Har jag blivit ”the number one enemy of the state”?

Besöksstatistiken talar sitt tydliga språk. Nu har jag flera läsare i USA än i Sverige på min blogg. Senaste veckan lästes mina inlägg av 82 boende i USA mot bara 72 boende i Sverige. 

  Hur är det möjligt? 

  När jag tänker på det, känner jag en liten, men dock, rysning gå utefter min redan hårt prövade ryggrad. Brrr …

  Vilka är de? Alla dessa amerikaner som läser, alternativt nagelfar, mina inlägg? Och hur kan det komma sig att de lärt sig svenska på så pass kort tid? Jag har ju bara hållit på i knappt två år med mitt bloggskrivande.

  Kan det vara Barack och hans fru, Michelle, som efter en snabbkurs i svenska och ovetande om varandra, går in på min blogg för att kontrollera att jag inte riktar någon missfirmelse mot dem? Alltså att de bevakar mig för att skydda varandra. Eller har de tillsammans gjort en överenskommelse om skärpt bevakningen av mig?

  Jag nämnde ju dem i ett av mina inlägg, som bland annat handlade om övervakningsorganisationen NSA som hjälper USA med mobil- och telefontrafikövervakning av terrorister, politiker och andra suspekta individer.

  Eller också är det NSA självt som fått ögonen på mig. Kanske betraktas jag numera som ”the number one enemy of the state”.

  Denna ljusskygga organisation vill helt enkelt se vilka eventuella falska ränker jag smider mot deras atomubåts- och/eller missilförsvar, vilka dimridåer jag lägger ut för att föra dem bakom det berömda ljuset eller vilka sataniska konspirationsteorier jag fabricerar om USA och dess allierade.

  Ja, se upp ni alla yankees! Lars Persa är inte att leka med. Han kan vara farlig.

  Fast jag vill ju ingen illa och jag har absolut ingen tillgång till vapen, typ scudmissiler eller drönare.

  Ja, jag kan erkänna att jag innehar en Morakniv och att jag är ganska bra på att vika avancerade pappersflygplan. Men Morakniven är så rostig att jag inte ens kan skära av sytråd med den, och pappersflygplanen brukar olastade bara ta sig högst tjugofem meter om jag i medvind kastar dem från min balkong som ligger på andra våningen. Det är ju lite längre till USA:s östkust och The White House.

  Dessutom blåser det ju oftast västliga vindar utanför min balkong, så i det fallet tror jag att Putin och Moskva ligger risigare till. Men om sanningen ska fram har jag inget otalt med honom heller. I alla fall inte än. Och troligtvis inte sen.

  Sedan undrar jag vad en sydkorean gjorde inne på min blogg i förra veckan. Sydkorea är ju USA:s allierade, men jag svär på att jag inte i hela mitt liv haft någon som helst mejlkontakt med deras ärkefiende, den nordkoreanska ledaren, Kim Jong-un.  Finns det datorer i Nordkorea förresten?

  Och sedan mongolen som för tre veckor sedan smög omkring bland mina inlägg. Vad gjorde han där? För att inte nämna alla namnlösa ryssar, kroater, bosnier, danskar, finländare, ester, thailändare, över- och nederländare som statistikprogrammet avslöjar har varit inne och tjuvläst min blogg?

  Ännu en kår går utefter min ännu mera hårt prövade ryggrad. Dessutom en rysning. Brrr

  Ska jag tordas fortsätta med dessa ibland så djupt komprometterande avslöjanden som jag titt som tätt och ofta låter brisera, för att inte säga ljudligen explodera, på min blogg?

  Ssshhhh!

  Nämn inget om detta inlägg för någon … inte ens för, du vet vem!

  

  Mæ råkes

Låt dig inte luras av falska tiggare ...

Vart tar alla skattepengar vägen? Varje vecka dras de från din lön och …

  Ett svart hål?!

  Ja, du vet(?) ju att de går till vård, skola, omsorg och en massa annat. Men du upplever det inte! Är det någon som upplever det? Det svarta hålet?!

  Gå ner och sätt dig i sjukhusfoajén. Sätt dig och betrakta, lyssna och insup.

  Märker du någon eufori över de miljoner som spenderas där varje vecka? Hör du några tacksamhetens fraser fladdra förbi? Tacksamhetens fraser som bottnar i medvetenheten om att de vårddygn, läkarbesök, mediciner, röntgenbilder, provtagningar, journaler, bandage, och plåster faktiskt bekostats av våra medmänniskor, de solidariska skattebetalarna? 

  Knappast.

  Hör du inte istället gnäll, gnäll och åter gnäll från missnöjda vårdtagare:

  ”Och inte fick jag några andra tabletter, bara samma vanliga, de som inte hjälper ett dugg! Min kompis, han fick en ny sort, och röda var de. Men jag? Samma gamla tråkiga vita. Och det här ska kallas vård”

  ”Och läkar’n, han verkade inte bry sig ett dugg, han verkade mera intresserad av den där blonda hoppan till sköterska som hela tiden svansade omkring honom.”

