Pages

lördag 29 november 2014

För ett firande av den fredliga Lars Persas dag

Så var det då rektorn Ragnar, som vill att Lucia ska gestaltas av en tjej.
  Han har rätt att tycka så.
  Han är inte mentalt efterbliven för det, han är inte fascist för det, han är inte rasist för det, han är inte anti-feminist för det, han är inte imperialist för det, han är inte ...
  Men han är helt politiskt inkorrekt. Han företräder en persona non grata åsikt. Jag tycker han är   modig som vågar stå för denna politiskt inkorrekta åsikt.
  Han är väl van vid att Lucia är en tjej, och tycker det passar bättre än om en kille är det. 
  Många tycker säkert annorlunda. Att Lucia ska vara en kille, eller kanske helst en transperson.
  Sedan finns det de som tycker att man inte ska ha någon Lucia alls. Det räcker och blir över av alla lucior med medföljande tärnor, som stressat omkring på olika kommunala inrättningar alla tidiga trettonde decembrar.
  Nog nu.
  Visst har det varit uppskattat, men nog skulle vi kunna ha något mera modernt, istället för att komma dragande med ett gammalt sicilianskt helgon. Eller var det kanske ”en helge” när allt kom omkring, och då blir det ju helt fel med att ha en tjej som Lucia.
  Men en transperson löser det problemet.
  För min del struntar jag blankt i om det är en tjej eller kille som gestaltar Lucia, bara den som gör det får lika mycket betalt för besväret, oavsett om det är en kille eller en tjej.
  Och nu kan det avslöjas.
  Håll i er!
  Jag, Lars Persa, var officiell Lucia på Cederbergsskolan i Föllinge när jag år 1969 gick i nian där!!!
  Jag hade en hemvärnshjälm med en saftblandare på skallen och var i övrigt klädd i ett snövitt lakan.
  Stor succé!
  Det kanske kunde bli en ny tradition. Den fredliga Lars Persas dag. Den trettonde december varje år. Att firas i min efterföljd. Utstyrseln är given: vitt linne och hjälm med saftblandare på.
  Och det är helt okej för mig om det är en tjej som gestaltar mig. Bara hon inte diskrimineras på något sätt, bara för att hon är tjej. Den som ska gestalta mig får inte diskrimineras på något som helst sätt. Det är ett absolut krav.
  Bollen har satts i rullning, en budkavle har skickats ut, det dånar i luciakratern … för ett firande av den fredliga Lars Persas dag.

