En rumänsk Renault som blir säkrare med tiden

I dag. Kallare. Nästan för kallt. På gränsen.

  Man borde stanna inne. Eller ta en lång promenad. Vilket val?

  Bilarna kämpar på. Trots kylan. Ger inte upp i första taget. Nä, någon måtta får det vara på gnället. Sedan finns det ju klimatanläggning.

  I en av bilarna kör Holger, en statstjänsteman på Solverket, en ny myndighet som regeringen tillsatt för att hålla koll på solen. Så den lyser lagom starkt. 

  Det ska vara lagom i Sverige. Det tycker alla. Svenskar alltså. De som ännu inte fått sitt medborgarskap, de så kallade nysvenskarna, tycker att solen i Sverige kunde lysa lite starkare. Som i Saudiarabien.

  Men, nej, det tillåter inte Solverket. Svenskarna behöver inte så stark sol. I alla fall inte på vintern.   

Invandrarna brukar börja förstå det sedan de integrerats i det svenska samhället.

  Holger kör en Dacia, den rumänska Renaulten. Billig, men ändå helt, för att inte säga mer än okej. Kanske lite mindre säker i krocktesterna, men Holger har inte tänkt att han ska krocka. Inte i dag i alla fall. Han känner sig trygg och säker i sin nyinköpta Dacia Sandero.

  Vad då, säkerhet. Okej, om Dacia bara fått fyra av fem stjärnor i krocktestet, men den klarar säkert en smäll bra ändå.

  Dessutom tränar Holger regelbundet på gym, så det ska nog gå bra, om nu någon klant skulle orsaka en olycka där Holger skulle bli inblandad.

  Men det ska Holger passa sig för. Alltså för att bli inblandad. Han gillar inte att bli inblandad.

  En gång blev han nästan inblandad i ett terrordåd.

  Han skulle åka med flyg från Åre/Östersunds flygplats på Frösön, men planet kunde inte lyfta för att någon, säkert en arab, hade ringt och sagt att planet skulle sprängas. Klart att Holger inte ville bli inblandad i det. Vem vill bil det? Förutom terrorister då. Men det gick bra. Falskt alarm. Säkert ett pojkstreck.

  Bredvid Holger sitter hans fru Anna.

  Hon däremot känner sig inte alls säker, när Holger kör sin nya Dacia. Och när Holger får en liten lätt sladd i en av Östersunds alla rondeller, kan hon inte låta bli:

  – Men Holger, är du säker på att den här Dakkian verkligen är säker? Är den inte rumänsk. Har du inte sett alla rumäner, eller romer som de kallas, som sitter utanför Coop och ICA och tigger. Tänk om de varit med och byggt den här bilen? Känns det tryggt.

  Holger blir lite irriterad på sin fru:

  – Men romerna får väl inte vara med och bygga en sådan här rejäl bil, då skulle de väl inte sitta här och tigga. Det krävs mer än en smutsig pappmugg, bra sittfläsk och lite mumlande på zigenarspråk för att bygga en Dacia. Dachia uttalas det, inte Dakkia. Lär dig det nu. För den här bilen tänkte jag att vi skulle behålla många år. Minst fem, kanske sju.

  – Men V70:en kändes då betydligt säkrare. Och det var ju en svensk bil. Som är känd för att vara säker. Dakkia? Hur osäkert låter inte det? Bara man ser någon av tiggarna vill bara kliva ut och lämna bilen och gå hem. Titta där sitter en! Kallt och omänskligt. Konstigt att det är så bra värme i den här bilen? De verkar ju inte behöva någon värme.

  – Men lugna dig nu. Det är ju fransmännen som bygger Dacian, Det är Renault som äger fabriken. Kan du inte åtminstone lära dig att inte säga Dakkia. Daachia! Ska det vara så svårt.

