Pages

söndag 29 mars 2015

Sluta slingra dig och ta på dig solhatten

– Det här har indianerna i USA använt i flera tusen år, de har alltid vetat att solhatt är bra mot det mesta. Bra mot förkylning, bra mot inflammationer, bra för levern. Och helt ofarligt.
  – Hur har de kommit fram till det? Har de gjort några studier på olika grupper av indianer. Låtit en grupp äta solhatt och en grupp äta verkningslös månhatt? Och dessutom inte talat om vilken av grupperna som fått mån- eller solhatt? Är det så det gått till, när de sett att just solhatt är så bra?
  – Nä, det har man inte behövt, man har sett att solhatt varit bra för mycket. Varför tror du annars man skulle ha fortsatt med den under alla dessa år?
  – Solhatt kanske bara ger en placeboeffekt. Den kanske bara fungerar för att folk tror den ska fungera.
  – Ja, men vad är det för fel med det? Den gör ju ingen skada.
  – Hur vet du det?
  – Då skulle de väl slutat med den för länge sedan. Eller hur?!
  – Ja, men solhatt kanske är dålig på lång sikt. Man kanske inte märker att den är farlig på lång sikt. Att den kanske förkortar livet på alla som använder den med tio år.
  – Men många indianer blev ju nästan hundra år. Sitting Bull, tror jag, blev nittiosex.
  – Men åt han solhatt? Han kanske var en av de få som inte åt solhatt och därför levde länge.
  – Det tror jag inte. Alla indianer åt ur naturens läkemedelslåda. De levde med naturen, inte mot den som vi gör. Stoppar i oss en massa chips och skit. Inte undra på att vi dör. Många helt i onödan. Och för tidigt, dessutom.
  – Ja, men medellivslängden ökar ju hela tiden. Det är kanske där chipsen kommer in. De gör att vi blir äldre. Vi har ju ätit chips i snart femtio år. Och under samma tid har medellivslängden ökat med mer än tio år.
  – Men det beror väl inte på chipsen, de är ju onyttiga, det vet man. De gör ju så att folk dör i förtid av hjärtinfarkt och stroke.
  – Hur vet du det?
  – Jag har läst! På internet och i böcker.
  – Jag har också läst på internet att solhatt är farlig för njurarna. Om man äter för mycket av den.
  – Ja, men allting är väl farligt om man äter för mycket av det. Om du bara äter potatis varje dag kommer du inte heller att må bra. Försök så får du se.
  – Så du menar att indianerna visste om att det var farligt att stoppa i sig för mycket solhatt?
  – Ja, man såg väl att de som stoppade i sig indi … jag menar solhatt, i tid och otid dog. Kanske blev deras urin blodig, och då förstod man att man skulle ta det försiktigt med solhatt.
  – Hur visste man att den blodiga urinen berodde på just överkonsumtion av solhatt? Den kunde ju lika gärna bero på en tumör i blåsan. Eller njurarna.
  – Jag tror indianerna visste hur mycket som helst om vilka växter som var bra eller dåliga, de levde ju med naturen. Tror du att indianerna var dumma! Bara satt där och hittade på. Det här är bra och det är dåligt. Utan att ha sett vad som var bra eller dåligt. Vilken djävla attityd! Du ger dig på ursprungsbefolkningen, bara för att de levde med naturen. Något som vi också skulle må bra av. Nä, nu går jag, du är ju helt omöjlig.
  – Innan du går måste jag bara få fråga dig om en sak.
  I vissa byar i Indien tror man att ormar är gudar, det har man trott i många hundra år. Och bara därför dödar de som tror det aldrig en orm, utan man låter dem husera hur de vill i byarna. De tror att om man håller sig väl med ormarna kommer det att gå bra för människorna i byn. De har sett, under århundradena, tecken på att det skulle förhålla sig så.
  Vad tror du om det? 
 – Du kan väl inte jämföra en ormar med solhatt? Det finns ju ormar som är jättegiftiga, men solhatt är ju en medicinalväxt. Nu får du fan i mig ge dig. Förresten kanske tron på att ormarna är gudar gör att byarna håller ihop, att de som bor där blir mer försiktiga med varandra, att man helt enkelt respekterar varandra mera. Då är det väl bra, att man håller sig väl med ormarna. Nu blev du tyst, va!? Det gäller att tänka utanför boxen, förstår du. Börja med det du också. Vi ses.

