Ibland känns livet
så där tomt. Och innehållslöst. Det är något som fattas, men man vet inte vad.
Kan det vara en god
middag? En starköl? En kvinna? Eller kanske en Lamborghini? Man vet liksom inte
vad man ska fylla det där svarta hålet med.
Inte heller kan man
konstatera hur djup eller hur stort hålet gapar.
Räcker det kanske
med en sketen 92:as Toyota Corolla? Varför då överdriva med en Lamborghini.
Kanske räcker det
med en par starköl och vips svämmar hålet över.
Ska man ta risken
och fylla det med en kvinna.
Kvinnan kanske
kommer att börja regera hålet och fylla varje tum av det med rödvinssnack, tjat
om hur solbrännan håller på att försvinna och utläggningar om den där nya blusen
som hon vill köpa på HM. Då är det inte bara hålet som fylls utan även ens öron
och tankeutrymme. Och då blir det ju bara för mycket.
Tillbaka till
starkölen. De kanske kan funka.
Men dagen efter,
när man vaknar, då brukar de vara borta. De är liksom inte mycket att lita
på.
Likadant med middagen.
Till slut är man hungrig igen.
Nej, man måste
hitta något beständigt! Som en Lamborghini. Men den kommer väl också att rosta
sönder!?
Jag har en kompis
som fick uppleva den där tomhetskänslan extra starkt en dag när han kom till
sitt jobb.
Hans flickvän hade
gjort slut och liksom fått honom att glänta lite grand på det där svarta hålet,
men det som öppnade avgrunden totalt, var det som mötte honom när han kom till
sitt jobb.
Han är truckförare.
Varje dag går han till sitt jobb, hämtar truck nummer tretton och börjar lasta
de varor han är anställd att lasta.
Men den här
ödesdigra dagen, då hans före detta tjej, som sagt, redan fått honom att glänta
på det svarta hålet, öppnade hans truck definitivt det på vid gavel genom att
vara,
just det:
Försvunnen!
Han förstod det
inte riktigt förrän han stod och glodde in i det tomma strömuttaget där hans
truck lojalt och utan gny alltid brukade stå och ladda upp sig över natten.
Marken, eller snarare
betonggolvet, rämnade under honom. Allting svajade. Han kände magen protestera
och han var nära att vomera. Alltså spy.
Krampaktigt fattade
han tag i truck nummer tolv som stod strax bredvid och lyckades efter en halv
minut trots allt återfå fattningen.
Förresten. Truck
nummer tolv?!
När han upptäckte
vad, eller kanske är det rättare att kalla den: vem(!), han sökt stöd hos,
alltså truck nummer tolv, blev han åter spyfärdig.
Hur kunde han,
tänkte han då, söka tröst hos truck nummer tolv, när hans trofaste vän, truck
nummer tretton, skymfligen, det måste varit så, blivit kidnappad och bortförd,
för att kanske aldrig mer, hemska tanke, återvända?
Desperat borstade
han av sig det eventuella damm som besudlat honom och vars ursprung varit truck
nummer tolvs. Springande begav han sig sedan iväg till sin närmaste chef, som
helt kallsinnigt upplyste honom om att hans truck nummer tretton var på service
och skulle återkomma följande dag. Fram till dess fick han lov att nöja sig med
truck nummer tolv, som ju ändå ingen använde.
Tårarna var nära.
Inte nog med att hans käraste ägodel var förlupen. Ersättningsobjektet,
substitutet, surrogatet var truck nummer tolv, det fordon som han helt
oförskyllt i ren förvirring nedlåtit sig att inleda en, om än tillfällig,
relation med. Skulle han alltså bli tvungen att återuppta kontakten med detta
misshagliga objekt, stålsätta sig och under åtta långa timmar gruveligen och
falskeligen bedra sin trogne, tillgivna och hängivna truck nummer tretton?
– Kan jag inte få
ta någon annan truck, stammade min vän, som förresten går under namnet Tage, Truck
tolv verkar inte må bra, jag menar, det verkar vara något fel på honom, jag
menar, den.
– Va? spottade förmannen
ur sig, Vi servade ju den igår, just för såna här tillfällen. Den ska ju va en
reservtruck om någon av de andra ska servas eller lagas. Vad menar du? Vad
skulle det vara för fel på den?
– Jag tyckte att
den luktade … försökte min vän.
– Va’då luktade? Är
du inte nykter eller?
– Jo, men … okej,
det blir nog bra med truck to … det
tog emot att uttala det förhatliga numret , jag tar väl den då.
Sakta lommade han
ut från förmanskuren och iväg mot truck t … här gällde det att stålsätta sig.
Väl framme satte
han sig på en överbliven palltrave en bit från truckladdningsplatsen
och började
trevande känna på overallens fickor, som om han letade efter något. Han kom
till bröstfickan … Fan! Inte det också!
Ilsket blängde han
för ett kort ögonblick bort mot truck nummer tolv.
Nä, nä, nä tro inte
att du ska få mig att börja om med rökningen nu också, där går gränsen!
Han la lugnt ner
händerna i sitt knä och tog ett djupt andetag. Sedan reste han sig så makligt
han kunde och gick nonchalant fram till truck nummer tolv. Här gällde det att
ändra attityd.
Vad är det här för
medioker truck då? tänkte han likgiltigt i och med att han lite vårdslöst drog
ur laddningskabeln till trucken. Sedan mumlade han lite slappt:
– Okej, du får väl
duga för idag då, och lite högre, det är ju bara för idag, medan han
sarkastiskt och hånfullt tänkte: tro för fan inget annat, din lilla
truckdjävel!
Och så förflöt
dagen:
Tage, hela tiden
totalt likgiltig.
Som om truck nummer
tolv vore den mest vardagliga och ointressanta truck i världen.
Som om truck nummer
tolv, även om den målades chockrosa och utrustades med blinkande sirener och
ett ständigt tjutande bilinbrottslarm, aldrig skulle få en enda människa att ens
höja på ett av sina ögonbryn.
Som om truck nummer
tolv, vad än den hittade på, aldrig någonsin skulle kunna få ens en sketen
notis i den mest bespottade och nedläggningshotade lokalblaska som gavs ut.
När Tage sedan skulle
ställa tillbaka den nu mer så bekanta trucken, låtsades han nästan hålla på att
glömma att sätta i laddningskabeln, innan han utan att så mycket som att skänka
den en trettitvåondels blick skyndade hem för att invänta nästa stora dag:
Dagen T.
Den dag då han åter
skulle få bestiga trygga truck nummer tretton.
Tänk bara känslan
av att se truck nummer tolv moloket stå okörd hela dagen medan han i eufori,
sprudlande av klassisk truckglädje, sjungande sånger om truckparadiset, körde
omkring i sin trygga truck tretton.
Snacka om att fylla
ett svart hål!
Och det var ju det
som var meningen med det hela.
Mæ råkes