  – Fransmännen! Renault! Minns du inte den där R4:an vi hade i vår ungdom. Var den säker? Var den inte bara som en plåtburk, som skulle blivit totalt mosad om man bara körde på en lite ekorre? Det där med Renault gör mig inte lugnare. Kan vi inte åka hem nu. Nu vet jag hur det är att åka i en Dakkia. Jag kommer i alla fall att gå till jobbet. Eller åka buss. Du får ta Dakkian. Dessutom verkar den lite svårkörd.

  – Svårkörd? Hur då? Det är en helt vanlig bil. Man kör bara som man alltid gjort.

  – Jag sa, verkar vara svårkörd. Och jag har väl rätt att tycka vad jag vill om den här Dak-k-kian. Jag får också uttala det löjliga namnet hur jag vill. Dak-k-k-ian! Så det så!

Vänta! Stanna! Jag såg Elisabeth Rosling där vid konditoriet. Jag hoppar av här. Nu tar jag en fika med henne.

  Holger stannar bilen och frågar:

  – Hur ska du ta dig hem då? Ska jag hämta dig. Du kan väl ringa när …

  – Nä, jag går. Det bli bra. Ring inte. Kör du din nya Dachia några varv. Den kanske blir säkrare med tiden.

  – Men Anna, nu sa du ju rätt! Dachia! Det är ju så man ska säga.

  – Ja, jag kan väl om jag vill, man är väl inte dum.

  Hon slår igen passagerardörren och ropar till sin väninna Elisabeth som tvärstannar och lyser upp när hon får se att det är Anna som ropar.

  Holger ser sin hustru och väninnan försvinna in på fiket.

  Anna har säkert rätt, tänker Holger. Dacian blir nog säkrare med tiden. På sätt och vis.

  Mæ råkes

Sverker Martin-Löv är en mygga

Sverker Martin-Löf har åkt privat i SCA:s flygplan. Sverker Martin-Löf har haft storslagna fester i SCA:s jämtländska jaktstuga. Sverker Martin-Löf har anlitat SCA:s flygplan för att hämta den plånbok som han glömde när han skulle på en jaktresa.

  Och?

  Är det ett brott han begått? Ska han åtalas? Har SCA polisanmält honom för bedrägeri?

  Nej.

  Det var helt okej att han gjorde som han gjorde. För så gör ju alla toppar inom näringslivet.

  Problemet med Sverker Martin-Löf var att han inte kunde vänta med extravaganserna tills han hade fått ut sina miljonbonusar och bekosta ”la dolce vita” med dem i stället. Han hade lite för bråttom.   

  Han kunde inte låta bli att visa sina kompisar att han var en ”rektun storkær”, innan han fick ut sina bonusar.

  Han kunde bara inte vänta.

  Varför sa inte företagsledningen till honom på skarpen:

  – Du rör inte flygplanet, Sverker, det är företagets. Kom ihåg det. Vänta med utsvävningarna tills du avgått på ett snyggt sätt och fått ut dina ”surt förvärvade” bonusar.

  Men oavsett det som hänt kommer han att få ut sina bonusar. Var så säker!

  Sverker Martin-Löf hämtar en plånbok med SCA:s flygplan på SCA:s aktieägares bekostnad, medan en arbetslös i Sverige måste gå till socialen för att överleva.

  80 personer äger hälften av jordens tillgångar medan 3 miljarder försöker överleva på mindre än 20 kronor per dag.

  Det finns myggor.

  Det finns kameler.

  Mæ råkes

Veronica med c och Mofjell med e

Allt är stilla idag.

  Kylan väntar. Snön väntar. Himlen väntar.

  Några enstaka bilar rusar vidare.

  I en av dem sitter Veronica Mofjell. Tvåbarnsmamma.

  Ja, hur kan man stava Mofjell med e och inte med ä, undrar kanske någon.

  Tidigare hette hon något så tråkigt som Persson. Veronika Persson. Hur kul låter det? Inte alls.

  När hon tog sitt nya namn hade hon just skilt sig.

