Den gudfruktiga fadern ville dränka den mörkhyade mågen i en vak

Förr svor man annorlunda.

  – Djävlarihelvetesatananamma, kunde det ibland komma ur någon mans mun.

  Hur det var för kvinnorna, vet ni ju.

  De höll tand för tunga när det gällde att svära, men svor av sig med jämna mellanrum på någon avskild plats, långt borta från boende och bebyggelse.

  Ordet anamma var det tufft att avsluta svordomen med. Man anammade alltså djävulen, satan, de mörka krafterna.

  Ett språkbruk som, enligt de kristna, ledde raka vägen till helvetet. För det var ju där han bodde. Hin håle.

  Ville man komma till himmelen gällde det att anamma Gud.

  En enkel logik. Man fick som man ville.

  Det förvånande var ju att de kristna brydde sig om människornas språkbruk, språket skötte det ju sig självt, det fanns en inbyggd kristen funktion i språket: anammade man djävulen hamnade man i helvetet, anammade man Gud kom man till himmelen. Tillvaron var rättvis.

  Men det är klart språkbruk kan sprida sig, smitta av sig, och blir det för många satansdjävlaranamma, kanske även en del kristna börjar med dessa uttryck och då är det ju så att säga kört för dem också.

  Och det vore kanske orättvist. Om de nu var så heliga som de utgav sig för.

  Vilken makt hade inte språket på den tiden. Orden avgjorde.

  Man kunde nog uppträda rätt så djävligt mot andra och ändå komma till himmelen. Bara man inte hängav sig åt svordomar.

  Gud hade alltså bättre hörsel än syn. Eller hur man nu ska tolka det.

  En så kallad gudfruktig man, som både var ren från svordomar och från Västerbotten fick till sin förskräckelse en dag se sin dotter komma hemdragande med en mörkhyad, för att inte säga kolsvart, man från Elfenbenskusten.

  Hur dottern träffat den mörkhyade mannen var för mig höljt i dunkel, men det skulle inte förvåna mig om hon stött ihop med honom vid någon missionärsvistelse i just Côte d’Ivoire, som landet heter på de forna kolonisatörernas språk.

  I alla fall hade, till faderns stora förtret, tycke uppstått mellan hans så fromma och ljushyade dotter och den mörkhyade före detta hedningen.

  Om Facebok hade funnits, kan jag garantera att kvinnans far inte skulle ha störtat sig över mannens hemsida och tryckt på gillaknappen. Och än mindre skickat en vänförfrågan.

  Däremot skulle han säkert ha funderat på om han ändå inte skulle trycka på sluta gilla på sin dotters Faceboksida.

  I alla fall gick berättelsen så, att fadern, mellan skål och vägg inför sina närmaste manliga bekanta, tyckt att den aktuella mannen, alltså dotterns älskade, helst skulle ha dränkts i den vak som han själv gladeligen skulle ha sågat upp i den sextio centimeter tjocka is som den vintern täckte den närbelägna sjön.

  Men fadern använde aldrig svordomar. Han var en sann kristen. Skickade säkert tionde till kyrkans afrikanska hednamission varje månad.

  Men han gjorde ett stort misstag.

  I sin missionsiver ordnade han en missionärsplats åt dottern i Elfenbenskusten och detta hade, till hans förskräckelse, lett till att han satt där med skägget i brevlådan och att han fått en nykristen, mörkhyad, före detta hedning på halsen.  Fast i praktiken var det väl dottern som av kärlek och åtrå fått mannen, inte på, utan om halsen. Och, hemska tanke, kanske även i säng. Fast de, som kristendomen kräver, inte ännu var gifta.

  För att fadern skulle få loss detta skägg ur brevlådan och bli av med mågen från sin hals krävdes mera än ett par lätta svordomar. Det krävdes att en mörkhyad man från Elfenbenskusten skulle förintas. Och det hade inte dröjt länge innan den gudfruktiga fadern hittat den för ändamålet bästa metoden. Ner i vaken och sedan var det förhatliga objektet borta.

