Pages

tisdag 30 juli 2013

Dags att stoppa alla som över huvud taget kan tänka sig att försvinna


Missing People.
  Ska det vara något det? Rantar runt i skogarna klädda i käcka orangea västar och letar efter förvirrade pensionärer som de till slut hittar i all välmåga fikandes på något mysigt konditori. Är det att vara hjältar?
  Men alla de andra då? De som skulle kunna tänka sig att försvinna?
  De som bara sitter och väntar på att under bär- eller svampplockning gå vilse i skogen, de som mitt på någon ovanligt blank eftermiddag för spännings skull vill bli kidnappade, de som i desperation över sitt vardagliga utseende drömmer om att operera om sitt ansikte och byta identitet, eller de som en helt vanlig trist söndag vill lämna hus och hem och köpa en enkel flygbiljett till Namibiska, Otjiwarongo.
  Ska vi bara skita i dem? Borde det inte skapas en organisation för dessa också? En Presumtiva försvunnas organisation (PFO)? Nu är det dags att ta deras försvinnarlängtan på allvar. Både för deras och samhällets skull.
  För det går det göra en hel del.
  Om vi börjar med plockarna, skulle man kunna undanröja deras längtan efter att gå vilse genom att helt enkelt konsekvent vägra att söka efter dem. Inte skulle någon bege sig ut i ”okänd” terräng, för att där i en ”nödsituation” sitta och elda och mysa i någon, inte på kartan utsatt, gammal stuga, i väntan på att bli hittad av någon ur Missing People, om man visste att varken Missing People eller några andra uttråkade sysslolösa aldrig skulle komma på tanken att söka efter dem.
  Tar vi sedan dem som är så kåta på att bli kidnappade, skulle man lätt kunna få dem på bättre tankar genom att tvinga dem att se feelbadfilmer som Eden lake och Funny People.
  Den som efter dessa två ”pärlor” har en dragning åt att bli kidnappad, borde under några år få tas om hand av den peruanska Sendero Luminoso-gerillan, som har dokumenterad erfarenhet av decennielånga kidnappningar.
  Vad gäller identitetsbytarna borde ett register upprättas hos alla skönhetskirurger, så att de, direkt någon radikalt ville försämra sitt utseende, slog larm till PFO, som då, med hjälp av en egen insatsstyrka, kunde storma den aktuella operationslokalen och ta hand om den fege och förvirrade identitetsbytaren och ge honom eller henne en kurs i makeup.
  Till sist har vi då kommit fram till Otjiwarongoåkarna.
  Deras eventuella försök till försvinnande borde lätt kunna stoppas genom att man lät två ordinarie medlemmar ur PFO permanent stationeras på Otjiwarangos flygplats för att upptäcka ”flyktingarna” när de via stadens flygplats i smyg försökte ta sig in i Namibia.
  Jag tror inte att de stationerade skulle ha några större problem med att upptäcka de blonda, skygga och förvirrade svenskar som anlände till flygplatsen, svenskar vars plan var att i nästa steg försöka försvinna i den lokala, dagliga Otjiwarangomarknadens folkvimmel.
  Vad vi, efter denna genomgång av försvinnarkategorier, sedan skulle göra med dem som aldrig över huvud taget funderar på att försvinna är inte så självklart. Men även den gruppen tycker jag ibland skulle förtjäna lite uppmärksamhet. Kanske kunde man ordna en riksomfattande tävling där man belönade den som de gångna året i minst utsträckning velat försvinna.
  Som måttstock kanske man skulle kunna ha människors närvaro på Facebook, ju mera frekvent och långvarig närvaro, desto större chans att tilldelas PFO:s prestigefyllda och den i guld tillverkade scenstrålkastaren. 
  Ett alternativt pris vore en avbruten och i platina tillverkad scenskräckstermometer, en symbol för den vinnande personens absoluta vilja att tveklöst och utan skyddsnät ständigt leva i offentlighetens vibrerande rampljus.