  ”I fem timmar! I fem timmar(!) fick jag vänta bara för att en tafflig dyr hyrläkare skulle berätta för mig att det inte var någon fara: Inte någon fara! Varför trodde han att jag satt där? För att det var roligt? Han verkade tro att man går till akuten som lördagsnöje”

  ”Och inte fick jag någon röntgen, tänk om det är något farligt då? Hur ska de kunna veta det om de inte röntgar? Brorsan fick en djävligt dyr skiktröntgen sedan han ramlat ner från taket, men vad fick jag? Inte ens en vanlig röntgen!”

  Så går de på, dessa offer som skämts bort med pengar till vård och omsorg från stat, landsting och kommun. Nä, skattesolidaritet ger jag inte mycket för. Den är falsk och lockar bara fram det sämsta hos människan.

  Precis tvärtom är det med äkta solidaritet, den som går från människa till människa.

  Tänk bara om den hjärtsjuke Egon i Abborrträsk fick lyfta sitt feta arsel och ringa till sin granne och vänligt fråga honom om han kunde bekosta hans ambulansfärd in till regionsjukhuset.

  Eller om den våghalsige Micke från Södertälje, som ligger i skidbacken med brutet ben, faktiskt måste göra de andra åkarna uppmärksamma på sin belägenhet, så att dessa solidariskt kan skramla ihop till en tur med ambulanshelikoptern in till närmaste lasarett.

  Eller om den mindre bemedlade mamman Ulrica fick stå med en insamlingsbössa utanför apoteket för att till slut få råd med penicillin till sin i halsfluss insjuknade treåriga dotter Lisa.

  Då vore det slut på gnället! Då skulle vi få se tacksamhetens blickar flacka mellan människorna.

Äkta blickar! Äkta solidaritet! Från människa till människa!

  Det bästa med sådan solidaritet är att den inte tar ifrån den hjälpande handen initiativet:

  Vill jag hjälpa – då får jag, vill jag inte – då slipper jag!

  Och detta oavsett behov eller gnäll från den som eventuellt mist sitt jobb, drabbats av obotlig sjukdom eller råkat i akut penningnöd.

  Jag menar:

  Får jag helt plötsligt för mig att skänka 1000 kronor till ett soppkök, då ska jag få göra det. Känner jag mig en dag less på alla utfattigas gnäll och vädjanden om hjälp, då kan jag helt enkelt skita i dem och t ex ta med min fru på en Tallin-kryssning istället.

  Kanske drabbas jag där i Tallin av solidaritet och kommer på att jag ska skänka några spänn till en blåfrusen uteliggare som står och tigger i ett gathörn.

 Men vänta nu.

  Det känns som om något inte stämmer med bilden, för att inte säga målningen: ”En tiggande blåfrusen uteliggare i Tallin”? Som om han under alla nödvändiga attribut inte känns riktigt äkta. Som om … och då förstår du!

  Han är en fejk. Han låtsas bara. Han har ”klätt upp sig” till blåfrusen tiggande uteliggare: sminkat sig med lite alkoholistbrusande rött i ansiktet, gett tusan i att borsta tänderna någon vecka, tryckt i sig lite T-röd och varit på myrorna och raggat upp några slitna klädesplagg, bara för att stå där och lura till sig de dumma turisternas medlidande. Men du gick inte på det! Ha! Och du vet att äkta solidaritet kräver äkta nödlidande. Den gubben gick inte!

  Men hur ska man då kunna vara säker på att de sjuka, de trötta, de alkoholiserade, de utstötta är det de ser ut att vara?

  Man skulle kanske kunna utfärda en legitimation som de fick visa upp för att få del av ens äkta solidaritet. Eller en käck gul stjärna på kavajuppslaget, väl synlig för alla … nä, men vänta nu … det där känns bekant … nä, jag får nog tänka över det där lite till .

  För man vill ju inte bli lurad.

  Tänk om man skulle skänka någon så kallad stackare en femtiolapp och sedan stöta ihop med honom eller henne gående med en kundvagn på ett vanligt Coop-Forum eller ICA-MAXI?! Kanske skulle han eller hon till och med se lite nöjd ut!

  Vilken nesa! Hur lurad skulle man inte man känna sig?! Det vore sista gången jag visade solidaritet. I alla fall tills jag glömt nesan och fick syn på en riktigt utblottad, en som hamnat mil utanför välfärdens kärna; en vars tomma ärliga blick kunde berätta om begynnande cancer, uppslitande skilsmässor, vinddrivna barn, mångårig arbetslöshet, dåligt rengjorda kanyler och vindpinade natthärbärgen under blöta och trasiga(!) IKEA-kartonger.

  Då skulle mitt bröst åter fyllas av den där äkta solidariteten som verkligen betyder något. Och jag skulle frivilligt gå fram till individen, frivilligt ta hans eller hennes arm och frivilligt leda honom eller henne till närmaste soppkök och där frivilligt, med en tår i ögonvrån, upplysa den behövande om att han eller hon denna dag som det då var, på min bekostnad, fick äta två(!) portioner soppa.

  Så en dag kommer det ett kort från Bali, från en gammal behövande kvinna som du hjälpt.

