Pages

onsdag 28 augusti 2013

Det står 5 – 2 i många matcher dessa dagar. Men hur länge?


5 – 2 till hemmalaget.
  Är det fotboll vi pratar om?
  Har Zlatan varit framme nu igen? Satt några otagbara pytsar? Nätat?
  Nä, det står 5 – 2 till Bantings IF. Och det är ett resultat som måste stå sig. Annars.
  Men om en normal människa står sig på det, är väl tveksamt. .
  Hon måste ha bra karaktär, stenhård disciplin och en järnvilja, så att hon inte under något av sina lågkalorianfall släpper in en och annan fettstinn burgare borta vid nattamatsstolpen, någon kryddig chorizo i myskrysset eller någon enkel bearnaiselobb från bortre såslinjen, just innan hon tänker lämna en given segermatch och bege sig till matsmältningsrummet.
  Okej för en sen brytning av en smågodispassning eller en stoppad ostmackskarvning alldeles på kalorilinjen, men i längden fungerar inte en kolhydratslapp försvarstaktik.
  Detsamma gäller anfallsspelet.
  Inga vansinnespass in i Nutrilettområdet eller långbollar över till motståndarlagets fettfyllda tallrikshalva.
  Tugga maten försiktigt och långsamt. Vårda dieten som man säger i slanksammanhang.
Matcher mot svåra mellanmålsmotståndare vinns inte, om man inte äter defensivt och långsiktigt. Varje mål räknas, stora som små.
  Inte överdriva och chansa och tro att någon annan håller dieten åt en. Det är inte bara att ställa in faten på bordet, för att vinna en kalorimatch mot begärmotståndarlag som IFK Sötsug och BK Magkurr.
  Nä, det vill till att använda gaffel, kniv, sked och matlust på rätt sätt i varje ögonblick.
  För vad händer om man förlorar matchen?
  Då blir det till att sälja de nyttigaste och dyraste ingredienserna och flytta ner i trädgårdsserien. Avstå kött, fisk, pasta och potatis i veckor, bara leva på rotfrukter och sallad och vara tvungen att tagga ner ambitionerna till, låt säga 22 – 1.
  22 dagar med intensiva träningspass i grönsaker och en liten ynka vilodag, då man på sin höjd får sätta i sig en halv tallrik tunn och iskall gazpachosoppa, alternativt ett glas bubbelvatten med tre fullkornsskorpor, garanterade fria från socker eller sötningsmedel.
  Hur kul är det? På en kaloriskala.
  Att försöka vinna med 22 – 1, när man mera bekvämt kan vinna med 5 - 2.