  Mæ råkes

torsdag 25 juli 2013

Einstein cyklar in relativitetsteorin


En svartvit bild. Einstein cyklar.
  Han verkar road. Kanske är han lycklig? Men varför han cyklar eller varför han är lycklig framgår inte.
  Kanske fyller han år? Kanske har han fått sin första cykel just den dagen?
  Nä, nu tänker ni fel; bilden föreställer inte Einstein som femåring. Han är kanske femtiosex.
  Men inte vet jag hur man gjorde på den tiden, på 30-talet. Kanske var det så ovanligt med cykel då, så att alla, oavsett ålder, blev väldigt glada när de fick en?
  Han ser lite lurig ut, Einstein. Som om han upptäckt något. Som om han efter fjorton månaders arbete äntligen förstått.
  Ja, vad då? Relativitetsteorin?
  Kan bilden vara från den dag då Einstein förstod det han hade förstått?
  Och i eufori över detta kastar han sig på en cykel, som råkar stå vid väggen utanför det institut han arbetar på, och bara cyklar.
  Runt, runt, runt den fontän som finns i mitten av grusplanen framför institutet.
  Cykelns ägare ser honom och inser att Einstein tjuvlånat hans cykel. Han öppnar det stora gröna spröjsade fönstret på tredje våningen och tänker skrika åt Albert att han genast ska ställa tillbaka hans cykel. Annars ska han ringa polisen.
  Men så hejdar han sig. Han ser att Albert är så lycklig. Och han förstår att det här
handlar om något större än att Albert på bästa buspojkssträcksmanér tjuvlånat en cykel.
  Det handlar om förståelse av världen, en ny förståelse.
  Och Einstein cyklar runt, runt, runt.
  Och sjunger han inte lite försiktigt på en gammal tysk folkvisa som han lärde sig av sin mamma den där dagen då han för första gången sett en tornsvala på nära håll?
  När han klättrade upp i Behringe-slottets ena torn och där i hemlighet såg tornsvalorna orädda kasta sig ut från torntaket bredvid.
  – Ich bin der …  sjunger Albert tyst medan han helt uppslukad av sin nya förståelse cyklar runt, runt, runt.
  Efter sexton varv runt fontänen börjar hans assistent, mrs Emma Lee, bli nervös. Hon står på marmortrappan till institutet och ser Einstein cykla, och nu ropar hon till Albert:
  – Alb …, herr Einstein! Nu måste vi gå vidare. Ni kan inte cykla runt här hela dagen. Relativitetsteorin är väl okej men det finns flera teorier att ta tag i. Och vad ska folk tänka om herr Einstein cyklar omkring här på gården hela dagen?
  Hennes ord får ingen effekt och hon fortsätter:
  – Förresten är det herr Kilroys cykel. Tänk om han får se dig på sin cykel!?
  Men Brian Kilroy säger ingenting där han står i sitt fönster och ser den lycklige Albert. ”Cykla på, Albert! Sluta inte!” är han beredd att ropa.
  Men eftersom han tror det skulle låta besynnerlig, om han ropade det, står han bara tyst och betraktar den lyckliga Alberts cyklande. Och han blir själv lycklig och tänker på sin fru som han grälat med på morgonen och kommer fram till att det inte spelar någon roll att de grälat, nu när hans cykel får understryka och förhöja Einsteins glädje över den stora upptäckten.
  Och Albert bara fortsätter. Runt, runt, runt.
  – Fraulein Lee, ropar han, ska man inte få cykla när man kommit på något så fantastiskt som relativitetsteorin?! Det är ju ingen som gjort det förut.
  Och hon blir ännu nervösare:
  – Men tänk om professorn får se dig? Vad ska han tänka? Kanske herr Einstein inte får vara kvar. Någon måtta får det väl vara med cyklandet. Och se på gruset! Vaktmästaren krattade det i morse, och nu … snälla Alb … herr Einstein!
  – Just nu struntar jag i professorn, jag vill cykla! Jag känner mig som en tornsvala som med ljusets hastighet kastar sig ut från ett torntak och i samma ögonblick inser att snabbare än så här kommer den aldrig att flyga.
  Mrs Lee blir ännu nervösare:
  –Herr Einstein, dom kan ta dig för att vara en uppviglare, en som inte tar det man gör riktigt på allvar.  Ett subversivt element. Tänk om myndigheterna får reda på det här?! Du kanske blir utvisad.
Det frasar i gruset på gårdsplanen där Einstein cyklar runt på Kilroys cykel:
  – En upptäckt går inte att gömma. Eller glömma. Den kommer alltid att finnas! De kan inte utvisa min upptäckt.
  Euforiskt tillägger han:
  – Jag är en tornsvala och allting är relativt.
  Mrs Lee gör ett sista försök:
  – Men kära herr Einstein, ska vi inte gå in och dricka förmiddagskaffe? Det börjar bli hög tid för det nu. Jag bakade en kaka i morse som jag tog med mig. Nu går jag in, jag tänker inte …
  Einstein gör ett sista varv innan han bryter cirkeln och nöjd parkerar cykeln där han tog den. Han tar några steg bakåt tills han får syn på Kilroy som står och tittar ner på honom.
  – Tack för att jag fick låna din cykel, Brian, ropar han upp till honom, utan din cykel hade det aldrig gått.
  Sedan ler han mot mrs Lee och säger:
  – Tack Emma, din kaka tog mig ur förtrollningen, nu går vi in och dricker kaffe.