  Från Peter. Barnens far.

  Hon ville starta om på nytt. Och då ingick namnet i konceptet. Gå omkring och heta Persson. Nä, nu fick det vara nog.

  Först tänkte hon byta till Molund, men sedan kom hon på, att hon en gång träffat en inte alltför snäll kille som hette Anders Molund och då slog hon snabbt tanken om att byta till Molund ur hågen.

  Hon ville absolut inte förknippas med den idioten, Anders. Hur skulle det se ut om hon gång på gång skulle vara tvungen att förklara för den som fick för sig att hon var släkt, eller än värre, varit gift med Anders Molund, att hon absolut inte hade med honom att göra. Hon skulle varje gång behöva ljuga och säga:

  –Va, vem är det? Har aldrig hört talas om någon som heter Anders Molund.

  Hon skulle inte vilja avslöja att hon bytt till sig namnet, för det skulle kännas så billigt på något sätt.

  Nä, sedan hade hon tänkt till några veckor.

  Åkt till Turkiet på solsemester med en väninna och tillsammans med henne hela veckan spytt galla över män, samtidigt som de funderade på om inte de turkiska strandraggarna ändå inte var mer att lita på än männen därhemma. De uppträdde då mycket mera resoluta än Pelle, Johan, Mikael och de andra mesarna på hemmaplan. Sedan såg flera av dem betydligt snyggare ut. Mörkt hår, mörka ögon. Fasta stjärtar. Och så vidare.

  Det var under den veckan som namnet Mofjell dök upp.

  En sen kväll när de två väninnorna lite vinberusade skulle gå och lägga sig på sitt rum, passerade de en dörr med en namnskylt som det stod Mofjell på.

  Veronika råkade se den och tvärstannade:

  – Du, Sara. Mofjell, skulle det inte bli bra?

  – Va, va’då Mofjell?

  – Titta på skylten, det står Mofjell på den. Det är det namnet jag ska byta till.

  – Ja, det blir nog bra, svarade Sara, men gör det i morgon. Nu vill jag gå och lägga mig.

  Nästa dag, när de två passerade samma dörr, var skylten borta. Man kunde se att det suttit en skylt på dörren, men att den skruvats ned.

  Det tog Veronica som ett tecken på att Mofjell inte skulle vara ett så vanligt namn att bära. Snarare ett intressant namn, som bara liksom kunde försvinna, men kanske en vecka senare dyka upp på ett annat ställe.

  Hon hade redan samma morgon ändrat stavningen på förnamnet och bytt ut det tråkiga k:et mot ett käckt och mera modernt, för att inte säga tufft, c.

  Veronica Mofjell, Veronica Mofjell.  Veronica med c, Mofjell med e.

  Så det så!

  Det hade varit den lyckligaste dagen i hennes liv. Och nu skulle hennes nya liv och identitet ta sin början. En händelse som ingen skulle kunna undgå att lägga märke till.

  – Kolla, där kommer hon!

  – Vem?

  – Veronica Mofjell!

  – Ja Whow! Henne skulle man bli bekant med. Kanske få ihop det med och, ja, du vet …

  – Nä, sån tur har man aldrig …

  Mæ råkes

Rim och reson – det går visst att rimma på ”mångsysslare”

Jag gjorde det svårt för er förra gången. Utmanade er att rimma på ”mångsysslare”, ”saffransfyllning” och ”rälsslipers”.

  Men är det egentligen så svårt?

  Ta ”mångsysslare”, det rimmar ju på ”tvångpysslare”. En beskrivning av någon som känner sig tvungen att göra vissa saker:

  Som att inte lägga nycklarna på bordet,

  Som att gå samma väg varje morgon till jobbet för man inbillat sig att man en morgon kommer att   

stöta ihop med en person som totalt kommer att förändra ens liv,

  Som att känna efter om dörren verkligen är låst tretton gånger innan man beger sig ut på en längre resa och ändå, när man sitter där på flygplatsen, ringa till den kompis som man bett vattna och be honom eller henne att åka förbi och kolla om man verkligen låste.