  Mæ råkes

Kom fram, sol!!!

I dag ingen sol. Solen tjurar bakom molnen. Vägrar komma fram. Tänkte, om vi kunde locka fram den på något sätt. Om alla samfällt skulle gå ut och vråla mot skyn:
  – Kom fram, sol!!!
  Och det skulle fungera. Sol varje dag. Kanske.
  Men vad skulle bönderna tycka då? De som behöver lite regn ibland för att det ska växa. Så att vi ska kunna köpa sparris, broccoli, spenat och andra grönsaker i livsmedelsaffären. Så att vi inte skulle stå där på grönsaksavdelningen och muttra:
  – Va? Var är alla grönsaker? Har man slutat odla dem?
  Och sedan, när vi utan resultat plingat i klockan på disken i grönsaksavdelningen, upprört flåsa genom butiken fram till kassan och fråga efter högsta chefen, den ansvarige, för att ställa henne eller honom till svars:
  – Varför har ni inga grönsaker? Vad är det här för butik? Håller ni på att gå i konken? I så fall är jag inte förvånad. En butik utan grönsaker överlever inte längre än högst en vecka. Har du inte tänkt på det?
  – Jo, skulle hon eller han då svara, men eftersom du och alla andra hela tiden skriker efter sol varje morgon, och eftersom solen varje morgon låter sig luras av er, växer det inte några grönsaker längre. Har du inte upptäckt att du lever i en öken? Att alla växter, grönsaker såväl som blommor inte längre växer här?
  – Ja, men ni kan väl importera?! Det är väl inte likadant i alla länder.
  – Jo, det är det faktiskt. Alla, hela världens befolkning skriker efter sol varje morgon. Numera finns det varken chips eller ostbågar att få tag på. Och än mindre potatis och ris.
  När du hör henne eller honom säga detta blir du riktigt förtörnad och utbrister:
  – Ja, men tror du att du ska klara dig om du inte säljer grönsaker och annat som växer? Nu får du faktiskt fixa det här?
  – Okej, svarar handelskvinnan eller handelsmannen? Jag ska göra ett försök. Jag ska sätta upp ett anslag om att alla som bor i hela världen varje kväll, låt säga klockan åtta, ska ställa sig och ropa på regnmolnen så att de kommer och väter jorden varje natt. Sedan kan de ropa på solen på morgonen.    
  Blir det bra?
  – Så du menar att det ska regna varje natt? Vad är det för tillvaro?
  Inga månskenspromenader, inget norrsken, ingen surströmmings- eller kräftpremiär under bar himmel, inga vackra solnedgångar, inga mysiga utekvällar på altanen, inga …
Bara en djävla massa grönsaker på hyllorna? Och det tror du folk ska gå med på?
Nej, då tror jag folk hellre svälter ihjäl.
  Bara de får bli solbrända, och samtidigt inte riskerar att få hudcancer. Det har visst kommit ett bra solskyddsmedel som skyddar mot det. Du kan sola hur mycket som helst utan risk. Börja och sälj det här i butiken, då kommer du att bli rik, säger du beslutsamt innan du lite moloken, lämnar butiken åker hem i din nyinköpta Lamborghini och dråsar ned i din på verandan uppställda solstol.
  Det skulle varit gott med lite ostbågar, tänker du, men skit samma, snart är solbrännan verkligen fin.