  Mæ råkes

söndag 25 augusti 2013

Ställ upp för språket! Låt tystnaden …


Vid morgonmötet tittade jag, lite menande, datatekniker Glenn i ögonen, i det att jag nästan obemärkt skakade på huvudet.
  – Hm, sa han bekymrat och såg konfunderad ut.
  – Um, fortsatte jag och ryckte lite lätt på axlarna.
  Och då slog det mig att vi, Glenn och jag, med all sannolikhet genomfört en av de mera effektiva och energisnåla konversationerna den dagen.
  Två lätta hummanden och saken var, som man säger, eller kunde säga på det glada femtiotalet, biff.
  Inget mer att orda om.
  Ja, varför rekapitulera det vi tidigare sagt, än en gång älta att min dator inte fungerade som jag ville, åter diskutera problemet med någon felande server eller någon felaktig inställning i min dator, tugga om möjligheterna för honom att åtgärda problemet, få honom att än en gång taffligt förklara vad han skulle göra medan jag inte skulle fatta ett dugg av detta, och slutligen höra honom upprepa för mig att det skulle kunna ta sin tid.
  Nä, vi undvek att gå i shit talk-fällan, och i den stund jag insåg att vi gjort det, utnämnda jag, i tysthet givetvis, honom och mig till vardagens hjältar och goda förebilder.
  För tänk om alla kunde följa vårt exempel och låta orden, fraserna, utläggningarna, frågorna, förklaringarna, spekulationerna bara vara. Istället använda mimik, gester och på sin höjd humma och brumma lite.
Vilken lättnad för alla trötta öron, som less på allt rundsnack inte orkar ta in en enda stavelse till. Vilken lättnad för väggarna, som indränkta i fraser, skrik, skratt och vad de nu dränkts in i, för en gångs skull bara kunde få njuta av tystnaden. Slippa vaktmästarens utnötta floskel: ”det där löser vi, jag återkommer” eller chefens standardfras om att: ”vi måste ta upp det där i områdeskommittén”.
Istället ögonkontakt, en nickning eller en lätt huvudskakning, en försiktig gest. Mer behövs inte.
  Inga hysteriska ”godmorgonfraser”, inga käcka ”hur er e frågor”, inget jämförande av morgon- och nattemperaturer, inga resuméer av teveserieavsnitt, inget kärvänligt babblande om hur tokiga fraser som dottern Lisa tre år eller sonen Gustav fyra år i oförstånd hasplat ur sig vid frukosten, inga spekulationer om vad Sture eller Åsa menat när hon eller han sa så eller så, inget orealistiskt drömprat om att bara hoppa av, om att ta ledigt ett år, om att åka till Otjiwarango och inget pladder om det där som man egentligen vill och skulle om … ”
  Bara några gester, en ryggdunk, ett leende, en nickning, ett ryck på axlarna, en rolig min, en … ni förstår … lugna och behagliga rörelser medan människorna försiktigt tar sig till sina arbetsplatser inför dagen värv.
  Och förstå vilken lisa en sådan typ av kommunikation skulle vara för vårt snart utnötta språk, som i dessa dagar nästan förgäves kämpar för att inte formligen gå in i väggen. För överallt: i sammanträdesrum, i korridorer, i barer, i butikskassor, på dansgolv, i mobiltelefoner och ”you name it” används dess ord och fraser till bristningsgränsen.
  Inte undra på att det ibland, i form av kontaminationer, tautologier, anglicismer och liknande, löper amok, och vägrar inordna sig i ledet. Stackars språk, säger jag.
  Sedan vill jag bara tillägga: Följ Glenns och mitt exempel!
  Gå så mycket som möjligt in i pantomimens värld och vila språket.
  Låt det utan avbrott för en gångs skull få en lång, lång semester från alla plattityder, ostört få ladda synonymbatterierna, i lugn och ro få samla ihop nya och oförbrukade kraftord, utan stress få städa upp i sitt semantikkaotiska ordförråd, för att sedan, när språket verkligen behövs, till sist få visa sin rätta styrka, i form av färgsprakande vokabulärbuketter, poetiska metaforkransar och spetsfundigt prunkande diskussionsrabatter.
  Ställ upp för språket! Låt tystnaden …

  Mæ råkes


lördag 24 augusti 2013

Tryggare kan ingen vara ... på jämtländska/jamska


Jag fick i uppdrag av Staffan Eriksson i Tångeråsen att översätta/tolka psalmen som ibland också går under den förvrängda titeln "Tryggarekan". Han skulle inför något jubileum, tror jag, spela in den med en barnkör. Lägger även ut den här. Det finns kanske andra som också är intresserade av den. Det är fritt att kopiera och framföra den, så länge inte någon tar betalt för att göra det. "Slit den med hälsan." En översättning av tolkningen till svenska kommer direkt under den.

Meir än tröyn e dom ta ongom

Meir än tröyn e dom ta ongom
som folg störsten ta all kongom
likt mæ fauglom heri bolom
likt mæ stjärnom å mæ solom

Han tar hann om dom han litt på
som int skrävul, ljug å hitt på
væ int ampen, känn, han ber de
han e trofast, gett du ler de

Ha du mist’n, fönne ’gann’a
ahllten håll n deg ti hanna
at vå håll du än gett vänn de
han e ein som ahllten känn de

Så væ fejen, gla å trivlen
aldrig ske du væ förtvilen
e dom asu: höger, leger
tökker kom n å beseger

Vå han ger å tar ifrå de
mein n væl, han kan förstå de
å hur du än slit å mödes
ger’n de ahllt som kan behöves