  Hon berättar om hundringen som du en gång skänkte henne, att den tillsammans med panten för ett antal burkar blev grundplåten till en liten aktiepost i ett litet oljebolag, att dess aktier mirakulöst tusenfaldigats och gjort henne till en mångmiljonär, att hon numera sitter i hjälporganisationen ”Helping Hands” styrelse, den organisation som du är anställd av, att de nu, på grund av löneläget i Sverige, planerar att flytta organisationens huvudkontor till Bangladesh, att det tyvärr kommer att leda till att du blir arbetslös, men att hon så fort hon en dag får syn på dig med en insamlingsbössa i något gathörn, i solidaritetens namn, lovar att stoppa ner en hundring i din bössa, att den sedan kan komma att bli början på din första miljon, att det kan hända att hon istället bara går förbi och inte råkar ha lust att stoppa i den där hundringen, men att det då säkert kommer någon annan och visar äkta solidaritet och kanske åtminstone lägger i en tjuga, och en tjuga är väl bättre än ingenting och … den är i alla fall ett utslag av äkta solidaritet – och det är väl ändå huvudsaken.

  Från människa till människa.

 Mæ rtåkes

I kök och lök ska den vara min vän

Fläkten sitter där den ska. Skönt. Äntligen.

  Det är en lång historia. Det var en lång historia. Men det var inte en speciellt lång fläkt. Eller stor. En ordinär kan man säga. Nu sitter den på väggen ovanför spisen beredd att hjälpa den stekande eller kokande kocken med att få bort oset.

  Men åter till historien. Den långa.

  Köpte ett kök av en elektronikkedja här i staden, jag säger inte vilken, men deras lokaler finns i Lillänge.

  Så var det.

  Jag fick besked om att köket skulle komma den trettonde mars. Jag tog förstås ledigt, det är ju inte bara en pryl som man ska ta emot när ett kök levereras. Det är köksluckor, kyl och frys, häll och …

”Det är mycket på ett spett”, som man brukar säga. I alla fall jag.

  Morgonen den trettonde mars grydde och jag väntade, väntade och väntade. Och väntade.

  Klockan blev halv fyra. Slutar inte budfirmorna klockan fem? Jag ringde supporten och fick besked om att köket var på gång, men det kunde bli efter fem, kanske halvsex.

  Onödigt att jag hade tagit ledig, men vad då, man måste vara beredd. Man får inte ett kök levererat varje dag. Kanske bara en gång i sitt liv. Då gäller det att vara på tå, som Lagerbäck kanske skulle säga.

  Klockan tjugo minuter över sex ringde jag elektronikkedjans support och fick besked om att köket inte skulle komma. Varför visste de inte.

  Hm, tänkte jag.

  Det är så man tänker när ett anländande kök bara försvinner på vägen, utan att de som ska ha kollen förstår varför. Hm, tänkte jag en gång till.

  Sedan kom frågorna:

  Hade budbilen kört av vägen? Låg mitt kök utspritt, demolerat, för att inte säga krossat, och grät i väggrenen öster om Bräcke? Eller hade ekipaget blivit kidnappat av kökspirater, som med sina Kalasjnikov skjutit chauffören och helt fräckt tagit mitt kök och nu höll på att installera det i en kåk belägen någonstans mitt emellan Hedemora och Garphyttan? Eller vad?

Enligt supporten hade ju köket klockan 15.30 varit på väg hem till mig. Men sedan?

  Jag såg framför mig lokaltidningarnas kolsvarta rubriker i nästa dags nummer:

  ”Kökspirater härjar i länet, se upp för mystiska män och kvinnor med köksluckor i blicken som bryter på felfri svenska”

  Men med den rubriken kunde det inte varit mitt kök som nyheten gällde, för jag hade mig veterligen inte beställt en talande kök som bröt på felfri svenska. Att det rörde sig om att piraternas blickar skulle bryta på felfri svenska ansåg jag som uteslutet.

  Kanske skulle följande rubrik passa bättre:

  ”Kök mystiskt försvunnet, beställaren förtvivlad”

  Nu började det likna något. Den rubriken skulle kunna gälla mitt kök.

  Fast ”förtvivlad”, det var väl att ta i. ”Trött” vore en mera sansad beskrivning. Men med ”trött” skulle rubriken kanske inte bli så lockande. Låt gå för ”förtvivlad” då.

  Rubrikerna nästa dag uteblev dock och när jag då ringde supporten kunde de upplysa mig om att de inte visste var mitt kök höll hus. De skulle kolla och höra av sig.

  En vecka senare hörde jag av mig och fick reda på att mitt kök skulle komma den tjugoåttonde.

  Jag försökte matt med:

  – Men det var ju på väg till mig för en vecka sedan, det var ju bara två timmar bort … men sedan avslutade jag samtalet. Ibland bara vet man, när det inte är någon idé att fortsätta ett telefonsamtal.

  Den tjugoåttonde kom köket, jag tog emot det och följande helger arbetade min bror och jag med att sätta in det. Det gick som en dans tills jag skulle efterbeställa två täckskivor. Då var kökspiraterna framme igen. Eller var det vägrenen öster om Bräcke?  

  Det tog i alla fall icke nämnda elektronikkedja tre månader att hitta mina täckskivor, täckskivor som var tvungna att finnas på plats innan jag kunde sätta upp köksfläkten.

  I dag sitter både skivorna och fläkten på plats.

  Jag brukar tjuvköra den lite då och då, vrida upp på högsta, varva ner till lägsta och så vidare, bara för att höra det där gemytliga surret från den.