lördag 28 mars 2015

Snösvängsentreprenörernas Eldorado

Snön är vit och stark idag. Sällan ser man snö så vit mitt i staden. 
  De flesta pratar om bakslag, men har inte hela vintern varit ett framslag? En strävan för vädret att komma fram till sommaren så fort som möjligt. Hur många minusdagar har vi haft? Eller hur har vi inte haft?
  Jag minns … då det var under tjugo minus i två månader … o s v.
  Hörde just en polissiren hetsa förbi. Varför?
  Ofta tänker jag inte på sirener och vart de är på väg. Jag menar, jag ska ju inte med dit de ska. Andra åker, sköter sig, gör sitt jobb.
  Sedan finns det så många andra som vill lägga sig i, kolla, snoka, försöka ta reda på vad som hänt, få lite omväxling i tillvaron.
  Men har vi inte fått nog av det de senaste dagarna? Snön har ju på två dygn förvandlat fejkvåren till rejäl(?) vinter. Räcker inte det? Ska det till olyckor också för att vi ska bli nöjda?
  Ja, nu är jag en gnällgubbe, fast åt andra hållet. Jag gnäller på att folk gnäller. Vad är bättre? Deras gnäll eller mitt gnäll?
  Utanför mitt fönster kör plogbilarna, försöker göra trottoarerna gångbara. Snösvängsentreprenörerna tjänar pengar.
  Det kändes säkert som en befrielse för dem när snön började ge sig till känna igen. De hade ju nyss börjat sopa undan allt gruset från vintersandningen. Satt där nöjda och skrev fakturan för den insatsen, och då …
  Döm om deras förvåning, kanske, om de nu inte litade på väderleksprognoserna, när det fick se fluffiga snöflingor fylla luften i Östersund. Jag kan tro att några av dem log inom sig och sprang ut till traktorn för att se att allt var i sin ordning med den. Någon kanske till och med gav den en kärvänlig klapp och sa några uppskattande ord:
  – Ja, du Komatsu, nu är det snart dags för oss två att tjäna lite pengar igen. Igår var det grussopning och nu blir det snösvängen. Det blir väl bra?! Men vi måste vänta till i morgon bitti, att dra igång nu är ingen idé. Sedan, om vi har lite tur, kommer det mera snö och då får vi jobba lite på lördag också. Håll dig beredd.
  Sa hon, innan hon gick in och satte på kaffet, för gubben skulle ju snart komma hem från sitt arbete på äldreboendet, och då tyckte han det var gott med en kopp kaffe, fast klockan var över nio på kvällen. Men ingen av dem hade svårt att sova för att de drack kaffe på kvällen, så det gick bra att dricka sent. Och ibland blev de lite piggare och då kunde det bli både det ena och det andra. Fast mest det ena.
  Det var lättare förr när det fanns en barnönskan i bakgrunden. Numera blev det väl mest av slentrian, hon själv kunde nog avstå, men Sören ville ju ha sitt.
  Och ibland fick han det. Det var han värd, tyckte hon.
  Män gav sig liksom aldrig, det fanns alltid en pockande vilja hos dem, som de måste få igenom. Annars blev de lite griniga. Lite tvära.
  Vad henne själv anbelangade kunde det gå 
  Hon avbröts i sina tankar av att Sören kom hem från sitt eftermiddagspass:
  – Nu får du lite jobb igen, idag har det vräkt ner. Bra. Med lite tur kommer det mera efter första skottningen. Och sedan kanske det blir halt så ni måste sanda och då blir det en extra soprunda också.   Så här skulle det vara året om. Snö och halka ena veckan och bart nästa. Om vartannat. Då skulle vi kunna åka utomlands minst en gång till varje år.
  – Jo, men det blir ju ganska trist, replikerade Gun, den här vintern har ju inte varit alltför kul. Ingen riktig vinter. Ska jag slå i lite kaffe?
  Sören och Gun dricker sitt kaffe, säger inget. Gun bryter tystnaden:
  – Nä, nu måste jag lägga mig, det blir en tidig morgon i morgon. God natt på dig.
  – God natt, jag tror jag ska se lite på Skavlan. Åkesson skulle ju vara med. Få se vad han säger om sin comeback …
  Sören fyller på sin kaffekopp och går in i vardagsrummet och slår på TV:n