  Kanske hade fadern inspirerats av forna tiders kölhalningar, som det berättas att skeppskaptener använde för att uppfostra och skrämma sitt manskap med.

  Dessa kaptener använde inget annat än svordomar.

  Men det är en annan historia som jag tror jag ska bespara er ifrån.

  Mæ råkes

Sexuellt ofredande av tall

Förr svor man på ett annat sätt. Man sa: Fy fan! Djävlar! Helvete! Var man riktigt upprörd eller förbannad drog man till med Fanhelvetesdjävlaranamma!!!

Och den kristna delen av befolkningen upprördes. Hur kan han?

  För det var oftast en man som blev så pass förbannad, så att han måste uttrycka sig enligt det sista exemplet.

  Hur alla kvinnor uttryckte sig när de blev förbannade är höljt i dunkel. Kanske blev de inte så pass förbannade så att de behövde häva ur sig så kallade svordomar. Eller också gjorde de det i smyg, när ingen hörde på.

  Samlade på sig ett antal argtillfällen, då de velat svära, tog med sig alla dessa svordomar ut i skogen någon vacker sensommarkväll och satte igång utav bara tusan med att svära:

  – Fy fan, helvetes jävlar … och så vidare

  I flera minuter kunde de säkert hålla på.

  Jag kom faktiskt på en kvinna en gång ute i en gammal tallskog, när hon som bäst höll på att ”svära av sig”, som det kallades på den tiden.

  Ja, hej vad hon svor. Ni skulle ha hört! Jag fick nästan ont i öronen. Och som jag skämdes när jag fick höra alla de otidigheter hon hävde ur sig.

  Mitt i alla dessa hörde jag ibland mansnamnet Urban slinka med, och strax efter att hon nämnt det verkade frenesin i ramsorna öka. Hon gick nästan upp i falsett.

  Det var inte svårt att förstå att denne Urban nog var en huvudorsak till hennes svordomar. Han är säkert hennes man, tänkte jag.

  Efter ungefär tre och en halv minuts svärande, tystnade hon till slut. Genomsvettig, andfådd, högröd i ansiktet och med tom blick stod hon där. Det hade varit en befrielse för henne att svära av sig, det såg jag. Och jag kände stort medlidande med denna nu så väna varelse som dessa svordomar på tre och en halvminut hade förvandlat henne till. Det var på den så kallade vippen att jag gått fram till henne och gett henne en kram.

  Men så kom jag att tänka på Urban, hennes man, och vad han skulle tycka, om jag nu gjorde verklighet av mitt infall.

  Nej, jag ska lämna henne ”orörd” där hon nu står, tänkte jag. Hennes utbrott ska bli ett vackert minne för livet, en fin erfarenhet, en historia som jag någon gång i framtiden kan berätta om i den blogg som jag troligtvis inte kan låta bli att starta.

   Men just som jag tänkte göra slag i saken och lämna henne, fick jag höra namnet Kalle försiktigt komma ut ur hennes mun och över hennes läppar. Inte bara en gång, utan fem gånger.

  – Kalle, Kalle, Kalle, Kalle, Kalle, strömmade det försiktigt ut i den stilla sommarkvällen.

  Jag såg att för varje nytt Kalle som hon uttalade, blev hennes blick alltmer lycksalig samtidigt som hela hennes väsen fylldes av en omåttlig åtrå.

  Plötsligt omfamnade hon och började kyssa den tall som stod där alldeles bredvid henne. Hon gned hela sin kropp mot tallen. Hon kysste den med en lidelse som man sällan ser prov på. Efter några sekunders gnidande och kyssande började hon också upprepade gånger stöna och viska det för henne magiska namnet: Kalle! Kalle! Kalle!

  Det verkade som om hon hamnat i ett transliknande tillstånd.

  Hennes agerande fick mig nästan att tro att den tall som hon nu försökte förföra, eller få omkull, faktiskt hette Kalle, och att mina tankar som förknippade namnet med en man var felaktiga. Det var den konkreta Tallen Kalle som var objektet för hennes åtrå. Och för ett ögonblick for det sällan använda namnet Talle genom mina nötta hjärnvindlingar. Kanske var det Talle som var och alltid hade varit hennes stora kärlek.