  Mæ råkes


onsdag 24 juli 2013

Nu slipper vi fylla våra lador själva. Gilla!


Norrbotten, Vasikkavuoma: 250 hektar myr att slå, 350 lador att fylla. Alla från trakten deltar.
  Eino och hans familj är där: syskon, far och mor. Tillsammans tolv stycken. Var ett tag tretton.
  Erki, fyraåringen, var klen. Fel virke. Blev sjuk. Något med magen. Dog. Mitt i natten. Hann aldrig smaka lärarinnans ris och skamvrå. Hann aldrig svälta ordentligt. Hann aldrig slåss mot bromsarna.
  Kanske lika bra att Gud tog hand om honom. Han skulle inte fått ett lätt liv. Aldrig orkat här på myren. Kanske inte ens kunnat hålla bromsarna på avstånd. Lika bra att Gud … tack Gud.
  Men nu kan det räcka. Det behövs många händer och armar för att alla ska få överleva. Ett nytt syskon är på väg. En mun till. Två armar till.
  Nog kan Gud, men människan måste göra det mesta själv. Eino vet. Varje ärr vet. Värken i nacken vet.

Dagisbarnen kivas, klänger i gungorna, gräver i sanden. Går in. Samling.
  Har fått Ipads. Med dem kan de snabbare lära sig om livet, är det sagt. Ipad-pedagogen påstår att barn till och med kan lära sig prata med hjälp av Ipads.
  Då slipper mödrarna och får mera tid över till att lägga ut bilder på sina telningar på Facebook: Visst är de gulliga. Lärt sig läsa alldeles själva. Gilla!
  Männen sitter framför matcherna och dricker starköl. Det är också en lärdom, som sönerna får. Som kan vara bra att ha, om man en dag inte platsar i Milan eller Real. Alla är ju inte Zlatan. Sluta gilla?

Så kommer Eino tillbaka till platsen, stannar upp, ser sig om: alla de hundratals bönderna; fäderna, mödrarna, döttrarna, sönerna.
  Eija från grannbyn. Sjuttiofem meter bort. Räfsar ihop, lägger i hässjan. Hon känns i honom. Kanske. Nu verkar det som om hon ser åt hans håll.
  Han slår ner blicken, låter lien gå. Om hon ser honom, ska hon se Eino, den starke, den raske.
  När ladorna sväller fulla, ska skördefesten hållas. Eino har inte blivit bättre på att dansa ute på myren. Men det ska nog ordna sig. Eija har sneglat. Lett.

  Inga fler ställen öppna. Och det här stället stänger redan klockan ett. Vilken jävla skitstad. Här har Elin, Micke, Stefan, Lars och Maria gått ut för att dricka, spana in och så har bara ett fucking ställe öppet till ett. Bara till ett! Ta oss härifrån!
  Visste de inte att gänget skulle fira Sveriges seger mot Danmark i damfotbollen?
  Men det sitter ju några tjejer nere vid ett bord i vänstra hörnet av lokalen. Och Elin hade visst spanat in en snygging som stod och feströkte på uteserveringen. Gilla!
  Den blonda vid hörnbordet sneglar mot dem där de står och diskuterar ölsorter och tar bilder på varandra med sina mobiler. Micke apar sig. Som vanligt.
  Lars’ mobil ringer, det är Anna. Den blonda dyker ner i sin Iphone. Viktigt sms. En rödhårig tittar in på Facebook. Hon måste gå. Lämnar stället och sneglar på Stefan när hon passerar baren.   
  Snyggingen som feströkte kommer aldrig in. Gick väl hem? Sluta gilla?