  Mæ råkes

tisdag 17 mars 2015

Jag fick både ståpäls och mina smiskar varma

Ibland spelar saxofonen i moll, trummorna släpar efter, sångaren tappar tonhöjden och basen mullrar dovt och trött.
  Minnena är inga lagrar utan idel misslyckanden att tänka tillbaka på, nuet fylls av ruiner av rutiner, framtiden lockar med trista upprepningar av leda. Tankarna går ner i källaren och försöker gräva ner sig.
  Sordin. När livet inte riktigt vill.
  Låter förresten inte det som en slogan för tabletten Sordin? Vad nu den kan åstadkomma?
  Och ändå. Jag lever ju. Alternativet är knappast roligare. Om det ens upplevs?
  Det finns miljontals som varje minut kämpar för att kunna le en enda gång per dag. Och som när de gör det, bara känner smaken av salt från sina av möda och slit svettindränkta läppar. Men ett leende är ändå ett. Mer än inget.
  Mina problem är Irlandsproblem, som Mrs Malaprop kanske skulle uttryckt det med en malapropism.
  Mrs Malaprops felsägning:"as headstrong as an allegory (allegory - alligator) on the banks of the Nile" i Richard Brinsley Sheridans komedi Rivalerna från 1775, är nämligen ursprunget till uttrycket malapropism, som ungefär betyder att man sätter in ett snarlikt klingande ord i fel sammanhang.
  Malapropismen Irlandsproblem känns en dag som denna aktuell eftersom Irland den 17/3 firar sin nationaldag, även kallad Saint Patricks Day.
  En malapropism ur Shakespeares pjäs Mycket väsen för ingenting lyder:
  ”Nu använder han ord som han inte är korpulent(kompetent) till.”
  Men Shakespeare visste inte att det hette, skulle komma att heta, malapropism. Mrs Malaprop var ju inte ens påtänkt när han levde. Kanske kallade han dem bara för felsägningar eller för något annat idag glömt uttryck?
  Några andra lite humoristiska malapropismer som jag hittat på nätet är:
  Flying saucers are just an optical conclusion. (illusion)
  Having one wife is called monotony. (monogamy)
  I'm sorry about the smell but he is intercontinental (incontinent)
  Do not consult (insult) someone again and again for just a single mistake.
  She does what she means; she is pregnant (pragmatic)
  He's a wolf in cheap(sheep) clothing.

En annan rolig stilfigur är katakresen, vilken innebär att man blandar ihop två uttryck till ett ofta absurt påstående. Katakresen kan vara medveten eller en omedveten felsägning, en så kallad groda.
  Några exempel från kommentatorer är:
  Läs vår grundliga intervju med Ravelli som går på djupet med den kända målvakten!"
  – Här kommer Magdalena Forsberg i koncentrerad form!
  – Nu mår jag som en prins i vattnet.
  – Det fortsätter att regna i det översvämningsdrabbade Pakistan och vattnet sprider sig som en   löpeld! 
  – Det var pricken som fick i:et att rinna över.
  – Här ligger en gravad hund.
  Andra katakreser är:
  Bränt barn luktar illa.
  Det har varit en morot för oss hela hösten, nu är den släckt. För ett år sedan stod vi vid ruinens brant, men sedan dess har vi lyckligtvis tagit ett avgörande steg framåt.
  Vi simmar alla i samma båt.
  Passar som hatt i handske.
  Bita i det sura gräset.

  Nu är jag på väg upp ur källaren. Jag har fått både ståpäls och mina smiskar varma. Skönt.