  Lika plötsligt som hon ”gett sig på” denna Talle, släppte hon taget om honom och var på bara några sekunder försvunnen, medan jag stum och mållös bara stod och gapade femton meter från den tall som hon, enligt mitt tycke, nästan ”våldfört” sig på.

  Jag minns jag tänkte: Hur ska det nu gå för Talle?

  Ensam och övergiven står han där och kanske inom sig gråter. Jag gick tyst och försiktigt fram till honom. Klappade honom på barken i det jag tröstande sa.

  – Ja, du Talle, så kan det gå när man ger sig i lag med nyss avsvurna och samtidigt trånsjuka kvinnor. Nog för att det heter fruntimmer, men du borde hålla dig till dina gelikar, till den äkta timmervaran. Se bara på henne som står där tre meter bort. Vad är det för fel på henne? Stolt och rak som en fura. Pålitlig. Du vet att hon alltid kommer att finnas där för dig. I alla fall så länge som det inte kommer någon Ivan- eller Gudrunstorm och fäller henne till marken. Och då må det ju vara hänt.   

  Då kanske du också drabbas av samma öde och ni får tillsammans avsluta er liv, först på någon fjärran brädgård innan ni förs till er eviga vila som furugolv hos någon rik disponent.

  Jag tittade på Talle och insåg att hans senaste kärleksmöte gått hårt åt hans yttre. Barken var helt avskavd på den sida där kvinnan suktande och brutalt gnidit sig mot honom. Hans virke lyste bländande vitt mot mig. Där kvinnans kyssar ”drabbat” honom hade det bildats en djup grop i veden och jag förstod att det skulle dröja många år innan Talle hade glömt detta eldfängda kärleksmöte.

  Jag försökte lite tafatt men förgäves skyla Talles kropp med några barkbitar som låg där framför honom, men det ville sig inte, de ville inte fastna i den lilla kåda som han avgett vid sin och kvinnans förening.

  Tyst stod jag där en stund och nästan grät, innan jag moloken lämnade platsen. Det fanns inget jag kunde göra. Det var bara att lämna Talle åt sitt öde.

  När jag knappt gått hundra meter fick jag plötsligt syn på en tall som hade liknande skador som Talles. Ett avskavt parti i kroppshöjd och en ganska djup grop i munhöjd.

  Jag gick fram till tallen och trevade med mina händer över skadorna. Var det möjlig? Hade kvinnan …?

  Jag såg mig om åt det håll hon gått och då fick jag se ytterligare en tall med liknande skador. Och bredvid den, en till. Och fem meter bakom den, en till. Och när jag höjde blicken och började titta på de tallar som stod längre bort såg jag till min förskräckelse att nästan alla kunde uppvisa samma skador som min kära Talle kunde.

  Chockad satte jag mig ner på en stubbe och sakta började det gå upp för mig vilken omfattning den okända kvinnans glupska trånad fått.

  112 for det igenom min skalle. Men jag hade ju inga bevis. Jag visste ju inte vad hon hette. Nä, det skulle inte gå att få fast henne. Förresten visste jag ju inte om det fanns någon lag i naturvårdsbalken som beivrade sexuellt ofredande av träd. Knappast.  Och skulle en sådan lag införas? Det måste ju vara ett väldigt sällsynt brott. Jag har då bara kunnat bevittna det en enda gång. 

  Och de andra skadade träden? Det finns hackspettar, det finns björnar med klåda, det finns älgar som fejar sina horn mot träd, det finns så kallade naturliga förklaringar till trädskador.

  Och varken förr eller senare har jag sett att skador på träd orsakats av en nyss svärande och omåttligt trånsjuk kvinna.

  Det skulle aldrig hålla i en rättegång.

  Mæ råkes

Jag bjöd upp en thailändska till dans

Var ute och, som man säger, förlustade mig.