  Sedan har vi ”långrysslare”, en ganska okänd kategori människor vars benämning kommer sig av att de bor i den lilla ryska staden Pestretsy och alltid mäter över två meter.

  ”Prångkysslare”, de människor som envisas med att aldrig kyssas på öppna offentliga platser.

  ”Sångnysslare”, som alltid, när man frågar dem vad de gjort under dagen, i slutet av sitt svar tillägger att de också just sjungit en sång.

  Som ni ser finns det utmärkta rimord på ”mångsysslare”.

  Men om vi sedan går över till ”saffransbulle” och ”rälsslipers” inser varje människa med en intelligenskvot över tjugotre att dessa underliga, för att inte säga makabra ord aldrig bör eller ska rimmas på; de lämpar sig helt enkelt inte för poetiska sammanhang.

  Tänk bara om Viktor Rydberg, när han skrev den klassiska dikten Tomten, skulle försökt att klämma in ord som ”saffransfyllning” eller ”rälsslipers”?

Midvinternattens saffransfyllning är hård

stjärnorna gnistra och glimma

alla sova på enslig gård

djupt under midnattstimma

månen vandrar sin tysta ban

snön lyser vit på fur och gran

rälsslipers ligger gråa på marken

glöm inte ta fram sparken

Eller vi kan ta en aktuellare text, Tompa Ledins Sommaren är kort.

Inte rälsslipers

så långt ögat kan nå

hoppas ni det begriper

trist att här gå

med en glass i min mun

med saffransfyllning av plast

går jag i solen

och tänker på räls

tågblåa dagar

tuffar förbi

Ni ser, inte ens tomten själv hade fått plats i första dikten. Och hur de inblandade orden formligen mördar Ledins text behöver väl knappast illustreras en gång till.

  Nä, dessa två ords exemplifierade användning bevisar att de tillhör kategorin ord

att användas men inte rimma på i faktatexter: som recept, saffransbeställningslistor järnvägars inventeringslistor, testprotokoll från tester av olika typer av sliprar, o s v.

  Och om nu någon mot förmodan skulle ha fräckheten att ändå försöka smyga in dessa ordbastarder i ett poetiskt verk, måste detta beivras och bestraffas, och nu pratar jag inte bara om att killa darlings rent symboliskt.

  Nä, vi måste i det fallet gå hårdare fram och som förebild för detta kraftfulla agerande ser jag framför mig Språkvårdar-Gustav, som i många decennier höll ordning på orden i den lilla byn  Ordlösa strax söder om norr. Han skydde inga medel för att få folket i byn att kunna skilja på poetiska och vanliga enkla bruksord. Bröt någon mot hans regler var han inte sen att ge den en kraftig reprimand:

  Som att resten av året varje dag tvingas äta saffransfyllda bullar eller att alltid, oavsett väder och vind, vara tvungen att bära blåröd stinsmössa.

  Mæ råkes

Försök att rimma på "mångsysslare"

Man ska skapa.

  För mig gäller det oftast en sång.

  Men ibland också ett inlägg här på min blogg. Men det är lite olika med det.

  Ett blogginlägg kan vara både kort och enkelt eller långt och komplicerat.

  En sång däremot, kan inte vara för lång eller för kort.

  Är den för lång beror det oftast att man vill berätta för mycket i en och samma sång. Då kanske man ska skriva två sånger i stället. Men då blir det två snarlika låtar.

  Inte bra.

  Ett annat sätt att angripa längdproblemet på, är att komprimera sången, stryka och ta bort det minst nödvändiga.

  Och kanske ”killa några darlings”; ta bort uttryck och vändningar som man bara vill ha med för att man tycker att man är så jävla förträfflig som textförfattare.