  Mæ råkes

söndag 15 mars 2015

Från saltstoder via England till isländsk feghet

Har varit på litteraturfestival.
  Människor som lyssnar på författare som berättar om sina böcker och författarskap.
  Nu gällde det den så kallade Littfesten i Umeå.
  Såg och lyssnade på tre stycken författare:
Lina Sjöberg från Sverige, Jeannet Wintersson från Storbritannien och islänningen Jón Kalman Stafánsson.
  Började lite lätt med Lina Sjöberg som skrivit boken Ofromma bibeltolkningar, som innehåller hennes oheliga tolkningar av sex av Gamla Testamentets berättelser.
  Hon presenterar närmare den om Lot och hans hustru, ni vet hustrun som förvandlades till en saltstod, när hon inte kunde låta bli att se sig om vid guden Jahves utplåning av Sodom.
Sjöberg för fram flera olika tolkningar av berättelsens skeenden och utgår då från den ursprungliga hebreiska textens möjligheter. Det finns homosexuella antydningar i ursprungstexten, och så vidare.   
  Jag tycker det är ganska intressant. Hon är kompetent och stringent i sitt framträdande.
  Kontentan av det blir: en texts innehåll och tolkning bestäms av den tolkandes syfte med tolkningen; vill den tolkande visa någon guds allmakt betonas det, vill någon, som hon själv, visa att mycket lämnats till tolkning, betonas det. Och så vidare. Ganska logiskt.
  Nästa presentation håller Jeanette Winterman i den stora men knökfulla Idunsalen. Winterman ger ett rappt, humoristiskt, intelligent och engagerat avtryck. Hon är där för att berätta och hon är angelägen om att hinna berätta det hon tänkt sig berätta. Det handlar mycket om hennes bisarra uppväxt, om hennes uppbrott och slutligen om varför hon mot alla odds blev författare.
  Hon framställer det som om hon inte alls tänkte sig det, utan att det var omständigheter och hennes udda bakgrundshistoria som gav henne insikt om att hon nog ändå borde börja skriva.
  Hennes böcker verkar kretsa runt hennes egen uppväxt, häxtro och andra ockulta företeelser som hon kommit i kontakt med i sin födelseort i norra England.
  Slutligen bevistar jag islänningens Jón Kalmans framträdande i den källarbelägna Studion, ett framträdande som många, på grund av platsbrist och stort intresse, fick vända besvikna och tomhänta från.
  Kalman berättar om sitt Island: dess machokultur, dess kalhet, dess vackerhet, dess brist på träd och dess beroende av havet.
  Han betonar islänningarnas närhet till döden och förfädernas ständiga närvaro, den isländska mannens rädsla för att uppfattas som feg och fjollig och den isländska kvinnans historiska underordning som ”köks- och hemmaslav”.  Det sistnämnda kanske inte något i svenska och internationella ögon överraskande, eftersom det följer samma mönster som finns i de flesta, för att inte säga alla samhällen.
  Detta hann och orkade jag med på Littfesten i Umeå 2015
  Tre författare, tre synsätt, tre fyrtifemminutare.

  Sämre har man ha haft det.