  Å lokal. Som kunde erbjuda diverse alkoholhaltiga drycker och – ett bra norskt rockband. Det fick det att svänga mellan glasen.

  Och för mig som tycker om att, som man säger, svänga sina lurviga, kändes det som en ynnest att få tillgång till bra levande rockmusik. Givetvis bjöd jag upp till dans.

  Hej, vad det gick!

  Eftersom jag hade intagit en del, gick det väldigt bra. Jag var den bäste shakearen på dansgolvet: jag var cool, såg rätt ut, gjorde de perfekta rörelserna.

  Ingen av mina danspartners sa något om det, men jag såg i deras trånande blickar att jag gjorde ett outplånligt intryck. Tyckte jag i alla fall då. Kanske överdriver jag lite.

  Så anlände två thailändska kvinnor åtföljda av en svensk man till stället. Den infödde, jag tror han var infödd, var ganska lång, längre än jag, men thailänskorna var korta och späda. Och inget mer med hur de såg ut.

  När jag ser thailändskor på ett dansställe poppar det alltid upp tonvis av fördomar i min hjärna.

  Ni vet, man tänker att de har med hjälp av prat om paradiset lockats att flytta till det gudsförgätna och kalla landet Sverige. Lågutbildade svenska ”bonnläppar” har helt enkelt ”köpt” dem, och i utbyte mot livslång försörjning, ska de lydigt ställa upp på både det ena och det andra. Vilket innebär en hel del marktjänst, men framför allt – sexuella tjänster.

  Sådana fördomar har jag.

  I dunket från den norska rockmusiken försökte jag febrilt tränga bort dessa genom att tänka att det inte var så farligt med det sexslaveri som de kommit dragandes med.

  Mellan varje vuxen man och kvinna som bestämt sig för att leva tillsamman resten av livet måste det väl ändå finnas en hel del kärlek.

  Och vem är jag att döma? Är jag så mycket bättre själv?

  De har säkert det bra.

  Och de slipper ju varje kväll betjäna tio andra svenskar i Thailand. Här behöver de bara betjäna en. En som de känner dessutom. De har det säkert bra.

  Han ser ju så snäll ut. Och de också. Tre snälla människor som förenats i kärlek till varandra. Han från Sverige, de från Thailand. Inget mer med det.

  Jo, jag vet. Han var en och de var två. Men, vad då? Den andra mannen kanske hade blivit sjuk och därför fick den här mannens hustru ta med sig den andras fru ut en kväll. Det var väl schysst.

  Eller också fanns det bara en man. Det rörde sig alltså om triangelkärlek. Han hade kärlek så det räckte till två och de behövde bara dela med sig av hälften av sin kärlek. Resten kunde de spara till någon annan gång, eller till någon annan person.

  Om man nu kan mäta kärlek på det sättet?

  Har ni märkt vad många märkliga tankar om förhållanden som dyker upp när jag ser några thailändska kvinnor i Sverige

  Jag menar, om jag ser en engelsk kvinna gå och hålla om en svensk man, inte tänker jag att det skulle vara en ojämlik relation, att hon på något sätt skulle vara förslavad.

  Eller om jag ser en mörkhyad afrikanska tillsammans med en ljushyad svensk man. Inte skulle det vara … fast? Nu blev det svårt.

  Och ser jag en svensk man med en thailändska blir det ännu svårare.

  Stigmatisering heter det visst. Man tillskriver en viss kategori människor en viss roll. Exempelvis att de thailändska kvinnorna i Sverige egentligen, alltid och självklart måste vara prostituerade, eller på gränsen till det, eller att de åtminstone i alla fall varit det.

  Jag såg en gång i ett TV-program nepalesiska familjer som, för att överleva, sålde sina döttrar till bordeller i Indien.

  Då grät jag.

  Och tänkte nästan åka till Nepal och samla all nepaleser på ett torg, för att förklara för dem att det inte var speciellt kul för deras döttrar att jobba som sexslavar i Indien. De måste bara förstå det!