  Att döda en älsklingsrad är smärtsamt och kräver mod och insikt. Mod att gå bortom och vidare och insikt om att raden inte hör hemma i den aktuella texten utan kanske ska sparas till någon annan text, eller helt enkelt sorteras bort och gömmas undan i de övergivna ordens garderob.

  Älsklingsrader brukar det inte råda brist på. Det kommer ständigt nya.

  Och stör.

  Som försöker smyga sig in bland de mera passande fraserna. Det gäller att mota Olle i grind, när de prövar sina listiga trick för att få vara med.

  De korta låttexterna då?

  Ja, är en låttext för kort blir den svår att framföra utan att man hunnit säga vad man ville säga.

  Det är som att ställa sig upp, klinga i glaset, harkla sig och sedan inte komma med mer än ett avmätt: ”Jo”.

  Vad då, ”Jo”? Var det inte mera? tänker säkert publiken som får höra en innehållsfattig text.

  Korta texter kommer sig ofta av ren och skär lathet. Man har inte bjudit till tillräckligt.

  Ja, men då får man väl lägga undan texten ett tag då. Det finns ingen som sitter där ute i stugorna och väntar på just den texten. Tro inte det.

  Och den ska väl vara bra? Visst vill du det? Din latoxe!

  Egentligen kan man lika gärna slänga texten. För nästa gång, kanske om ett halvår, när man hittar den, visar den sig ofta inte vara speciellt bra. Och det var väl därför den blev för kort.

  Publiken då? Hur ska man förhålla sig till den? Det är den svåraste frågan, när det gäller texter.

  Här finns det bara en princip att gå efter. Det låter väldigt klyschigt, men den gamla devisen: ”follow your heart” står sig bra.

  För börjar man jaga texter efter publikens uppfattning om texter, då drunknar man snabbt i mångfalden. Det finns ju så förbannat många smaker och åsikter om hur en bra text ska vara.

  Om man nu inte bor i ett land som Nordkorea förstås, där är det lätt att vara textförfattare. Texterna ska företrädesvis handla den store ledarens förträfflighet och/eller om hur det är att bo i paradiset på jorden, d v s Nordkorea. Om man är lite djärv kan även smyga in några nidrader om den stora satan i väst, d v s USA.

  Här hemma i Svedala är det betydligt svårare. Här finns det oändligt många åsikter om hur en text ska vara. Och vilka medelmåttor som helst har dessutom rätt och fetmage att uttala sig om en texts kvalitet.

  Vissa vill ha lite religiösa undertoner, vissa gillar underfundiga och vissa vill lyssna på berättelser.   Och så vidare.

  Sedan finns det folk som har mage att inte lyssna på texter alls.

  Som textförfattare känner man sig djupt kränkt, när man träffar på dessa, som jag skulle vilja kalla, textterrorister.

  Jag har en duktig basspelande kompis som aldrig har lyssnat eller lyssnar på texter. När jag för en text på tal, säger han bara lakoniskt:

  ”Jag brukar aldrig lyssna på texten till en låt”.

  Nä, det ska vara basgångar, riff, bryggor, break och instrumentalsolon för att han ska höja på ögonbrynen.

  Va? Han är inte lite uppkäftig den där kompisen. Som har fräckheten att negligera alla de timmar som miljontals textförfattare suttit till sent in på småtimmarna på sina påvra kammare i enkla lampors dunkla sken och våndats över hur man till exempel rimmar på ”saffransfyllning”. Eller ”rälsslipers”.

  Nä, han förstår inte vilken möda som krävs för att för att få till en bra text.

Ja, menar, ett bassolo kan väl alla som sett en basgitarr någon gång sno ihop på ett par minuter.

  Men försök rimma på ”mångsysslare”, så förstår ni vad jag menar!

  Nä, nu blir jag nästan förbannad, det är nog bäst att jag ger mig, innan ilskan får mig att säga upp en viss lång och givande bekantskap.

  Mæ råkes