  Mæ råkes

söndag 8 mars 2015

Ta en tugga av äpplet eller kasta det i huvudet på läraren

Konst kan vara, att så exakt som möjligt avbilda den verklighet som finns runt omkring oss: gryningar, skymningar, solskensdagar på stranden, månens sken över fälten i natten, det bullrande kroglivet, de tysta korna i ladugården, ungdomarna vid dansbanan, barnen i sandlådan.
  Exaktheten avgör tavlans kvalitet.
  Alla känner igen sig. Som att titta på ett fotografi. Fast det är en målning. Kanske har någon målat av ett fotografi? Exakt. Går inte skilja från fotografiet. Skickligt.
  Men intressant?
  Att exakt avbilda utesluter ofta pessimistiska motiv: ett litet barn som blir agat, en afghan som svälter, en kvinna som våldtas och förnedras, en förstavärldskrigssoldat som springande störtar in i döden, en antilop som slukas av en hungrig krokodil, två ungdomar som blir påkörda av en vårdslös rattfyllerist. Och så vidare.
  Inga motiv som folk vill ha på väggen i hemmen.
  Möjligen hängs de i någon offentlig byggnad i propagandistiskt syfte:
  Se hur det kan gå om du gör ”fel”! Se dig för, tjejen och grabben. Se upp med vad du tar dig för.
  Eller som vill väcka människor att agera:
  Se hur verkligheten är. Ska det få fortsätta? Vi måste göra något. Nu. Du också.
  Sedan finns det andra motiv, de udda motiven. Också de avbildade precis som de ser ut i vilken betraktares ögon som helst. Men ändå mer än exakt.
  Konstnären avbildar en situation som förefaller helt, nästan överdrivet, vanlig, men med sådan exakthet att den på ett annorlunda sätt väcker frågor hos betraktaren.
  Varför denna bild? Jag vet att tillvaron i vissa stunder och miljöer kan se ut så? Jag förstår det. Varför avbildar du just det? Och varför så exakt? Finns det en hemlighet i det du avbildat?
  Förundrad står man, eller i alla fall jag, där och kan inte riktigt komma underfund med det som skulle kunna vara idén bakom målning. Och varje gång uppstår samma förundran. Det finns något i bilden som inte går att ta på, förklara. Något som ständigt finns där, och som återkommer varje gång man tittar på den. Man kan inte låta bli att förundras. Eller irriteras. Man kommer inte undan
  Peter Tillbergs tavla Blir du lönsam, lille vän? är en sådan tavla.  
  Den har nog de flesta sett. Den brukar finnas med på omslaget eller inne i litteraturantologier.
  Den gestaltar en klass sedd ur lärarens synvinkel, lite snett uppifrån. Ett antal elever som sitter i snörräta rader i var sina bänkar och tittar rakt fram mot läraren.
Ingen av dem ser glad ut, alla har en ganska uttryckslös, för att inte säga, resignerad uppsyn. Det verkar som om inte någon av dem har något spännande att se fram emot. De förväntas sitta där i sina bänkar och lyssna på vad som sägs av läraren, för att sedan bege sig ut i arbetslivet – och bli lönsam. För någon annan.
  Alla som gått i skolan för fyrtio eller femtio år sedan, eller sett skildringar från den tiden, känner igen sig. Så var det då.
  Det är just detta som är det geniala med målningen; den föreställer exakt ett klassrum med elever som det var en gång. Men så fort man ser den, och om man också någon gång deltagit i en mera aktiv lärandemiljö, kommer frågorna:
  Var det verkligen på detta vis i det klassrum som jag först kom in i, eller som jag sett i en film? Det ser ju inte klokt ut. Ett gäng apatiska elever som väntar på att kunskapen ska serveras:
  – Gapa och svälj. Tugga väl. Vi serverar olika rätter olika timmar. Vi, skolan, bestämmer matsedeln. 
  Var är glädjen? Fanns det ingen sådan? Hur stod eleverna ut? Sorgligt.
  Men kanske nödvändig då? För att världen skulle kunna gå framåt. Utvecklas.
  Och allt som inte finns med på tavlan, men som känns i den. Dumstruten. Linjalen över fingrarna. Luggandet. Hånet över okunskapen. Arrogansen. Översitteriet.
  Och hur är det i dag?
  Man har ju hört. Barnen som vägrar äta av kunskapens äpple utan kastar det i huvudet på läraren:
  – Ge oss något kul i stället. Vi vill inte få kunskaperna prackade på oss. Vi vill tänka själva. Med våra tankar, inte era.
  Två tider möts. Den så kallade moderna skolan och den ur filmen Döda poeters sällskap.
  Det krävs mycken kunskap, många erfarenheter och insikter för att åstadkomma den tavlan. Det krävs också många timmars mödosam och ibland tråkig träning i måleri, för att tavlan ska kunna förmedla den auktoritära vanmaktens tristess och samtidigt så fröet till drömmen om förmågans omåttliga glädje.

  Det krävs kunskapens underkastelse och sedan – den konstnärliga friheten.

  Mæ råkes