Översättning av tolkningen till svenska

Mer än trygg är dem av ungarna

Mer än trygg är dem av ungarna
som följer den störste av alla kungarna
lika är det med fåglarna i bona
lika med stjärnorna och med solarna

Han tar hand om dem han litar på
som inte skrävlar, ljuger och hittar på
var inte orolig, känn, han bär dig
han är trofast, måste du lära dig

Har du mist honom, hittat tillbaka till henne
alltid håller han dig i handen
åt vilket håll du än måste vända dig
han är en som alltid känner dig

Så var uppspelt, glad och trevlig
aldrig ska du vara förtvivlad
är de dumma: högre, lägre
sådana kommer han att besegra

Vad han ger och tar ifrån dig
menar han väl, han kan förstå dig
och hur du än sliter och har det besvärligt
ger han dig allt som kan behövas

onsdag 21 augusti 2013

Det är orgasm att shoppa


Okej, jag tar väl tag i den då, den sista köpslöa kategorin från mitt förra inlägg, den som jag kände mig lite vilsen inför: sexfantasterna.
  Bär- och svampplockarna, hundägarna och uteliggarna går väl att hantera, men här har vi faktiskt en kategori som kräver speciella insatser. Som kräver att man går extra försiktigt fram, använder ullstrumpor och silkesnara,(eller var det vantar?) och annat mjuktyg, för att inte klampa i klaveret och hamna i förrädisk kvicksand. 
  Vi måste först i detalj föreställa oss deras situation, om vi ska kunna distrahera dem så pass att de kliver av och tar första bästa buss eller, ännu bättre, taxi till köpcentrumet.
  Låt säga att det är ett ganska vanligt par:
  Peter och Stina. Bor i en radhuslägenhet, inga barn ännu, men som antyds, kanske jobbar rätt friskt på det. Om det nu inte bara är för njutningens skull de jobbar?
  Varken Elgigantens nyöppningsbroschyr, Rustas utskick med erbjudande om fyra duschdraperier till priset av fem eller Julas färggranna och sjusidiga skogsmaskinsblad med bland annat kanonpris på röjsågar kan få dem på andra tankar än … ja, ni vet. 
  Samma med tevereklamen, fem minuters reklam och de kör igång, vilket också leder till att ingen av dem kan återberätta hela avsnitt av de teveserier de följer. Reklamavbrotten ses inte av dem som en möjlighet till produktinformation utan som ett avbrott för, ja ska vi säga … intimiteter. Det är också därför som de heller aldrig tittar på public service kanalerna.
  Som ni förstår har vi här att göra med en hård nöt att knäcka, så jag tror vi ska inrikta oss på någon typ av, för dem annorlunda, kvällsaktivitet. Kanske en öppetkväll för just nymfo … jag menar sexintresserade.
  Vi får lägga upp en femstegsmodell: distraktion, avbrott, nytänk, sublimering samt inköp.
  Som distraktion tror jag på en kondom nerlusad med reklamtext i parets brevlåda. En kondom med vidhängade lapp som säger:
  ”Blås upp denna och ta del av sex meddelanden”
  Det vill nog till om de ska förmå sig till att låta bli en uppblåsning av den kondomen, eftersom de nog misstänker att ”sex meddelanden” är en ofrivillig särskrivning.
  När väl blåsningen tar fart uppenbarar sig så småningom följande sex meddelanden:

1. Ett genitalvirus sägs grassera i er radhuslänga. Viruset kan ha negativ inverkan på personers sexuella förmåga.
2. Sätt fläkten på maximal hastighet och utrym er bostad
3. Kontakta inte Anticimex, viruset går bara att vädra ut
4. Bege er till närmaste köpcentrum för mer information
5. Ta del av erbjudanden där, som, trots virusets eventuella negativa inverkan, kan få er att behålla er sexuella potential
6. Ja, vad väntar ni på! Go for it!