  Mæ råkes

Min USA-lansering har tagit fart

Vem är han? Adrian Nevarez från Pheonix Arizona?
  Vem är hon? Amalya Maayen från Kalifornien?
  Och vem är han Robin Craddock? Också han från Kalifornien.
  Jo, de är tre av mina nya fans.
  Nä, jag har inte varit på USA-turné. 
  Inga välfyllda arenor med hundratusentals vrålande fans, crowd surfing, biffiga vakter, kravallstaket och trosor, kalsonger och annat smått och gott uppslängt på scenen.
  Man kan få fans ändå.
  Till exempel genom att abonnera på en uppspelningstjänst hos podradioadministratören RadioAirplay.
  Det är bara att lägga upp sina låtar hos dem och sedan läggs de in på en spellista hos någon av de podradiostationer som  de administrerar. Man får också bestämma tillsammans med vilka stora stjärnor man vill att låtarna ska spelas. Om man anger t ex Madonna och/eller Joe Cocker som ”Artist Targets”(ungefär artistträffar), kommer ens låtar att spelas före eller efter någon av deras låtar.
  Man får 10 uppspelningar gratis varje vecka. Tio uppspelningar i världen. Det kan vara en uppspelning i Japan, en i Dubai, en i Senegal, en i Kanada och så vidare.
  Inte mycket.
  Det gäller att låten direkt tar tag i den lyssnandes hjärta för att han eller hon ska klicka på ”fanknappen”, och att jag då som artist får reda på att den som lyssnat gillar min låt.
  Men hur länge kommer det att dröja tills han eller hon får höra låten igen? Fem år? Tio år? Aldrig?
Fanen kan förstås klicka på min hemsida och på så sätt få tillgång till låten en gång till. 
  Men vem ids det? Vem har tid med det?
  Men det finns dock flera möjligheter.
  Man kan betala för att ens låtar ska spelas upp.
  Cashar man in 1.000:- USD (ca 7.400:- SEK) blir man spelad 50.000 gånger på en månad. Är man mera modest som jag och betalar 30:- USD ( ca 220:- SEK) får man 1000 spelningar i månaden. 
  I hela världen.
  Inte mycket det heller.
  Vill man att ens låtar ska spelas upp i ett visst land eller en viss delstat i USA får man betala det dubbla, vilket givetvis innebär att man får 500 uppspelningar för 30 USD. Men då begränsar man spridningen av låtarna. Chansen är större att samma person ska höra en Lars Persa-låt en gång till.
  Det är en månad sedan jag började med att lansera mina låtar i USA. Jag har valt att begränsa mig till Kalifornien. Varför vet jag inte, men jag har ju varit där några gånger så jag känner till delstaten lite grand.
  Hittills har jag fått 8 fans. Tre av dem nämnde jag i början av det här inlägget.
  Om jag vill veta lite mera om dem, kan jag, om de är med i Facebook, gå in på deras sida och se vad det är för typer som lyssnat på någon av mina låtar. Det är ganska intressant.
  När jag gör det dyker det upp de mest vackra, suspekta, väna och ruggiga typer.
  Ibland blir jag bestört, som när jag till exempel får se att en riktig krigshetsare lyssnat på en av mina låtar. Då skulle jag vilja begränsa lyssnandet ännu mera, så att bara trevliga och personer lika förträffliga som jag skulle få tillgång till mina låtar. 
  Men då skulle det ju inte bli många som lyssnade, eftersom jag tillhör de personer vars trevlighet och förträfflighet är svår att nå upp till.
  Sedan ser jag ibland att jättesnygga och jättetrevliga kvinnor lyssnat på någon av mina låtar, och då blir jag nästan kränkt, när jag inser att de inte tryckt på fanknappen. Kanske inte ens haft en tanke på att göra det!
  Som Alma Chamacho Labra från Kalifornien. Varför gillade hon inte min Who will pick you up tonight, när hon hörde den? Den som är så bra att den till och med har tagit sig in på 5:e plats på P4-toppen den här veckan.
  Har hon taskig musiksmak? Eller?
  Är hon helt körd, a weirdo, bombad, mentalt efterbliven, a wacko, enfaldig, out of her mind, a crackpot, hjärndöd, a lunatic, pantad, a lamebrain…?
  Jag menar, någon måtta får det väl ändå vara på den mentala och känslomässiga statusen hos lyssnarna!? Nä, sådant får man stå ut med.
  Det är tungt att vara artist …

  Mæ råkes



lördag 22 november 2014

"Silentium!" – och världen tystnade

”Silentium!”. Var det första ord som kom ur den unga, vackra mannens mun, där han stod mitt i hopen och försökte göra sig hörd.
  Vad han sedan sade har jag glömt. Och det spelar inte någon roll vad han i övrigt sa. Det räckte för mig med detta ”silentium”, för att ögonblicket för alltid skulle vara hårt inpräntat bland mina ständigt närvarande minnen. De där minnena som utan anledning dyker upp och gör sig påminda utan att man egentligen vill att de ska göra det. Bagateller skulle nog många kalla dem, ögonblick utan betydelse som ändå dröjer sig kvar. Som övervintrande svalor, som sedan länge sedan borde ha följt sina artfränder söder ut till glömskans kontinent.
  Men så flyger de några lovar runt uthus, lador och ägor och syns inte till på någon vecka.
  Man tänker inte på att de ännu finns där ute, förrän de en dag åter ger sig till känna genom att en morgon sitta blick stilla på elledningen utanför ens hus. Som den naturligaste sak i världen. Fast det är mitt i vintern och allting. Och man tänker för vilken gång i ordningen:
  Är den där kvar än. Konstigt.
  Innerst inne vet man att det inte är en slump att den blivit kvar, att det måste bero på att den på något sätt är unik, ovanlig.
  Ett vanligt minne flyttar söderut för att aldrig mera återvända, men ett ovanligt som gjort djupt intryck, det sitter kvar på elledningen hela ens liv.
  ”Silentium!”
  Vad var det som fick ordet att bränna sig fast?
  Ynglingen såg bra ut, och det hade väl kunnat räcka med det, men dessutom hade han mage att påkalla allas uppmärksamhet. Den jäveln, den fräcke fan.
  Hans flickvän gick i min svenskgrupp vid Umeå universitet. Hon var också vacker. Väldigt vacker. Men oåtkomlig. Han stod i vägen. Emellan henne och mig. Hon var den typen av kvinna man respekterar och för sitt liv inte vill ”solka ner” med ett one night stand.
  Nä, henne skulle man behöva, om man nu fick chansen förstås, närma sig med total värdighet. Inte ta i för hårt, inte kyssa för glupskt, inte brutalt lägra …
  Förresten lägra, vad är det jag skriver?
  Det skulle vara fråga om en kosmisk förening, om den nu skulle blivit aktuellt, en kärleksförening mellan två totalt ärliga för evigt älskande, en akt som aldrig någonsin tidigare förekommit bland människorna.
  Det blir komplicerat sådana gånger. Det krävs tid och speciella förberedelser, förberedelser som man, på grund av oerfarenhet, inte känner till.
  Det är ett omöjligt uppdrag.
  För innan alla dessa tankar tänkts, innan all dessa subtila planer gjorts upp och innan man står där utanför hennes dörr med, inte bara tio, utan tjugofem rosa rosor, har hon på krogen redan för tredje gången sedan man först såg henne raggat upp och dragit hem en mer eller mindre suspekt kille, med vilken hon i denna stund idkar avancerat könsumgänge. När du står där utanför med dina rosor! Hur kan han …?
  Efter någon minut har han dessutom, nonchalant rufsig, barfota med gylföppna jeans och öppen skjorta, fräckheten och öppna den dörr som du står framför och fråga efter vad du vill.  Och du säger bara, som det blomsterbud du nu har förvandlats till, att du har en bukett rosor till en kvinna som bor i detta hus.
  Han tar avmätt emot den och undrar lite konfunderad över om det inte följde med något kort, innan han med nöjd och pömsig blick återvänder till, inte sin, utan din(!) gudinna.
  I mitt fall gör man inget försök. Det är sedan länge försent. Man låter henne vara och skänker henne i sina tankar den bästa av världar och framtider en kvinna kan önska sig. Tillsammans med honom.
Han som fick världen att tystna.
  ”Silentium!”