Eino slår, lien går. Ladorna ska fyllas. Trots värken i nacken finns ingen återvändo. Djuren som ska bidra till människornas mat måste få mat av människorna, annars går det inte ihop. Ett kretslopp som människorna till slut vinner, när kon slaktas och en kviga är på väg att ta över.
  Ibland vinner Gud, eller kanske är det djävulen själv. När kon dör trots att hon fått foder och värme. Det sägs, det ryktas. Denna ständiga kamp.
  Alternativet att ge upp finns inte. Börja supa. Lämna familjen. Ge sig ilag med Pekka. Driva omkring. Göra Marja-Lisa på smällen. Ge henne en horunge till.
  Men nog ska han köpa en halvliter till dansen, det har han gjort sig förtjänt av.
  Och Eija. Gud så hon känns!
  Han tittar bort över myren, men han får inte syn på henne, Hauta-Ahos har tagit en paus. Det ryker från en eld i den lilla backen strax bredvid myren.

Sverige: ett 449 964 km2 stort land att bo i. Flera tusen välfyllda lador ligger utspridda över landet: Coop Forum, ICA Maxi, IKEA m fl.
  Svenskarnas foder räcker mer än väl över vintern. Svenskarna vet var ladorna står men inte exakt vem som har fyllt dem. Men de kan, när de vill, åka till sina lador och tömma dem på lite av deras innehåll. Svenskarna har nycklarna: Pengarna.
  De kan till och med besöka de länder där ladfyllarna bor: se hur barnslavarna skördar kakaon, hur kvinnorna för usel lön skördar teet, hur kvinnorna och barnen sitter instängda och syr i de undermåliga textilfabrikerna. Som ibland störtar samman.
  Sluta gilla?
  Men de får ju arbete i alla fall. Slipper prostituera sig på det vanliga sättet. Behöver bara sälja sin arbetskraft, sin tid och sitt liv för att fylla på svenskarnas IKEA-lador med fantastiskt billiga och bra sängkläder, fylla på Coop Forumlador med gott och billigt te, fylla på ICA Maxilador med utsökt choklad … 
  Gilla!