  Väl anlända möts de av en jätteskylt utanför COOP-FORUM som skriker:
  ”Köp fem och slipp betala för sex”
  I och för sig ingen nyhet för det aktuella paret, men jag skulle tro att meddelandet inte kan få dem låta bli att besöka stället.
  I entrén möts de av en lättklädd body-pump-kille och en lika lättklädd kaninflicka, som förföriskt viskar, eller väser, något om att det inne bland hyllorna finns nya och revolutionerande sexleksaker. För att finna dem är det bara att, för de nu insnärjda och presumtiva konsumenterna, ge akt på de rosa och ljusblåa hjärtan som på olika ställen finns lätt dolda i butiken.
  Och nu är det spel mot öppet mål som gäller.
  Redan vid första hjärtat kan de inlurade, eftersom de nu börjar bli riktigt hungriga, inte låta bli att smaka av den gravade och kryddstarka lax som den också lättklädda butiksdemonstratisen erbjuder dem, något som i sin tur får dem att köpa två prisnedsatta förpackningar av varan.
  Vid nästa hjärta erbjuds paret sex liter Coca Cola till priset av tre, och att de efter den kryddstarka laxen skulle kunna låt bli att köpa en dubbel ranson av denna dryck är inte tänkbart.
  Så går det på, från hjärta till hjärta, tills de till slut hamnar i kassan där de köper två exemplar av boken ”Att kunna återuppta en intim relation när man drabbats av genitalvirus”, innan de, för varorna i sina bågnande korgar, måste punga ut med inte mindre än tvåtusentrehundrasextiosju kronor.
  I utgången lämnar sedan de lättklädda butiksvärdarna dem ett häfte med rabattkuponger som erotiskt förklarar att: ”Det är en orgasm att shoppa”
  Effekten av denna köpfest torde bli att de redan morgonen därefter hänger på låset till nämnda butik för att åter få uppleva det sexiga i att shoppa loss.
  Svårare än så var det väl inte.

  Mæ råkes

söndag 18 augusti 2013

En framtida köpkampanj: "Vi lägger ut för dem som ligger ute"