  Det låter som om den talar till mig, som om den med sitt surr och sina ledlampor vill övertyga mig om att den alltid ställer upp på mig till hundra procent, som om den lite försynt men övertygande säger:

  – Mig kan du lita på, jag kommer aldrig att svika dig. I kök och lök ska jag vara din vän.

  I kök och lök … smaka på det.

  Mæ råkes

Irlandsproblem

Jag sitter där i soffan. Det är fredag. Ölen är framtagen och öppnad. En Bärnsten. Jag tar en klunk.

  God, men … ja, men vad då? Inte riktigt som jag förväntade mig. Brukar den inte smaka lite mera, så här en fredagseftermiddag? Lite beskare. Lite … ja, vad det nu kan vara.

  Jag skulle nog öppnat en IPA istället. Men man vet ju aldrig i förväg exakt hur just den eller den sorten kommer att smaka.

  Förbannat.

  Ska jag ändå öppna en annan. Och till och med hälla ut Bärnstenen? Vaska? Som bratsen gjorde med dyr champagne för några år sedan på krogarna runt Stureplan.

Men det vore väl slöseri?

  Jag kan kanske öppna en IPA, dricka upp den och sedan fortsätta med Bärnstenen.

Sagt och gjort, snart sitter jag där med en öppnad IPA.

  Får se nu?! Tar en klunk.

  Men vad nu? Den här smakar inte som IPA. Smaken av Bärnstenen har förstört smaken av IPA:n.

  Förbannat.

  Jag tar en klunk till. Nä, det vill sig inte.

  Kanske lika bra att öppna en President, en ordinär öl. Att dricka olika smakrika öl när de inte smakar är ju bortkastat.

  Alltså. Jag öppnar en President.

  Men vad nu?! Den här smakar ju bara blask. Smaken av de tidigare ölsorterna kräver en klunk av något med mera beska.

  Förbannat.

  Jag får återgå till IPA:n och Bärnstenen. Varva. Dricka varannan klunk. Sticka emellan men en klunk President ibland.

  Är det så här de har det på Irland, tänker jag, Varje fredag?

  Fy fan. Hur står de ut?

  Mæ råkes

Hur man undviker tre loppisar på raken

Plötsligt dyker den upp. Taffligt amatörmålad och oansenlig. Den borde inte locka någon att ens höja på ögonbrynen, men den har en rent magisk inverkan på min kvinnliga medpassagerare. Och en trettiotvåondels sekund sedan den dykt upp hör man från henne:

   – Kolla! En loppis! Det måste vara en ny. Inte har vi så bråttom hem, så att vi inte har tid för ett litet besök?

  Förtvivlat söker jag efter motargument, samtidigt som jag tänker:

några till som städat vinden, källaren, garaget, uthuset eller kanske alla dessa tillsammans, för att med berått mod pungslå sommarresenärer på deras sista kronor av den snabbt försvinnande semesterlönen.   

  Och det för att de varken har ork eller lust att köra skräpet de hittat till en soptipp. Nä, de ska ha betalt för att andra gör det!

  Kvinnan fortsätter med:

  – Ja, men ska du inte sakta in då …?

  – Äh, den där gamla loppisen, den är inte bra. Ulla, på mitt jobb, hade besökt den. Bara skräp, sa hon. Gamla tjockteveapparater och andra elektroniska prylar från sextiotalet. Trasiga brödrostar och sånt.

  – Ulla på ditt jobb? Hur vet hon det? Det där är ju en ny loppis? invänder det kvinnliga sällskapet.

  – Nä, den fanns redan ifjol. Men skylten hade visst ramlat ner, men Ulla visste var den fanns, eftersom en väninna till henne hade tipsat henne, fabulerar jag vidare, just när vi passerar avtagsvägen som skylten pekar på.

  Lite förvånad kommer det då från kvinnan bredvid:

  – Sen när har du börjat prata med Ulla om loppisar. Du gillar ju inte loppisar.

  – Nä, men jag hörde henne prata om just den där loppisen med Karin, när jag satt i lunchrummet en dag.

  Nu har vi lämnat loppisskylten några hundra meter bakom oss.

  Men attacken fortsätter:

  – Hur kan du vara säker på att det var just den loppisen, hon menade? Det kan ju ha varit vilken loppis som helst.

  – I och för sig, men som hon beskrev var den låg, borde det ha varit just den där? Och du menar väl inte att vi ska vända bara för en loppis, det kommer säkert någon längre fram, i så fall åker vi in till den, här finns förresten ingen avtagsväg att vända på, avslutar jag nöjd och ökar farten ytterligare, för att understryka det krångliga med att vända.

  Just när man tänkt den tanken, dyker en ny loppisskylt upp.

  Reptilsnabbt gör jag en liten oplanerad sväng och kör ut i vägens mitt, samtidigt som jag försöker se så plågad och svettig ut som möjligt. Oroligt, stirrande på mig, kommer det från min kvinnliga medpassagerare:

  – Vad håller du på med? Ska du köra av vägen?

  Jag försöker förstärka intrycket av mitt illamående genom att se ännu mera plågad ut i det jag med ynklig röst nästan kvider:

  – Jag börjar må dåligt, känner mig helt yr på nåt vis. Jag tror jag måste uppsöka en toalett.

  I ögonvrån ser jag att hela hennes uppmärksamhet är riktad mot mig.

  – Men ska du inte stanna då? Jag kan ta över. Inte ska du köra om du mår dåligt.