  Mæ råkes




lördag 20 juli 2013

Nära-döden-upplevelse för vegetarianräven Mike


En räv på skaren. Vintermånen färgar snön blå i den bleka novembernatten. Räven raskar. Mot nya djärva mål. Skrovmål.
  Blir det en 90- eller 150-grammare? Blir det Sibylla eller ”Donken”?
Sist valde han en chicky bits på Sibylla och den var inte bra. Fast, hur kul är ett ordinärt skrovmål på ”Donken”?
  Nä, man borde bli vegetarian, tänker Mike, som räven helst kallar sig. Sluta upp med allt köttätande. Gnagare och en massa hamburgare.
  Supersize me, det var ingen trevlig film. Mådde tjyvens i en hel månad varje gång han skulle in till stan för ett skrovmål. Det tog länge innan han vågade sig på en plusmeny.
  Nä, lite morötter, palsternackor och grönkål. Så hade man ju gjort i Hackebackeskogen. Kunde de, så kan väl jag, tänkte Mike. Det låg ju några gamla morötter i den tomma svinstian hos Svenssons.
  Mike styrde kosan dit.
  Framme verkade allt lugnt. Inte en lampa, mer än utebelysningen, var tänd. Han smög sig närmare, längs ladugården och in bakom den lösa plankan för att till slut befinna sig i den nu tomma stian. Här hade han sett några gamla morötter ligga och skräpa sist han tagit sig ett skrovmål baserat på Svenssons yngsta höna.
  Den bananen var god, tänkte Mike nostalgiskt.
  Men fasthet, nu stundade nya tider, bara vegetariskt och annan kolesterolsänkande diet. Vad är väl en gammal, nåja ung, höna mot färska, nåja gamla, morötter.
  Så får han syn på dem i ett hörn av stian. De ser inte roliga ut, de måste ha legat där ett bra tag, några månader. Mike greppar glupskt en morot med sina tänder och … men vad är det här? Stenhård. Det hade han inte räknat med. Men det är klart, tjugo garders kyla gör de flesta rotsaker stenhårda.
  Han prövar igen, men inser att han nog gör bäst i att låta bli, om han vill ha sina tänder i behåll.
Vad var det de sjöng i visan? ”Han går inte av för hacker”
  Nä, tänker Mike, och den här moroten gör inte heller det. Än mindre för tänder. 
  Då rasslar det till i dörren till stian. Mike stelnar till och står blick stilla. Vem kommer?
  Så hör han Svensson muttra något innan han argsint ropar:
  – Är du där Mickel? Vill du ha dig en hagelsvärm, bli boa åt någon gammal fin dam i Djursholm? Tro inte jag glömt att du tog min kära Agnes. Det ska du få sota för. Hela skorstenen.
  Hur kan han veta vad jag heter, tänker Mike. Har han googlat på mig på Internet? Jag har ju inte honom som vän på Facebook. Förresten skulle jag aldrig lägga ut någon blid av mina måltider där. För privat.
  Ljuset tänds och Mike hör Svensson närma sig. Bäst att dra.
Han spottar ut den stenhårda moroten, försöker tränga sig in bakom den lösa plankan … men upptäcker till sin fasa att han inte kan trycka undan den. Någon har blockerat den från utsidan.
  Mike får panik, snurrar runt och får se Svenson snett ovanför sig med ett hagelgevär riktat mot sig.
  – Jaså, du har börjat med vegetariskt, säger Svensson ironiskt. Var de svårtuggade? Du borde hålla dig till din diet, höns och gnagare, de är mjukare.
  Mike rusar fram till morötterna, tar en i munnen och viftar mot Svensson med den.
  – Åh, nej, försök inte med den, tro inte att jag ska tro att du blivit vegetarian. I så fall måste du visa mig det, ta en tugga då. Få se när du sväljer den, skrockar Svensson och lyfter bössan och siktar på Mickel. Mike stelnar till och väntar på skottet som ska ända hans rävkarriär. Hans vädjande ögon stirrar in i Svenssons.
  Svensson sänker hagelgeväret.
  – Jaså, du tycker inte om att dö. Vad tror du Agnes tänkte om det då? Hon hade inte en chans. Men. Varför ska jag skjuta dig? Hon blir ju inte levande för det.
  Mike nickar frenetiskt åt det han sagt.
  – Förresten har jag ingen lust att flå dig, fortsätter Svensson. Det är ganska besvärligt att flå en räv. Och förresten känner jag ingen finare dam i Djursholm. Och skorstenen kan ju någon annan få sota.
  Han ställer ner geväret, gräver efter sin plånbok som ligger i bakfickan på blåstället, hittar och öppnar den och tar fram en hundring som han räcker mot Mike.
  – Här har du. Ta den och spring in till stan och köp dig ett skrovmål på Mac Donalds.
Och sluta upp med att fundera på att bli vegetarian. Det klarar du aldrig. Du måste läst för många Klas Klättermus-böcker i din ungdom.
  Mike springer fram till Svensson, sliter till sig hundringen och … men, plankan går ju inte att rubba.    
  Han tittar åter vädjande på Svensson.
  – Ja, ja, jag fixar det där.
  En minut senare är Mike på väg in till stan. Men någon hamburgare ska det inte bli. Det får bli en öl i stället, en stout på bluespuben Speckled Hen där bandet Friendly Farmers spelar. Kanske finns det någon foxy lady där, som bara väntar på att en räv och före detta vegetarian ska följa henne hem.

  Mæ råkes

lördag 13 juli 2013

Vem är homo? Vem är bi? Levande charader


”Vem är homo? Vem är bi? Levande charader?
Dribblar bollen smart och går runt
Ingen kan väl ana nå’t. Har förstått
När det gäller läggning är det nå’t som är skumt
Är du homo? Är du bi? Vem har du kontakt med?
När domar’n blåst sin slutsignal?
Om jag söker sanningen, får jag den?
Förvirringen är störande och nästan total
Snabbt över gräset in emot mål …”