Det är Jula, Rusta, ÖB, Classe O, med flera. Överallt dyker de upp och rycker i våra plånböcker. Köp, köp, köp.
  Ja, men när? De måste ge oss mera tid. Som ”Donken”: öppet tjugofyra timmar.
  De har förstått.
  Sedan det andra problemet: pengarna. Hur ska de räcka till alla varor i alla butiker?
  Så fort man förklarar för chefen att man vill ha höjt månadsbidrag för att köpa lite fler prylar blir det stopp.
  Hon har inte förstått.
  Vi sitter i en rävsax: för lite tid, för lite pengar.
  Butikscheferna måste utgå från denna tids- och penningbistra verklighet, när de smider sina försäljningsplaner.
  Inte går det att slå sig till ro och stå och glo ut genom skyltfönstret i väntan på att månadslönen ska dimpa ner hos de mest konsumtionskåta konsumenterna i slutet av månaden.
  Nä, det gäller att tänka nytt. Kanske nischa sin försäljning.
  Varför inte en shoppingkväll för alla frustrerade och missnöjda kunder, de som aldrig i hela sitt liv fått köpa allt det där som de drömt om: den rosa motorsågen, den trimmade vilstolen, den i plast tillverkade lergrytan, eller vad det nu kan vara.
  Låt dem komma en kväll och för en gångs skull riktigt få shoppa loss.
  De konsumenter, som nöjda går där och putsar på sin nyinköpta ryggkliare, stektermometer eller Mercedes, är det ingen idé att ödsla energi på.
  Det är de missnöjda man måste satsa på.
  Pengar? Ja, det är problem för dem, men då gäller det att vara konsumtionssmart. Kanske sänka priserna rejält, åttio procent eller mer, kanske låta dem få en avbetalningsplan som räcker hela livet och som avskrivs om de råkar dö innan livet borde vara slut.
  Eller varför inte dela ut pengar till dem när de anländer till butiken. Tänk hur en sådan åtgärd skulle kunna få fart på omsättningen.
  Sedan har vi uteliggarna, de som bara motvilligt besöker hemmafixarbutikerna.
Ordna en kväll för dem också. Låt dem mot frikostiga summor få pantsätta allt de äger så att även de kan få uppleva hur det är att vara en köpglad konsument.
 Varför inte också låta dem sova över i butiken, lägga ut liggunderlag till dem lite här och var, låna dem sovsäckar, låta dem ta en dusch i en provisorisk husvagnsdusch, låta någon talangfull men outvecklad skådespelare bland personalen via högtalarsystemet läsa en rogivande godnattsaga för dem.    
  Möjligheter, möjligheter, möjligheter …
  Tänk er när de sedan nästa dag yrvakna och säkert lite förvånade slår upp sina blå bredvid kanske utelivshyllorna. Då kommer det att finnas ytterligare tillfällen att höja deras konsumtionspotential.   
  Mottot för den kampanjen borde bli:
  ”Vi lägger ut för dem som ligger ute”
  En annan grupp som butikskedjorna också borde kunna få att konsumera lite mera är dessa alltför nöjda hundägare som har för vana att styra sina steg, inte mot köpcentrumet, utan mot närbelägna men fantasilösa ängsområden och skogspartier.
  Ja, men varför inte en hundägarkväll?
  Kasta ut lite saftiga köttben bland varorna, ordna jaktstigar som gör att de, utan att märker det, besöker alla butikens avdelningar, kanske djärvt släppa loss några vilda kaniner i butiken som hugade hundar kunde få jaga skiten ur, dela ut, inte tråkigt svarta, utan färggranna bajspåsar som hussarna och mattarna kan deponera i hundbajsvänliga soptunnor vid utgången innan de nöjda drar hem.
  Butikernas motto kunde vara:
  ”En nöjd hund ägs av en nöjd kund”
  En annan slö kundkategori, som man också borde få fart på, är alla dessa bär- och svampplockare, som utan att skämmas, istället för att bege sig till närmaste köpcentrum, hellre tillbringar konsumtionslösa dagar i fjärran skogar, mil från butikskedjornas lockande utbud. Den gruppen måste bearbetas.
  Varför inte skapa oaser av blåbärs- lingon- och hjortronområden inne i butikerna, områden där allemansrätten råder och där de bär- och svampplocksberoende kunde bli av med sin abstinens.   
  Påpassligt skulle man kunna placera ut extraprisvarorna bland skogens röda, blå eller gula guld och på så vis få plockarna att nöjda över dagens plock, innan de går hem, kanske slå till med en kraftigt prisnedsatt kinastickad pullover eller några, ta tre betala för två, burkar Heinz vita bönor.
  Mottot för denna kundkategori kunde vara:
  ”Plocka bär och från våra välsorterade hyllor – samtidigt”
  Sedan har vi sexfantasterna … de som har fullt upp med att, ja, ni vet, och alltför sällan har tid för konkret shopping. Hur vi gör med den konsumtionsslöa kategorin är inte helt givet.
  Hm. Ska fundera, kommer inte på något så här på rak pe … jag menar arm.
  Återkommer till dem. Kanske.