  – Äh, det kanske går över snart, få se, jag tror det ska gå bra ändå.

  I det ögonblicket passerar vi loppisskylt nummer två. Mitt andra undvikaloppistrick har alltså också lyckats, och jag säger lättad:

  – Nä, men nu känns det bättre, du får köra om det kommer tillbaka.

  Men så dyker loppisskylt nummer tre upp.

  Helt i extas, under det att jag bromsar in något, skriker jag:

  – Såg du, en varg! Vi körde just förbi en varg! Där bakom oss vid den stora tallen som vi just passerade. Det måste varit en varg! Stor som fan! Grå! Såg riktigt blodtörstig ut. Kolla om du kan se vart den tog vägen.

  Innan jag ens hunnit säga hälften av detta, sitter kvinnan i min bil halvt bakåtvänd och spanar mot den tall som jag angett som vargmärke.

  – Var då? Var det den där femtio meter bakom oss?

  Just då passerar vi loppisskylten och jag skriker än en gång till, så att den aktuella kvinnan inte ska få syn på skylten genom bakrutan:

  – En varg till! Därframme!

  Och som genom ett trollslag sitter hon rättvänd.

  – Va? Finns det så många vargar i det här området? Var det inte två hundar du såg?

  Eftersom nästa kurva gör loppisskylten osynlig i backspegeln saktar jag ned ytterligare i det att jag ger henne rätt:

  – Jo, du har nog rätt, det måste ha varit hundar, men de såg jävligt blodtörstiga ut.

  Fem minuter senare njuter jag av hur bilens motor befriande stannar på gårdsplanen utanför vårt hus.

Det där gjorde du bra, tänker jag väldigt tyst, när min hustru och jag går in i huset. Besviket säger hon:

  – Men i morgon kan vi väl fara till någon loppis i alla fall, jag har hört att det ska finnas en bra en bit åt andra hållet.

  – Självklart, svarar jag, och sätter mig framför datorn för att se om det finns några intressanta prylar som erbjuds på Blocket.

  Mæ råkes

Mössa, mössa på er alla människobarn

En mössa. En grön. En ordinär. Sitter fast i en gren i ett träd.

  Har någon hittat den och satt fast den i grenen för att den som tappade den, när han eller hon återvänder och letar efter mössan, snabbt och lätt ska hitta den?

I så fall är det en riktigt bussig typ som hittat den. En omtänksam människa.

  Som inte bara sköter sitt, utan också tänker på sina medmänniskor. Som om han eller hon tror att världen ska bli bättre bara alla bjuder till och plockar upp borttappade mössor och sätter fast dem i grenar i träd. Som om det skulle räcka.

  Men hallå, hallå, hallå.

  Miljöförstöringen då? Klimatrapporterna som duggar så tätt att inte det bästa klimatparaplyet räcker för att hjälpligt skydda sig mot ösregnet av alla dystra miljöprofetior. Kan en upphittad mössa hjälpa mot det?

  Nog för att den som tappade den slipper köpa en ny och på så vis belasta miljön. Men en sketen mössa, hur stor miljöpåverkan kan tillverkningen av den ha? Tar man alla tappade mössor i beaktande kan det göra en hel del. Men nu var det ju bara en enda grön mössa. En enda. Inte mycket, med tanke på miljön. 

  Det är klart att den som går före med gott exempel, kanske kan få den som tappade mössan att inte sluta tro på mänskligheten, utan i stället börjar hoppas på att det trots allt finns människor som bryr sig och är beredda att göra en insats för andra.

  Något som i sin tur kanske gör att mösstapparen, eller om det nu är en mösstapparinna, inspireras och börjar göra samma sak själv. Gå runt bland buskar och träd för att hitta mössor, vantar, handskar eller vad det nu kan vara, för att sätta upp dem i olika kvistar för att ägarna ska återfinna dem.

  Och andra mösstappare och handsktapparinnor går och letar och sparkar i den nyfallna snön och tänker att det nog inte är någon idé, tills de helt plötsligt ser att deras mössa eller vantar har placerats i en gren för att de ska hitta den eller dem.

  Gissa om de blir glada och snart uppmanar alla sina vänner att följa exemplet.

  Det går så långt att de startar en Facebookgrupp, kallad plaggfinnargruppen, för alla som vill vara med och sätta upp borttappade plagg i företrädesvis grenar. Gruppen växer sig stor och stark, antalet medlemmar är snart uppe i femtiotusen. 

  Så småningom startas även en sajt för alla uppsatta klädesplagg där den, som tappat sin mössa eller kanske handske, kan gå in och få reda på den exakta grenen det aktuella klädesplagget sitter uppsatt i. Och ingen behöver längre köpa nya kläder bara för att han eller hon tappat dem, utan alla återfår det den tappat.

  Men i Indien gråter de, textilarbetarna, för där har beställningarna till handsk- vant- och mössfabrikerna minskat betänkligt. Aktieägarna placerar om sitt kapital och satsar på engångshandskar och engångsmössor för att undvika det för dem förödande inkomstbortfallet som plaggfinnargruppen åstadkommit.  

  I Sverige går sedan alla medlemmarna i plaggfinnargruppen molokna omkring och tänker på den tid då det fortfarande fanns månggångsmössor och månggångshandskar, som man kunde sätta upp i grenar till fromma för den som tappat något av dem.