Mæ råkes


onsdag 19 november 2014

En skotte, en finne och en riktig jude

Ta ordet jude. Eller med en framför, en jude.
  Stor skillnad på vilka associationer ordet kan ge, om man sätter en framför eller inte.
  Sätter man en framför då behöver personen som kallas så inte längre vara jude, alltså tillhöra den judiska stammen, klanen.
  Han är en jude, kan betyda två saker.
  Det kan dels betyda att man tillhör den judiska släkten, dels att man enligt gamla fördomar som finns om judar, är omåttligt snål och gniden. Man kan ju vara både och förstås. Och vissa är det säkert. Precis som det finns giriga och snåla svenskar, norrmän o s v.
  Men tillägger man riktig före jude då jävlar råder det ingen tvekan om att man är en omåttligt suspekt person som gemene man ska passa sig för.
  Han är en riktig jude, kan bara tolkas på ett sätt.
  Nu är det inte längre intressant om man är av judiskt ursprung eller inte. Nu är man definierad som omåttligt gniden och snål. Man kommer inte undan.
  Såväl jude som grek, som får epitetet en riktig jude, har inte mycket att hämta i umgänget med medmänniskor.
  Årtusenden av språkanvändning och fördomar har inpräntat i folks medvetande att det förhåller sig så. Att judar, alla judar, är så.
  Givetvis är det en lögn. Det är en fördom som vill misskreditera ett helt folk. Som vill göra livet lättare för den övriga mänskligheten. Ge dem ”information” om vilka, de själva förstås, som är de goda, rena, oförvitliga och vilka, alltså judarna, som är de onda, dåliga, suspekta. För att göra det ännu enklare klumpar man ihop dem.
  Men säger man judinna då uppstår inga negativa tankar. Inte heller en judinna ger dåliga vibbar, tvärtom. Att sätta en framför gör henne bara mera ärbar. Och uttrycket en riktig judinna för tankarna till en mycket vacker kvinna med svart långt hår, vackra anletsdrag, ståtlig, med mörka ögon och ytterst åtråvärd. En pärla för mänskligheten. En gudinna!
  Det är som om tilläggen av en och riktig får diametralt motsatt effekt, jämfört med om man sätter dem framför ordet jude.
  Är det för att judinnorna alltid levt i skymundan, i skuggan av de manliga judarna, aldrig i sig själva utgjort något reellt eller påhittat hot mot andra folkgrupper, aldrig gjort anspråk på att vilja ta mera plats i det sociala rummet, aldrig upplevts som farliga. Medan de judiska männen, de …
  Ordet riktig i samband med nationalitet verkar osvikligt accentuerar det man vill ha sagt på ett märkligt sett. Vad sägs om:
  En riktig finne, ser du inte framför dig en kniv och känner du inte en doft av Koskenkorva. Pärkele!
  En riktig spanjor, du ser honom smalhöftad, svartklädd och stramt slå klackarna i golvet i sin dans med señoritan, som utöver sin böljande klänning är mera diffus. O’le!
  En riktig dansk, doft av cigarill, smak av öl och Gammeldansk, och en riktig danska tillhör väl de mest självständiga och frigjorda kvinnorna du kan tänka dig
  En riktig skotte, säckpipans klagande och rutig kilt, den skotska kvinnan lyser med sin frånvaro, finns inte.
  En riktig svensk, ser du den lättsamt klädde ordningsmannen? Och den riktiga svenska kvinnan, vacker, blond och svårfångad, frigjord.
  En riktig människa.
  Nu blev det svårt för mig, dig och fördomarna.
  Allt blev så komplext, kräver så mycken tankemöda för att komma rätt.
  Men ändå är det väl den riktiga människan man ska finna någonstans i tillvaron, den som njuter och brottas med alla sina triumfer och tillkortakommanden, den bortanför fördomarna, den som alla verkligt bra berättelser handlar om… den äkta.