  Mæ råkes

onsdag 14 augusti 2013

Hur vi efter tågvärdens samtal med Gud nådde Kramfors



– Ja, men vår buss då, den som personalen på Göteborgståget, för nästan tre timmar sedan, meddelade skulle stå och vänta i Gävle. Var är den? frågar jag lite uppretad en kvinnlig tågvärd samtidigt som hennes passagerare i den enda buss som står utanför Gävle järnvägsstation åker iväg.
  – Vi visste inte heller om att ni var försenade, säger hon hjälplöst. Ni får prata med den tågvärd som har hand om er, fortsätter hon och pekar mot en tåguniformsklädd yngling trettio meter bort.
  Den uniformsklädde går runt, fram och tillbaka, runt, fram och tillbaka, intensivt pratande i sin mobil, samtidigt som han stirrar snett ner i asfalten framför sig.
  Okej, tänker jag, vi får fråga honom, när han är klar med sitt samtal. Det har säkert blivit något missförstånd. 
  Den mobilpratande tågvärden tänker dock inte avsluta sitt samtal i första taget; han pratar, stirrar ner i asfalten, går runt, fram och tillbaka, pratar, går runt, stirrar ner i asfalten, pratar och pratar.
  Man får nästan intrycket av att han är inne i sitt livs viktigaste samtal och bara därför inte vill avsluta det, som om han riktigt vill suga på orden som når hans öra, som om att han för en gångs skull fått det där samtalet som han i hela sitt tjugosjuåriga liv väntat på, samtalet som är lösningen på alla de problem han har och kan tänka sig att han har.
  Förseningen, och att det inte kommit någon ersättningsbuss, verkar inte längre vara i hans fokus, och jag börjar undra över vem han egentligen pratar med.
  För det kan väl inte ta tjugofem minuter att beställa en buss? För mig skulle det ta högst fem.
  Kan det vara Gud som ringer för att ge honom tips om hur han ska leva sitt liv och i fortsättningen undvika besvärliga situationer? Som tågförseningar.
  Och vem lägger på, om man för en gångs skull har honom på tråden?!
  Eller får han just nu en utskällning av SJ-chefen för att han försumligt inte beställt en ersättningsbuss och att det därför, i månader, kommer att dras resgarantipengar till alla de försenade passagerarna direkt från hans lönekonto, och att han därför i drygt ett år framåt kommer att få leva på existensminimum.
  Missmodig över detta försöker han nu övertyga SJ-chefen om att bussmissen inte alls var hans fel och att chefen istället borde skälla på den eller de som inte ringt om förseningen och dra av från dens eller deras lön till passagerarnas resegaranti.
  Eller är det så att han pratar med sin stora kärlek, med henne han för bara fyra veckor sedan träffade i Krylbo, med henne som han blev så häftigt förälskad i, med henne som han då lovade var den enda för honom, 
  Hon vill mitt i denna besvärliga situation som han befinner sig i, meddela honom att hon hittat en ny och mycket snyggare tågvärd på perrongen i Skövde och att det därför tyvärr inte kan bli någon fortsättning på deras avgångsintensiva relation.
  I sin förtvivlan över detta gör han allt för att hon inte ska lägga på utan ändra sig och inse att han är en mycket bättre tågvärd än den där typen hon träffat i Skövde, som han förresten känner och kan intyga är en riktig dryg jävel när man väl lär känna honom, och han kan lova att han senare ska ringa henne igen och bevisa för henne, att allt det han säger faktiskt är sant, bara han fixat en buss till de övergivna men ännu tålmodiga ersättningsbussväntande passagerarna utanför Gävle Centralstation.
  Medan den manliga tågvärden genomför sitt kanske livs och snart timslånga samtal, kommer en mängd förslag från flera av mina manliga olycksbröder, om vad det nu skulle göras om SJ vore ett bra och inte statligt, och därmed dåligt, företag:
  Det skulle, eftersom det böjar bli lite småkyligt, delas ut filtar, sättas upp tält med stolar, sängar och infravärme i, bjudas på kaffe med bulle, bjudas på en flott middag i restaurangen bredvid, ordnas taxi till alla, ordnas övernattning på ett bra hotell och nästa morgonen taxi till vars och ens respektive slutstation, det skulle …
  Det finns ingen hejd på de summor som det tågansvariga bolaget skulle kunna spendera för att göra oss till försenade, men lyckliga, passagerare.
  Men nu är det ju SJ. Statligt. Och då vet man ju: plastmackor och sådant skit.
  Vem tågvärden pratade med får vi aldrig veta, men två och en halv timme senare sitter vi på en buss mot Sundsvall. Vi anländer klockan ett och alla utom de som ska till just Kramfors har där en väntande taxi.
  Det är inte för utan att man känner sig som den i orange t-shirt klädda och i sprit indränkta irländaren, som utanför stationen på nedbruten irländska försöker beställa en taxi, när man inser att den taxi som skulle möta oss i Sundsvall inte existerar.
  Men den hade existerat en halvtimme tidigare och efter ett telefonsamtal och ytterligare tjugo minuters väntan existerade den igen.… och den tar oss, utan missöden, hela vägen till Kramfors.