Det är texten ovan som jag sitter och sjunger när jag ser en damfotbollsmatch. För det är lite frustrerande att inte veta hur det står till med den sexuella läggningen hos spelarna nere på planen.
  Och jag frågar mig:
  Är det träningen och anlagen eller den sexuella läggningen som avgör matchen?
Spelar en kvinna bättre eller sämre fotboll, om hon är en flata? Slår hon hårdare och rakare passningar? Sätter hon flera straffar? Springer hon snabbare?
  I så fall borde man bara tillåta lesbiska inom fotbollen.
  Och tvärtom.
  Visar det sig att lesbiska spelar sämre än heterosexuella, borde man gallra bort dessa redan från början. Man kunde börja redan när tjejerna fyller sju, eller något sådant. Gå in med en test av sexuell läggning och bara sortera bort.
  Visar det sig däremot att lesbiska spelar bättre än hetero, får man leta upp alla lesbiska och försöka få dem att börja spela fotboll så tidigt som möjligt.
  Och om den sexuella läggningen nu är så avgörande, borde det väl finnas kvoter för hur många spelare av varje sexuell läggning som får förekomma samtidigt på planen i ett damfotbollslag.
  Man måste kanske bestämma: fyra hetero, fyra homo och två bi.
  Om det dessutom visar sig att kvinnliga sadomasochister eller kvinnor från någon annan sexuell grupp är speciellt duktiga i fotboll, måste man givetvis även begränsa deras närvaro på planen.
  För en fotbollsmatch ska väl ändå vara så rättvis som möjligt.
  Kanske kunde också spelarnas sexuella läggning markeras med att de bar armbindlar i olika färger: bi kunde ha grön, homo blå, hetero röd.
  Det vore bra för publiken som då direkt kunde se om det var en flata, en bisexuell eller en hetero som klantade till det. Eller frälste laget.
  Damfotbollen skulle få en ny dimension.
  Vilka referat det skulle bli:
  ”Flatan Andersson passar till bisexuella Pettersson, som förlänger bollen till hetero Lundström.”
  Tänk Expressen- och Aftonbladsrubrikerna:
  ”Englands bisexuella sänkte Sverige”, ”Sveriges flator gjorde succé mot Tyskland”
  Nästa steg vore att även dela upp publiken. Ordna olika sektioner för åskådare med olika sexuella preferenser, en homoläktare, en bi o s v. Förstå vad jublet på homoläktaren skulle tillta när flatan Andersson fick tag på bollen.
  Kanske skulle sektionerna på sikt strunta i vilket lag som ”deras” spelare spelade i. Oavsett lag skulle jublet stiga. Vi skulle alltså kunna lägga till ytterligare en dimension till damfotbollen.
  Nästa steg vore att ordna renodlade turneringar för spelare med olika sexuell läggning. Tänk er ett flatbolls-VM, ett damsado-EM, ett dambi-SM. Kanske skulle man på sikt uppföra arenor där endast en sexuell läggning fick förekomma.
  Och … nä, nu ger jag mig. 

  Mæ råkes



onsdag 10 juli 2013

Köp en Opel Optand eller en KIA Kondom


Nä, nu får bilindustrin skärpa sig! Annars blir det ingen ny bil i år heller.
  För hur namnger de sina modeller?
  Först har vi alla dessa kryptiska siffer- och versalkombinationer: V 70, CX-5 C3, 6, 107 och S4.
  Är det tänkt att en normal bilintresserad köpare ska inspireras av dem? Ingen begriper ju vad de står för. Om de nu ska envisas med att ha dem, måste de väl ändå ha vänligheten att skicka med en liten förklaringsfolder.
  Sedan har vi alla dessa ortsnamn som de hänger på: Malibu, Ibiza, Santa Fe
  Hur många vanliga hyggliga Svenssons har varit till Malibu, Ibiza eller Santa Fe?
Jag har snarare undvikit de nämnda platserna. Skulle jag då köpa en bilmodell uppkallad efter någon av dem? Knappast.
  Varför inte hänga på några mera vardagliga ortsnamn. Vad sägs om en Volvo Västmyren en Volkswagen Vitvattnet eller en Opel Optand.
  Bara allitterationen skulle ge ett antal genuint intresserade. Alla glesbygdsbor skulle direkt rata en Seat Ibiza om de fick chansen att välja en Seat Storvreta. Har inte Seatledningen tänkt på det?
  En annan variant för att namnge bilmodeller är att förknippa bilmärkena med olika företeelser. Några exempel är Jeep Grand Cherokee, Fiat Punto, Opel Adam, Skoda Yeti.
  Grand Cheeroke? Den store indianen? Hur många har stött på en sådan. Ska vi köpa modellen för att vi tycker synd om ursprungsbefolkningar?
  Sedan Punto? Betyder inte det punkt? Där satte Fiat definitivt punkt för mitt intresse för den modellen.
  Och Adam? I rimlighetens namn borde väl även Eva fått en modell. Vad är det för könsdiskriminering Opel sysslar med?
  Det mest beklämmande namnet måste väl ändå vara Yeti. Snömannen!?
  Som ingen vet om han ens funnits. Varför drog man inte till med Frankenstein istället? Eller Fantomen?
  Vad gäller kryptiskhet måste väl ändå Nissan ta rekordet, som numera har modellerna Juke Nismo, Note Visia.
  Hur gick det egentligen till när man bestämde sig för de namnen?
  Hade namnskaparna rökt på en vecka eller gick de runt bland ett gäng sluddrande alkisar i parken och försökte uppsnappa några obegripliga fraser, som dessa med nöd och näppe fick ur sig efter att ha druckit en större mängd alkohol?
  Nä, modellskaparna måste ”back to earth”.  De måste överge det kryptiska och övergå till det vardagsnära, till det som vanliga människor med lätthet känner igen.
  Vad sägs om en Mercedes Meatball, en Citroën Citrus, en Mazda Milk eller en Skoda Smorgasbord. Vattnas det inte i munnen?!
  Och för de känslofyllda har vi KIA Karismatica, Seat Sensitiva. För de makberusade finns Opel Oligarkía och Fiat Förmer. De lata kan välja mellan Ford Lazy och Honda Hang Out medan arbetsnarkomanerna har att välja mellan Peugeot På och Renault Rusa.
  Eller varför inte bli ännu enklare.
  Vad sägs om Volvomodellerna Blå, Röd och Grön. Grundfärgerna kommer åter till heders. Tänk en röd Volvo Blå.
  Vilken kontradition! Vilken spänning! Vilken grej!
  Nä, nu börjar det skena iväg ordentligt. Jag måste sluta innan det går över stur, nej, jag menar, stör, stär, star, nej styr … Porsche Potens … KIA Kondom … hmm