  Mæ råkes

söndag 16 november 2014

Sura kärringar och gubbsjuka

”Surkärringar undertext med smak av passion”. Av märket Johans Polkagrisar.
  Hm, vad var nu det här? De var utlagda med hjälp av en bild på Fejan.
   Vi kan bortse från vem som lade ut bilden. Det var en kvinnlig bekant till mig, vars dotter hade gett henne detta godis. Alltså fanns ingen man inblandad. Och tur var kanske det. Men sedan fanns ju Johan förstås. Tillverkaren.
  Min kommentar blev, lite raljant:
  ”Djupt kränkande godis!”
  Givetvis menade jag kränkande för kvinnor i allmänhet. Inte för mörkhyade, vackra, fula, romska, asiatiska eller byråkratiska, utan för alla kvinnor som förstår vilken ringaktning av kvinnor det ligger i begreppet kärring, fast det i ordets begynnelse(betoningen låg då på käääring, alltså någon man är kär i) betytt något i stil med darling.
  Dottern svarade:
  "Det står ju passion, fokusera på det vet ja". Det var den effekten dottern förväntade sig av godiset. Gott så.
  Hm.
  Skulle man alltså kunna saluföra negerbollar om man hade en undertext som sa:
med smak av passion”? Eller ”med smak av det exotiskt sensuella Afrika”?
  Vore det okej då? Man skulle ju kunna fokusera på det och skita i att det stod negerboll.
  Surgubbe då? Vilken undertext gör det begreppet, så att säga, rumsrent?
  ”Med smak av passion”?
  Kan griniga gubbar ha passion, smaka passion? Den enda passion de kommer upp i är väl gubbsjuka. Ett märkligt begrepp som används, speciellt av kvinnor, tror jag, för att beskriva äldre män som inte klädsamt stängt sexualbutiken och dessutom har mage, för att inte säga kuk, att bli lite upphetsade när de tittar på yngre kvinnor.
  För att kvinnor skulle vara gumsjuka, och då tråna efter yngre män, det förekommer ju inte? Däremot vill kvinnor numera gärna framhålla att de fortfarande efter fyllda 60 visst är sexuellt aktiva.
Såg ett reportage i en damtidning som jag läste hos tandläkaren, (jo, det är faktiskt sant, jag prenumererar inte och sitter inte och onanerar till bilder ur Femina) där redaktionen försökte ringa in den moderna kvinnan, och då dök begreppet ”fortfarande sexuellt aktiv” upp. Begreppet stod för något väldigt positivt. 
  De är numera alltså som de gubbsjuka männen. Gumsjuka? Men att använda ett sådant begrepp är väl ändå att ta i. Det förstör liksom det vackra i passionen. De blir liksom ett offer för sin lust. Som de gubbsjuka.
  För det är ju passionerade de är. Kvinnorna. Gubbarna, vet e’ fan.
  De är väl mest kåta. Och det är väl … ja, vad är det? Är det positivt eller negativt. Men om det ska bli något måste väl båda vara sugna.
  Språket lever sitt eget liv. Uppstår eller finns en företeelse måste den namnges: curlingföräldrar, gubbsjuk, kärring, blondin, bondläpp, fittstim (ni minns LO-basen Stig Malms klassiska kvinnoförnedrande ord, som genom att det användes i en boktitel, vreds ur händerna på kvinnoringaktarna).
  Sedan skulle jag vilja ta upp begreppet tavring … nä, nog nu.
  En annan gång kanske.

  Mæ råkes