  Mæ råkes

torsdag 8 augusti 2013

Om getterna är lyckliga och annat man skulle kunna vilja veta


Och så sitter vi då där. Halva släkten: allt ifrån morfar Olle till syrrans sladdgrabb Gustav. Inalles elva stycken. På restaurang.
  Alla ska äta samma. Förrätt: getost. Huvudrätt: utskuren älgbiff. Efterrätt: hjortron.
Jag skulle velat ha … men okej, det här kan bli trevligt. Gemenskap och så vidare.
  Servitören kommer in och hälsar oss välkomna till restaurang Blå.
  Sedan fortsätter han:
  – Idag ska vi äta gratinerad getost på marmelad och bröd … sedan har vi som huvudrätt utskuren älgbiff … och som avslutning äter vi en tartelettebakelse med citruskräm … .
  Bra, tänkte jag, det är ju exakt det vi beställt. Vill han kolla om restaurangen uppfattat beställningen rätt? Eller?
  – Smaklig måltid, avslutar han och försvinner iväg mot köksregionerna.
  Jag får en obehaglig känsla i magtrakten. Jag känner igen den här situationen.
  Det är precis som min grabb, Oskar, när han var i femtonårsåldern, en kväll så där i förbigående påpekade att han skulle dra över till sin kompis Anders för att bara chilla och se på ”Stjärnornas krig”. Bara ta det lugnt fast det var lördag kväll.
  Va? tänkte jag, och han som aldrig brukade tala om vart han skulle eller vad han skulle göra.
  Och mycket riktigt: Sju timmar senare fick jag hämta en nerspydd son från en föräldrafrittfest som polisen varit tvungen att avbryta.
  Och nu står den här servitören och talar om att vi ska få den mat vi beställt?
  En gastkramande tanke når mig. Planeras ett mindre massmord i denna lokal? Ska släkten Allengård en gång för alla utplånas?
  Men hur skulle de kunna komma undan med det? Det skulle bli svårt. Omöjligt!
  Aha! Just det! De tänker servera något annat än det vi beställt! Här gäller det att ha ögonen med sig.
  Jag smakar på getosten. Är det verkligen äkta getost? Men så hör jag min mor tillika getostexperten entusiastiskt utropa:
  – Men gud, vilken getost! Helt superb!
  Jag blir lugn. Henne lurar man inte när det gäller getost.
  När sen älgbiffen kommer in intygar min far, Arne, dess äkthet genom att nöjt konstatera:
  – Så här ska älg smaka.
  Slutligen kan jag själv konstatera att efterrättshjortronen knappast kan vara några andra bär än just hjortron. I annat fall är de bär som serveras väldigt lika hjortron, både vad gäller smak och form, och då kan det ju kvitta.
  Men varför då denna överinformation om det vi beställt?
  Rätterna fanns på menyn, vi beställde dem och på det en servitör som berättade om dem. Kunde de inte istället gett oss lite mera kött på menybenen?
  Jag skulle till exempel varit intresserad av hur de getter som gett oss getosten hade det. Var de frigående eller trängdes de i omänskliga djurstallar? Vad åt de? Vilka umgicks de med?
Helt enkelt: Var de lyckliga?
  Och älgen som fick avsluta sitt liv för vår skull? Var sköts den? Var det ”på storflon omma myrtjärn” eller var det ”starx borta staramyrn”?
  Och vem sköt? Kan det ha varit ”n Bleckås-Lars” eller till och med älgjaktslegendaren ”n stor-Lasse i Vitvattne” ?
  Eller än mer spännande. Kan älgen blivit tjuvskjuten? Och i så fall av vem?  Det kan väl ändå inte varit ”n Jon i Kövra” som varit framme?
  Tänk om biffen kom från olika älgar. Morfar Olle skulle då kanske muttra något som:
  – Den här som Jon sköt, den var lite seg den medan moster Klara konstaterade att den av Lill-Erik tjuvskjutne älgen verkligen var mör.
  Och syrrans sladd, Gustav, som då gråtande skulle hulka:
  – Jag vill också ha en tjyvskjuten biff!”
  Vilken fest!
  Sedan hjortronen.
  Äh – dem tar vi en annan gång.
  
  Mæ råkes