Jaså, ni är kvar?!
Trots att jag så gruvligt svek er i början av februari.
Erkänn. Visst blev
ni besvikna?
Jag hade fått upp farten och ni
hade börjat bli vana med att jag minst en gång i veckan skulle ge er ett nytt,
kanske spännande, inlägg på min blogg.
Och så skiter jag
bara plötsligt i alltihop.
Hur oförskämd får
man bli? Jag bli?
Okej, jag gör ju
hur jag vill, men något ansvar har man väl ändå mot sina läsare?!
Bara helt plötsligt
…
Förlåt, förlåt,
förlåt … mitt namn är plåt, om än kanske lite tillknycklat. För att använda en
gammal dålig femtiotalsordvits som de flesta torde gömt så långt nere i
glömskans räjonger som de någonsin kan.
Och så dyker den
upp här, helt oförhappandes, tillsammans med tre futtiga ”förlåt” från den
svekfulla bloggaren Lars Persa.
Försöker han skämta
bort sitt svek, bloggaren? Nä, nä, det går ni inte på.
Jag veeeeet!!! Men
vad ska jag säga då?
Ni vill ha en
anledning till att jag svek er.
Hmm … okej så här
var det.
Jag ville helt
enkelt bli fri, fri från era förväntningar. Stålsätta mig inför lusten att
författa ännu ett inlägg, inför lusten att ännu en gång vränga till orden och
få till en betraktelse över tillvarons oändliga oförutsägbara nycker.
Och jag blev själv
en av dessa. En nyck.
Kan ni fatta?
Visst har ni varit
det någon gång?
En nyck, ett
infall, en förvirring.
Då ni bara tänkt
att:
Nä, nu får det fan
i mig vara med det här, jag har jag fått nog, nu packar jag väskan och bara drar.
Som Totta Näslund gör
i låten ”Kosters klippor”.
Lämna det trygga
för att bege sig …
Och vart begav jag
mig? Vilka otroliga utmaningar utsatte jag mig själv för, när jag nu bestämt
mig för att ”lämna allt”, ”bara dra”, ”leva ett äkta liv”?
Ja, inte blev det så
utmanade, som ni kanske tänker er.
Nä, jag satte mig
ner och försökte snickra ihop några nya låtar i min låtbod, där dammet börjat
lägga sig över alla nötta ackord, gamla textrader och gistna melodislingor.
Och nu? Hur det
gick?
Ja, jag fick till
tre låtar – på engelska.
Ja, ja vet vad ni
tänker:
Lars Persa ska
sjunga på jamska. Punkt slut. Komma här och komma … På engelska!?
Det finns en
förklaring.
Hakam från
Jordanien, som är hemspråkslärare på mitt jobb, kom en dag för över två år
sedan, i förtvivlan över grannlandets Syriens inbördeskrig, till mig med en
papperslapp med fem textrader vars två första lydde ungefär så här:
”My
name i nothing, my days are dark
my
life is nothing, slowly falling apart
---
”
– Kan du sätta en
melodi till dessa rader? sa han lite lakoniskt.
– Hmm, hmm, blev
mitt svar, ska försöka, innan jag tog hem den lilla lappen med de fem raderna
och lät den ligga till sig.
Den låg till sig på
mitt skrivbord i tio månader ända fram till sista dagen på jullovet i början av
2013. Då var det dags.
Jag hade ännu inte
sviket er, jag hade bara börjat planera, förbereda, mitt svek … börjat i smyg
tänka på hur nya låtar kunde skapas, ackord kunde sammanfogas, nya melodier
kunde låta.
Till och med gjort
en ny låt. I smyg. Kanske var det hela två låtar som jag gjort, som den dubbelt
svekfulle gjort, i lönndom … två låtar, inte blogginlägg (!), och på
engelska(!).
Men nu var det
Hakams textrader som låg framför mig
Jag tog min gitarr
och fick fram en ackordsföljd och en melodi som jag tyckte stämde med textens
budskap.
Det tog en timme,
fast egentligen hade det tagit tio månader. Ända sedan den dag jag fick texten.
Orden hade verkligen legat till sig i min bloggfunderande hjärna.
Och då går det
snabbt. Tror man, tycker man, men i verkligheten hade det tagit nästan ett år.
Hmm, tänkte jag när
jag lät den praktiskt tagit färdiga melodin sjunka in. Bra.
Men texten var för
kort. Om man nu inte skulle göra en tuggummidänga av Hakams allvarsamt syftande
textrader.
Uteslutet.
Nu gällde det att
stoppa inbördeskriget i Syrien.
To
be continued … mæ råkes