  De minns alla mössor de satt upp: den rödgröna färgglada som det stod Lisa på, den svarta Nike-mössan, den röda Stadium-mössan med texten ”It’s up to you”.

  De minns även de två nästan nya svarta svinlädershandskarna som de satte upp i var sin gren och som hittades av en lycklig ägare, som tacksamt fällde en tår över sin anonyme frälsare.

  De minns den socialbidragsberoende mamman som gav till ett glädjetjut när hon i en gren såg sin treåriga dotters nyinköpta men borttappade röda vänstervante.

  De minns den bruna dyra getskinnshandsken, som en välbetald ortoped i skydd av mörkret klockan två på morgonen letade och fann uppsatt i en gren, och hur han då skamset såg sig omkring, snabbt slet ner handsken och halvsprang hem till sin tolvrumsvilla, för att där absolut inte avslöja för sin fru att han varit ute för att leta efter något så betydelselöst som en ovanligt bekväm getskinnshandske av dyraste märke.

  Ja, de minns …

  Mæ råkes

Jag har fått en förfrågan från stygga Lisa 5,7 km från mig

Sjuksköterskan Lisa, 5,7 km ifrån dig, har skickat en förfrågan. Bläddra nu.

Se bilder och chatta live med stygga kvinnor i ditt område. Ha kul. Klicka här.

Ännu ett erbjudande på Facebook.

   Stygga Lisa? Det låter spännande. Och härligt farligt. Kommer jag att mötas av en kvinna med piska i handen, klädd i tajt läder? Om det nu skulle bli något.

  Jiiihaa …! A catwoman. 5,7 km bort.

  Fast det är kanske inte riktigt min grej. Har aldrig varit. Men vad vet man. Kanske borde jag pröva? Jag har ju ett gammalt läderbälte undanstoppat någonstans. Ger Vuxenskolan några SM-kurser i höst …?

  Och hon är tålmodig, Lisa.

  I tre månader har hon väntat på att jag ska få arslet ur vagnen, gå in på sajten, kolla vad hon vill och reagera.

  Hon måste ha få att välja mellan, tänker jag.

  Är hon verkligen ute efter en gammal gubbe? På sextio år?

  Finns det ingen yngre, mera alert? Mera attraktiv? Som inte har ont i foten ibland? Som inte glömmer saker helt i onödan?

  Är det ingen fräschare som ställer upp? Kom igen nu grabbar!

 Med tanke på att det mest är kvinnor som flyr Jämtland, borde det stå män i kö.

  Är det något skumt med Lisa? Är hon lesbisk och alltså fejkat hetero? Eller hör jag piskan som viner alltför hårt över min nakna rygg. Aj!

  Jag undrar vem som mätt upp sträckan. Femtusensjuhundra meter.

  Är det den maximala sträckan för Lisa? Har hon angivit i sökkriterierna att den hon söker inte ska finnas längre än 5,7 km bort? Om man bor sex kilometer bort, då är det kört.

  Men hon kanske är väldigt kräsen. Hon kanske spanat in mig och en gång för alla bestämt sig. Det är Lars jag vill ha!

  Och jag som ännu inte reagerat. Fy på dig Lars. Men kan hon inte ringa. Det kan inte finnas så många exakt 5,7 km från henne med mitt namn. Alltså är det bara för henne att kolla upp vem som heter Lars Persson och bor exakt 5, 7 km från henne, gå in på Eniro eller Hitta.se och konstatera vilket telefonnummer jag har.

  Jag väntar på telefonsamtalet. Från Lisa.

  Stygga(!) Lisa. Jiihaaa…!

  Mæ råkes

Stenen i barnets knutna hand

Stockholm, Fotografiska Museet, den 6:e oktober 2013

Fotografier av Paolo Roversi från Italien och Inta Ruka från Litauen.

  Först Roversi.

  Studiobilder av halvnakna, halvt klädda och nakna kvinnor. Ofta yngre. I obekväma ställningar. I bekväma. Som tafatt skyler sig. Som inte över huvud taget verkar bry sig om betraktaren eller kameran.   

Med trötta ögon. Med undrande blickar. Med bortvända ansikten. Med blicken rakt in i kameran.

  Kvinnor som inte försöker vara någon annan än sig själva.  Så långt borta från det pornografiska man kan komma. Kvinnor klädda i sin själ, i sin ande.

  Jag står där framför dem och vet inte riktig vad jag ska titta på.

  Är det kvinnorna jag ser?

  Eller är det samspelet mellan fotografen och kvinnorna?

  Det där hemliga, som bara de två får uppleva, medan jag förvånad förundras.

  Betraktaren tjuvtittar, tror sig se ett fotografi av en naken kvinna, men egentligen missar den vad som verkligen visas: samspelet, närheten, den tysta överenskommelsen mellan Paolo och subjektet, som inte hörs på bild.

  Jag känner mig nästan lite avundsjuk, när jag inser vilken närhet som måste finnas dem emellan; en nästan mystisk och fullständigt privat närhet. Som de tillsammans sedan offentliggör. På bildmuseer världen över.

  Som när ett barn för ett ögonblick öppnar handen den hållit hårt om den vackraste stenen och sedan sluter den just när man vill se den för ännu ett ögonblick. Något upplevt men ändå oupplevt.