Men då skulle jag vara tvungen att i nästa andetag, säga att det vore bättre att hela familjen svalt ihjäl eller gick och hängde sig.

  Därför åkte jag aldrig till Nepal.

  I stället har jag börjat skänka 200 kronor i månaden till ett kvinnocenter i Agadir i Marocko som tar hand om kvinnor som, på grund av att de blivit våldtagna eller på annat sätt levt osedligt, blivit utkastade på gatan av sina familjer. Centret ger dem en fristad och hjälper dem att överleva. Senaste rapporten från centret sa att det blivit vanligare att de fick ta emot flickor, kvinnor, vars ansikten deformerats av frätande syror.

  En effektiv metod för att göra dem totalt ointressanta på den marockanska äktenskapsmarknaden, om de nu, efter sitt osedliga uppträdande, skulle ha mage att få några sådana ogudaktiga tankar i sina skamlösa hjärnor.

  Men tillbaka till dansstället, de två thailändska kvinnorna och den infödde mannen.

  När jag såg kvinnorna, tänkte jag spontant att jag skulle bjuda upp någon av dem, de såg trevliga ut.    

  Men så drabbades jag av ågren.

  Vad skulle alla de andra i lokalen tänka om jag gjorde det? Skulle de tro att jag var en sådan där ”ful gubbe”.

  Som bara var ute efter en sak.

  Som nu var i färd med att lura hem och givetvis i säng någon av de här stackars kvinnorna.

  Som ville ha en köks- och sexslav i sitt hem.

  Min dans med dem var bara ett billigt trick för att dupera de andra gästerna i lokalen.

  ”Tro inte att vi inte ser vilken "hillbilly" du är. Var har du banjon? Vilken färd tänker du bjuda damerna på? Den sista? Eller? Det där går vi inte på. Snuskgubbe!” Ekade det i min skalle.

  Men med hjälp av en öl och lite övermod bjöd jag upp en av kvinnorna och drog igång med en sagolik shake. Folk fick tänka och tro vad de ville. Det struntade jag i.

  Jag var verkligen dansant, och den thailändska tjejen hängde på. Hon såg lite tveksam ut i början men efter några leenden och glada tillrop ökade hennes självförtroende och hon kom loss.

  Men bara efter en minut dök hennes kompis upp på dansgolvet och drog iväg henne till den svenske mannen och där uppstod en livlig diskussion. Alla tre verkade missnöjda med något och mannen så barsk ut. Men kvinnorna bet ifrån, såg jag

  Sedan kom kvinnan jag dansat med tillbaka och vi fortsatte dansen. Och inte nog med det, den andra thailändskan slöt också upp i dansen. Nu var det plötsligt jag som var den svenske mannen.

  Men bara efter en halv minut avbröt de sitt dansande och återvände till den rätta svenska mannen.   

  Han hade redan tagit på sig sin jacka och på bara fem sekunder hade han buttert med två trumpna thailändskorna i släptåg lämnat lokalen.

  Så kan det gå.

  När jag någon halvtimme senare klev in i en taxi som skulle ta mig hem, tänkte jag på det som hänt. På thailändskorna. På den svenska mannen. På dansen. Och en sak ångrade jag.

  Jag skulle ha gått fram till mannen och sagt att han också kunde svänga sina lurviga tillsammans med thailändskornas dito. Livet skulle bli så mycket roligare då. För alla tre.

  Men det är bara mina fördomar som tror det: att livet blir roligare om man dansar.

  Och som ni kanske märkt är fördomar ett mycket ”trubbigt instrument” för att alludera på en av musikern och textförfattaren Dan Hylanders mer geniala metaforer. Men i den texten var det hjärtat som var det trubbiga instrumentet.

  Men det kanske är samma sak: fördomarna och hjärtat? På något vis tror jag nog att de hör ihop.

  Mæ råkes

Magister Hultkvist i en Peugeot 404 SL kolliderar med en älg

Stormen bedarrar och vi försöker än en gång tro att den bara var ett undantag. Klart det stormar ibland på vintern. Eller hur?