  Mæ råkes


söndag 7 juli 2013

Ko i kö, älg blir alg, trana tränar och en sölande sol


En ko, en kossa, ett kreatur. Så fridfullt betande. Håller lanskap så öppna som alla svenskar vill att de ska vara. Eller som det stod på en stor skylt bredvid en gedigen, sedan tusentals år ursvensk lantgård:
  ”Vi vill inte bara ha öppna landskap på skiva”.
  Sorry Lundell, du räcker inte till, ain’t enough. Det krävs kor; låglands, höglands, smålands, storlands, brokiga, spräckliga, what ever, men äkta ska de vara.
  Betande. Muuu. Bregottfabriken. Barnen myser framför sina pekskärmar.
  Men så kommer de där hemska, fantastiska, lömska, ljuvliga, små prickarna farande och helt plötsligt står kon i kö. I kö för vad? För att transporteras till slakteriet? För att slaktas?
  Låt oss då hoppas att hon får vara med om en äkta muslimsk hallalslakt, eller en abrahamitisk, judisk kosherslakt, så att slakten sker enligt gudars instruktioner. Det känns tryggare så. Man slipper skämmas, när man tar första tuggan. Det brukar vara den som är värst. Eller hur? Så låt korna dö på rätt sätt för både sin och vår skull
  Bredvid ängen, där kon betade innan hon skickades till slakt, i skogsbrynet, står en älg, med aggressiva bromsar, påflugna flugor och irriterande mygg surrande kring sin skalle.
  En skogarnas konung.
 Som utan förvarning springer ut strax framför bilens kylare:
 Älgkollision, utlöst krockkudde, ont i bröstkorgen, förstörd bil, fick inte ut mer än femtusen på försäkringen. Snopet.
  Som går ut i vattnet och äter av bottenvegetationen.
  Visst ser det gott ut. Men jag har smakat. Inget vidare. Man måste nog vara älg för att uppskatta den dieten.
 Men så gömmer sig de två prickarna och älgen hamnar under vattnet och får väldigt svårt att komma loss. Blir sin egen föda. Sitter fast i bottnen och blir till ett tillhåll, ett skydd för fiskar och andra vattenälskande smådjur. Från djur till växt. 
  Men lyssna! Vem skriker så klagande högt ute på myren. Sveriges största fågel?
  Räcker det inte med ståhejet vid Hornborgasjön varje vår. Alla fågelskådare och nyfikna fågeltittare som häckar där för att än en gång få uppleva skådespelet, spektaklet. Rapport måste givetvis rapportera. Visa bilder:
  ”Nu är våren på gång, för nu har tranorna kommit … o s v”
  Det är annat än att tjata om några bilbomber som detonerat i Irak, Afghanistan, eller Pakistan. Visa upp lemlästade kroppar, blodpölar och utbrända bilvrak. Höra förtvivlade människor som på obegriplig arabiska ropar på Allah eller svär att hämnas. 
  Dessutom får vi se en polisman, egentligen en förklädd terrorist, som nöjd antecknar hur många döda det blev den här gången.
  Men nu har två prickarna slagit till igen och helt plötsligt är tranan inne på gymmet för att köra ett spinningpass, lyfta lite skrot, eller bara gå omkring och se cool ut i träningskläder av senaste modell.     
  Den hade nog inte räknat med de två prickarnas magi, men de visar den ingen pardon.
  – Jobba på där borta! Lägg på lite mera vikter. Öka tempot.
  Förbannade prickar, tänker nog tranan. Här hade man tänkt sig en lugn och skön morgon, men då kom det två prickar, två ynka flugskitar, och förstörde allt.
  ”Och över alltihopa lyser moder sol” som det sägs i någon av Povel Rammels visor. 
  Bränner på. För fulla segel. Eller var det muggar? Förvandlar snabbt skogar och bördig mark till ofruktsam sprucken jord, och sedan öken. Torrlägger oaser och floder. Får människor och djur att försmäkta av törst.   
  Men släck den för guds skull inte!
  Då är det bättre att de två prickarna får göra sitt och kladda ner den och alla dagisbarnens måleriäventyr. Se, så Tove, Maja, och Hilding slabbar och stänker omkring sig, där de just nu börjar sina konstnärsbanor.
 Rött i hörnet, en grön gris, en jättebåt, fiskar som bygger ett hus, en krokodil som kan prata, en varg som gör någon en björntjänst, en monsterhammare som slår till den dumma gubben, som är full.
  Men så kommer Ann-Marie och säger att alla ska gå ut, prickarna har ångrat sig och solen har åter börjat skina, och då kan man väl inte sitta inne och vara konstnärer, när det finns så mycket roligt att göra ute. 