  Det hjälper inte att skrika. Barnet kommer inte att öppna sin hand en gång till. Du har fått din chans.  Kvaliteten, det som inte visas, det som ingen ser, finns utanför bilden. Det finns dolt inne i handen

  Så Inta Ruka.

  Det är afton på den litauiska landsbygden. Kärv skymning. En plats där man utan problem kan höra de utflugna barnen räkna stjärnorna om kvällarna

  Äldre kvinnor och äldre män med sina utnötta hus och liv. Människor som stint och trött tittar in i kameran med en blick som vädjar om mer av det jordiska, men som också hoppas att himlen någon gång i framtiden ska kunna erbjuda något bättre.

  Förtroligt pratar de kvarglömda med varandra. Slaktar de tillsammans en get. Kokar de sin gröt. Går de för att hämta posten på den illa underhållna och nästan obefintliga vägen.

  Hönor och getter kacklar och bräker ikapp med förgängligheten på torftigt skötta ägor. 

   Inte heller hos Ruka finns någon pornografi. Det som visas finns även hos henne utanför bilden. Mellan människorna. Mellan henne och de människor hon fotograferar. Kärleken till den övergivna och slitna tystnaden. Den förtroliga.

  Sonen som jobbar i Norge, och som trots allt kommer hem och säger sig vilja flytta tillbaka till Litauen. Det är där han hör hemma. Omutbar?

  En taxi, en nästan ny Toyota, som stannat mitt i suset från de höstnade lövträden, blandat med fotografier från förr. När hoppet till det som fanns här var större än hoppet till det som knappast kommer sedan. Vad är det jag betraktar? Vad är det jag inte ser.

  Stenen i barnets knutna hand. För ett ögonblick.

  Mæ råkes

Nu är det dags för Britt att maka åt sig när det gäller oktobersommarn

Varför just Britt. Varför ska hon stå som portalfigur för en skön etersläng av sommaren? Och varje år? Varför kan man inte fördela gracerna mellan flera, så att även Jenny, Liselott, Ingrid, Harriet och andra damer får vara med på det berömda hörnet?

  Nä, samma tjat vartenda år: Brittsommar, Brittsommar, Brittsommar.

  Ja, inte bara oktober.

  En del brukar börja tjata om Brittsommar redan i slutet av augusti, som om sommaren redan då hade tagit slut och vi inte ens skulle få uppleva en enda dag med plusgrader i september. Som om kung Bore redan den sista augusti stod utanför vår vindpinade dörr beredd att ösa över oss skopor snö.

  ”Man brukar prata om Brittsommar” hör man kollegor, busschaufförer, butiksbiträden, bilmekaniker, parkeringsvakter och en och annan sumprunkare förnumstigt säga.

  I augusti?

  De har inte förstått att Brittsommar infaller när Britt har namnsdag. Varken förr eller senare.

De tror väl, att det är den brittiska sommaren som smugit sig in och välsignat Sverige med sin överblivna, för att inte säga efterblivna, värme; att britterna har något att komma med när det gäller sommar.

  Har dessa förvirrade Brittsommardyrkare aldrig varit till England? Har de missat väderprofeternas eviga visa om lågtryck och regn över Brittiska öarna?

  Britterna har varken någon vanlig sommar eller någon höstsommar att komma med. Om begreppet Brittsommar uppstått som en reaktion på det brittiska sommarvädret, skulle det inneburit lågtryck, ihållande regn och sönderblåsta paraplyn.

  För det heter ju i visan:

  ”Mad dogs and englishmen go out in the midday sun”. 

  Och var kommer det uttrycket ifrån, om inte från det faktum, att när solen skiner över brittiska öarna, sitter vanliga hundar och vanliga engelsmän, alltså de som inte är som galna hundar, inne och väntar på sin blåsiga, svala och umbrella destroying brittsommar.

  Men tillbaka till vår Brittsommar, som fjantiga och uppblåsta Britt får ta åt sig all ära för. Hur skulle det vara om de övriga damerna som har namnsdag i Britts närhet också uppmärksammades. Då kunde vi slipa tjatet om den fullständigt övervärderade Brittfjantan.

  Vi skulle få höra om Jennysommar, Ingridsommar och Harrietsommar.

  Och alla damer med dessa namn, tro mig, de skulle fröjdas!

  Jag skulle verkligen unna min ungdomskärlek, som hette Harriet, att få en släng av oktobervärmesleven. Hon var en trevlig tjej, kanske lite väl svårövertalad, men ändå.

  Pratar vi sedan om Jenny, då … då … då … Jag går inte närmare in på Jenny G, men jag kan försäkra alla att hon är värd all uppmärksamhet på sin dag i oktober.

  Däremot kan jag inte minnas en enda Britt från min ungdom, som är värd att få någon nutida uppmärksamhet. Den Britt jag mest kommer ihåg var visserligen snygg och sexig, men en riktig mallgroda som inte ens slängde ett getöga åt mitt håll. Usch och fy för henne.

  Sedan har vi killarna. Var finns genusperspektivet? Jimmy, Bror och Harry? Vad har det gjort för ont för att inte ens omnämnas om vädret tar sig i oktober? 

  Dirty Harry, Harry Brandelius, Harry Potter, käcka gossar allihop.  Nu är det dags att lyfta fram deras förnamn i samband med en angenäm oktobervärme. För den kan väl inte bara vara damernas förtjänst.

