar en klunk till av ölen, fäller några ord om den eller det man ser, och sedan blir det inte av.

  Och plötsligt är mannens föreställning över. Han försvinner in på restaurangen på vars trottoarservering vi sitter.

  Och just när jag tänkte gå fram med den där euron.

  Men ta och gå in i restaurangen då! Ingången är bara fem meter bort! Rör på ditt feta arsle, för fan! Om du nu är så angelägen om att belöna hans show!

  Men han kanske inte är där? Han kanske inte är intresserad? Varför störa honom nu när han tog en paus?

  Papplådan med papperet och alla mynten, där alla mera försigkomna och lite mindre slöa lagt sina mynt, finns kvar på den lilla öppna platsen alldeles utanför en av den sju ingångarna till Madrids största torg, Plaza Mayor.

  Han borde vara inne på restaurangen. Inte glömmer han väl alla mynt som han showat ihop?

Men han kommer inte tillbaka, han dröjer. Ska jag … eller?

  En av mina medresenärer går in och lånar restaurangens toalett och när hon kommer tillbaka berättar hon att mannen tagit ett glas rött därinne. Han hade sett lite sliten ut efter sin halvtimmeslånga föreställning. Han hade pratat med ställets ägare.

  Kanske hade de en överenskommelse om att han skulle underhålla dem som satt på ägarens uteservering för att de skulle ta ytterligare en öl eller ett glas vin. I utbyte skulle han få några glas rött.

  För han fick säkert glaset han just nu dricker gratis. Och då är det väl inte så synd om honom. Han klarar sig utan min euro.

  Förresten ligger det en hel del mynt på papperet på kartongen. Han kommer att klara sig fint till i morgon. Och då är han väl inte mitt ansvar. Då är det en ny publik som ska se och höra hans taktfasta käppstötar mot järnluckan under honom. Se hans snurrande med käppen och hur han slutligen, elegant med en liten överlägsen, men med-glimten-i-ögat-min, placerar den under sin vänstra armhåla.

  ”Vill ni se en stjärna, se på mig!” strålar det om honom. Elegante!

  Sedan tillbaka till rytmdunkandet. Taktfast.

  Människor som går förbi, ler, ger honom några ord, lägger ner några mynt, låter sig fotograferas tillsammans med honom.

  Men en sak irriterar mig lite i allt detta humoristiska och publikfriande. I mannens öron sitter två vita öronsnäckor och från dessa hänger smala vita sladdar ner, sladdar som sedan förvinner in i en av hans kavajfickor.

  På något sätt stör dessa vita oansenliga ”trådar” det genuina, bryter förtrollningen, ger en fadd smak i munnen.

  Han kanske inte riktigt bara är den gamla mannen som av glädje underhåller på gatan, som kanske tidigare varit artist, som efter en framgångsrik karriär nu vill avsluta den med några extranummer.

  Misstanken om att han bara står där för att få ihop till sitt levebröd, om att hans gester och leenden bara är till för hans överlevnad, om att den glittrande showen egentligen är en tragedi, sliter tag i mig.

  Kanske stampar han takten efter musik som han hör i sina öronsnäckor? Kanske kan han, utan den musik han hör i sina öronsnäckor, inte alls hålla takten, rytmen. Kanske är han en fejk.

  Men – kanske jag, i så fall, förlåter honom för det.

  Mæ råkes