  Det har det väl alltid gjort. Och plusgrader långa perioder har det väl också varit?

  Jag minns det inte, men man har ju hört att det tisslats och tasslats om det. Bland småfolket. Vid norska sydkusten. Och på Kanarieöarna

  Och det är ju aldrig samma väder varje vinter.

  Nä, nu vänder vi blad och går vidare. Som Sveriges största socialbidragstagare sa. Och han om någon måste väl veta hur man lägger locket på.

  Locket på oron. Locket på stormen. Locket på sanningen.

  Nästa år har vädret säkert ”gått till sig”.

  Allt är som vanligt igen. Tö en dag runt trettonhelgen men resten rejäl kyla och mycket snö.

  Som det brukar vara här i Norrland på vintern. Inge tjafs med tö lite då och då. Nä, mera rejäl vinter.

  Rejält är bra. Och svenskt så det förslår.

  Skönt, då var det gjort.

  Men förbi mitt fönster kör en sliten Peugeot 404 SL, ni vet en sådan där bil som alla lärare köpte i slutet av 60-talet.

  Eller köpte. Blev pålurade i slutet av 60-talet.

  Jag tror att den gamle Ladan som tillverkades i Sovjet måste ha haft den gamla Peugeoten som förebild. De såg ungefär lika fantasifulla ut och hade bilindustrin någonsin delat ut ett pris för fantasilös design, hade nog striden stått mellan 404:an och den klassiska Ladan. Delat förstapris där, skulle jag tro.

  Nåväl, en av dessa 404.or snurrar fortfarande på våra vägar. Och så länge ingen älg rusar upp på vägen framför den torde föraren överleva.

  Och är det inte magister Hultkvist som kör den?

  Jo, han har haft bilen stående på sin gama höskulle i mer än tjugo år, och idag fick han för sig att ut och provköra den. Han försökte få med sig frun Hilda, men hon hade frusit nog i den gamla Peugeoten, sa hon. Inte en kilometer till i den rostburken!

  Men Sören, som Hultkvist heter i förnamn, tog ändå fram den mörkblå ”pärlan” och gav sig av.

  Hej, vad det går! Efter två kilometer är han uppe i sjuttio kilometer i timmen.

  Den verkar ha fått nytt liv den här gamla skorven, tänker Sören, på sjuttiotalet kom han sällan upp i mer än sextio på så kort sträcka.

  Fransmännen, de kunde förr också. Eller, det var då fransmännen kunde bygga bilar. Peugeot och Renault, Renault och Peugeot.

  Och Cittran förstås. Klassikern som Jan Myrdal stup i kvarten jävlades med när han åkte till Kina för att hylla Mao, kulturrevolutionen och det kinesiska experimentet som ledde till att 40 miljoner kineser slapp uppleva slutet på det. Experimentet var effektivt på det sättet. Alla skulle med, men en del skulle ramla av på vägen mot den gyllene framtiden.

  Plötsligt springer en stor älgko in på vägen framför magister Hultkvist och hans gamla Peugeot.     

  Sören tvärbromsar, men eftersom en så gammal bil som den här Peugeoten inte har ABS-bromsar är det föga effektivt och kollisionen är oundviklig.

  När den är över och Sören Hultkvist ligger mosad i sin Peugeot, reser sig den 25 år gamla älgkon och skakar på sig.

  Gamla bilar är hårda, men gamla älgkor är hårdare, tänker Hilda, som älgkon heter. Sedan mumlar hon lite lakoniskt medan hon försvinner in i skogen:

  – Länge sedan man såg en 404:a SL. Hur dum får man bli som försöker jaga älg med en sån plåtburk? Det måste ha varit en fransman. Men han såg svensk ut. Och han hade inga baguetter i handskfacket. Och inte några rödvinspavor i skuffen.

  Först en jävla storm, och inte nog med det, dessutom springa på en mörkblå Peugeot 404:a SL.   

  Föraren såg ut som en gammal magister.

  Mæ råkes