  Kvotera. Varannan herrarnas, tack.

  Och varför bara uppmärksamma en typ av årstidsväder, och då Bri … nä, jag vägrar att ta det osmakliga begreppet i min dator en gång till, men ni vet vad jag menar.

  Det finns väl andra årstidsfenomen som också vill hamna i fokus. Då behövs nya beteckningar och nya utryck.

  Sylvesterhöst. Vad säger ni om det? Skulle kunna användas om, när det regnar dagarna runt nyår.

Mariasommar. Skulle passa att benämna när solen formligen vräker ner runt den tjugoåttonde februari.  

  Och varför stanna där?

  Låt oss göra som jänkarna, som kallar senkommen sommar för indiansommar. Inte pekar de ut vissa individer i gruppen, nä, hela gruppen får ta åt sig äran. Sittig Bull och Sleeping Bill i all ära, men de får vackert rätta in sig i ledet bland de andra ”vanliga” indianerna när hela indianskocken får ge oktobersommaren uppmärksamhet.

  Utifrån detta faktum, varför inte kalla senkommen sommar hos oss för svensksommar? Hela befolkningen får vara med, man som kvinna, gammal som ung, frisk som sjuk, mätt som hungrig.   

  Demokratiskt så det förslår.

  Eller varför inte låta hela världen innefattas i begreppet. Mänsklighetssommar. Ingen nämnd och ingen glömd. Till och med lilla nyfödda Sawoia i Namibiska, Otjiwarongo inbegrips i den positiva benämningen.

  Men i och med det är väl möjligheterna till utvidgning av begreppet uttömda.

  Om man nu inte börjar spana ut i rymden … Vintergatusommar, Galaxsommar, Universumsommar …

  Nu är det bara för er att fortsätta.

  Mæ råkes

En mes är en mes är en falk – ett andra möte med Einstein

Ni kommer kanske ihåg Einstein, i blogg nr 80 från den 25/7 i år, som i eufori cyklade in sin relativitetsteori. Hur han snodde cykeln av Brian Kilroy som jobbade på våningen ovanför.
Hur orolig Einsteins assistent Mrs Emma Lee då blev, för att Kilroy skulle bli förtörnad över att Albert tjuvlånat hans cykel. Och hur bra allting gick till slut.

  Jag skulle velat lämna Einstein där. Låtit honom bli ett kärt minne. Låtit honom bara vara. Låtit honom ”rest in peace”. Om det inte vore för Granadas vetenskapliga park: Parque de las Ciencias.  

  Här åker man till Granada, bor på ett relativt trevligt hotell, åker runt på en guidad relativt trevlig busstur genom staden, besöker ett antal relativt trevliga restauranger, äter några relativt trevliga och goda middagar, dricker ett antal relativt trevligt skummande Alhamraöl, besöker det beryktade och relativt trevliga slottet Alhamra, och har det för övrigt, för jävligt, relativt trevligt.

  När man sedan, dag fyra, ska besöka den relativt trevliga vetenskapsparken, vem sitter då där på en parkbänk framför entradan (ingången) till parken, om inte en orubbligt kopparärgad och cool Albert Einstein och ser ut som om han kommit på relativitetsteori nummer två. Gissa om jag blir förvånad.

  Framför mina ögon dansar åter hans klassiska relativitetsformel: E = m · c² och jag känner hur alla avstånd försvinner och jag befinner mig i limbo, utan möjlighet att avgöra om en mes är en mes eller om jag är en mes och/eller om hela världen är en falk.

  Jag måste få fågla … jag menar, fråga honom om det?

  Jag tar mod till mig slår mig nonchalant ner på bänken bredvid honom och ställer min fråga.

  Inget svar. Total tystnad. Jag ställer frågan igen:

  – Mr Einstein, har du kommit till någon djupare insikt om tingens och tillvarons existentiella nollpunkt. Eller håller du fortfarande fast vid att E = m · c²? Och är det mesen eller jag som är en mes? Eller är det tvärtom? Mesen som är jag, eller är jag en falk.

  Fortfarande inget svar.

  Och jag ser att han inte heller tänker svara. Jag ser att han i stället tänker:

  Det där får du fundera ut själv. Kanske får du ett Nobelpris på kuppen eller också blir du galen. Välj.

  Eftersom jag varken vill ha Nobelpris eller bli galen tackar jag för mig och lämnar Mr Einstein för en familj, vars barn med glädje hoppar upp i hans kopparhårda knä, för att med en Iphone få förevigas i sällskap av denna relativitetsgigant.  

  Lev väl, tänker jag, när jag fortsätter mitt parkbesök med att bevista en utomhuspresentation av hur falkar och ugglor agerar, äter och flyger.

  De två demonstratörerna har hand om var sin rovfågel, en uggla och en falk.

  Först får fåglarna kedjade mumsa på en död råtta respektive en köttbit innan de kastas upp i luften, där de sedan flyger iväg bort över buskar och träd och försvinner i några sekunder, för att svepande återvända över den exalterade och hukande publiken.

  Själv hukar jag extra noga eftersom jag inte kommit på svaret på frågan, om jag är en mes eller om en mes är jag, eller jag möjligen en falk.

  Mæ råkes