Mæ råkes

onsdag 3 juli 2013

”Lev hårt, dö ung” – det intelligenta alternativet


Jag är en människa.
  Överraskande?
  Knappast, för vad jag vet är det bara vi människor som kan skriva.
  Ja, ja, ja, det kan finnas, andra människor, varelser, intelligenser, på andra planeter i universum, som kanske är helt överlägsna oss på att skriva dåliga kåserier, svamla om oväsentligheter, lägga ut länkar på Facebook eller vad det nu kan vara.
  Att de kanske till och med har besökt vår lilla jord, att de en dag ska komma tillbaka, att de kanske finns här i osynlig, oupptäckbar skepnad hela tiden, att de kanske placerat människan på denna planet som ett experiment bara för att se hur länge det ska ta innan vi förgör den och varandra.
  Det vill säga, vi är deras experimentakvariefiskar, experimentdjurparksdjur eller vad de nu föredrar att kalla oss.
  Kanske experimenterar de superintelligenta varelserna med en mängd olika typer av varelser på olika planeter för att se vilken eller vilka av dessa som de till slut ska låta överleva. Eller låta överleva? Den typ av varelse som överlever får överleva. Så enkelt kan det vara.
  Men då kan man, som en inte så intelligent varelse fråga sig: Är det intelligent att göra så?
Borde inte en superintelligent varelse kunna räkna ut hur det med största sannolikhet ska gå för de olika varelserna när man placerar dem i olika miljöer? Och är man så intelligent, vad är det då för mening med att experimentera eller göra någonting över huvud taget?
  Gör man så, går det bra. Gör man lite annorlunda, går det inte så bra. Och gör man mycket annorlunda, går det åt helvete. Väljer man mellan de tre nyss nämnda alternativen, och alltså som intelligent varelse har näst intill ett facit, måste livet vara enkelt.
  Fast tråkigt. Onödigt?
  Och människan är så dum, eller intelligent, så att hon inte vill ha tråkigt.
  Hon vill utmana livet: hänga i ett skört rep ovanför ett livsfarligt stup, förfalska en namnteckning, ha oskyddat sex eller vad det nu kan vara.
  ”Lev hårt, dö ung” var en fras som en del av mina vänner i min ungdom älskade att gå omkring och vara tuff med, speciellt när de fått några mellanöl i sig. Några få av dem lyckades också leva upp till devisen. Några fortsätter försöka fast de måste ha insett att bäst före datumet för att ”dö ung” sedan länge är passerat.
  Eller är de korkade. Ointelligenta. Som inte lärt sig stå ut med det lilla ofarliga livet: åka till sommarstugan, (ja, jag vet, man kan krocka)plocka svamp(ja, jag vet, det finns giftiga)lyssna på gammal hårdrock(ja, jag vet, det kan ge tinnitus vid för hög volym, och alla organ blir känsligare med åren)
  Men lite fegt är det väl ändå? Va? (ja, jag vet, att när man kommit upp i min ålder då måste, borde, man…)
  Sluta nu!

  Mæ råkes