Din lyckliga framtid kan finnas i en röd bil

En bil. Vilken färg? Röd. Ensam på en stor parkering. En dörr står öppen. Vilken dörr? Vänstra framdörren.

  Två ord och allt börjar.

  Associationerna: Till alla bilar man sett. Speciellt röda. Har jag inte varit med om det här förut? Fanns det inte en film som hette ”Den röda bilen”? Eller hette den ”Den gula bilen?”

  Minnena: Vi hade aldrig någon bil när jag växte upp. Vi var fattiga. Hade inte råd. Bilen påminner mig om våra knappa omständigheter. Om bristen på bil. Om alla andra som hade bil. Körde bara förbi som om det vore den enklaste sak i världen, att äga en bil.

  Den röda bilen på parkeringen ser så övergiven ut. En enda bil på en stor parkering.

  Är det inte någon som kan gå fram till den och åtminstone stänga dörren?

  Du, där, som tar din morgonpromenad med hunden i ena hörnet av parkeringen. Skulle inte du kunna?

  Ja, men gå inte bara. Självupptagna jävel. Om jag vore där skulle jag …

  Ja, du vänder dig om och tittar igen. Du undrar precis som jag om varför den står där med öppen dörr.

  Du tänker det.

  Ja, men då borde du väl gå fram till bilen. Han kanske inte är död, han kanske bara är skadad. Du kan rädda en medmänniska.

  Vill du inte göra det? Inte ditt ansvar? Finns det någon annan i närheten som kan ta det ansvaret? Och hunden vill ha mat. Ja, annars kanske den svälter ihjäl? Eller? Du väljer mellan hundens hunger och den eventuellt skadade mannen. Ja, men det kan vara en kvinna.

  Nu blev du intresserad, va?

  Du som bott ensam i tre år sedan din fru dog i hudcancer.

  Om du räddar kvinnan kanske det leder till en ny trevlig bekantskap, ett nytt förhållande, prassel i sänghalmen, Turkietresor till solen, färggranna paraplydrinkar.

  Om hon inte sitter skadad i bilen? Ja, men desto bättre. Att dra med en skadad kvinna till Turkiet är inte det lättaste. Bättre då att hon är i form. Och snygg. Hon kanske är världens pingla.

  Ja, du brukar, brukade, ju använda det uttrycket, när det begav sig. Det ringde så skönt i dina öron. Ingen risk för tinnitus.

  Ändå har du lite tinnitus. Erkänn.

  Jaha, du märker det bara på morgnarna, när du just vaknat, en liten dissonans långt därinne. Men efter en kopp kaffe har du glömt att den finns. Dagens första kopp, som du inte kan vara utan. För då kommer huvudvärken.

  Men tänk nu om du skulle googla på bilnumret, ringa ägaren, jag menar, den vackra ägarinnan, tala om för henne att du funnit hennes bil, att dörren stod öppen, att du stängde den, att du väntar tills hon kommer och hämtar sin bil.

  Tänk vilka tacksamma ögon, och vackra, som skulle möta dig, när hon lite orolig hoppade ur taxin som hon tagit för att återta, nä, hämta, sin bil.

  Hon skulle le mot dig och berätta att hon inget märkt, men sedan när du ringde, gick hon till fönstret och såg att hennes parkeringsplats var tom och då förstod hon, och nu står hon där lycksaligt framför dig och funderar på om du skulle vara ett trevligt sällskap på en solsemester i Turkiet.

Din lyckliga framtid finns i den röda bilen.

 Men vad händer.

  Nu kommer en taxi, en kvinna hoppar ur och börjar prata med en man i din ålder, som också är ute och rastar sin hund, en man som du inte lagt märke till, eftersom du stått i dina tankar och drömt om den fantastiska kvinnan. 

  Och du ser, trots det långa avståndet, den fantastiska kvinnan, hennes tacksamhet, hur hon kramar om mannen och du förstår att hon just i detta ögonblick viskar i hans vänstra öra:

  – Res med mig till Turkiet.

  Mæ råkes

Ett liv i presens particip, i ett ständigt pågående, i ett oändligt nu

Alltid samma. Varje år.

  Vårsolen. Snön smälter. Fåglarna kommer tillbaka. Grönskan. Ljuset återvänder. Sommarsolståndet.  

Denna förväntan, händelsen och sedan besvikelsen. Jaså, blev det inte mera.

  Men vad skulle det ha kunnat bli?

  Nog hade jag hoppats. Det gör jag varje år.

  Att det för en gång skull bara skulle fortsätta att bli ljusare, tills natten varit utplånad och dagen evig. Så att man slapp lägga sig. Eller kunde lägga sig när som helst. Kliva upp klockan ett på natten och ändå tycka att det var dags att kliva upp. Medan grannen klev upp sent på eftermiddagen.

Bara dagen, den eviga, skulle finnas. Evigheten.

  När skulle folk gå till jobbet? Vi börjar idag. Vad då idag? Allting skulle bara vara idag. Men vilken dag? Jo – idag

  Hur vi än tittade på klockan skulle vi inte kunna få besked. Klockan tre skulle inte innebära någonting: Vad då, klockan tre? Allt skulle ske mitt på dagen.

  Och när skulle man dricka midsommarsnapsen? När skulle man maja och resa midsommarstången? När skulle de små grodorna dansa?

  Ingen skulle prata om att i morgon, då ska jag … eller minnas igår, då jag …

  En värld utan framtid eller förflutet. Allt skulle vara ett enda långt ögonblick. Av presens particip, av det ständigt pågående, av nu:

  Av midsommarsnapsdrickande, midsommarstångsmajande, midsommarstångsresande, midsommargroddansande, fart- och nykterhetskontrollerande, arresterande, domstolsförhandlande, häktande, dömande, socialomhändertagande, fängslande, anstaltssittande, frisläppande …

Ingen skulle fråga någon om hur gammal den eller den var. Ingen skulle bli äldre än en del av en dag.

  ”Fånga dagen”. Det vore omöjligt. Man skulle kunna börja fånga den när som helst

men – man skulle aldrig bli klar. Varje förnumstig och så kallad vis tänkare som påstod att ”fånga dagen” vore höjden av klokskap skulle bli utskrattad.

  Och tänk om chefen missnöjd kom in och ryade om att:

  – Idag måste alla vara beredda på att jobba över, vi ligger lite efter enligt produktionsplanen.

Vilka stön bland personalen skulle inte det utlösa.

  Men då skulle chefen tröstande säga:

  – Det är bara idag och om alla bjuder till så lovar jag att det inte ska hända igen och att vi ska bjuda på tårta i morgon; en så kallad vinna-vinna-situation: ni bjuder till och vi bjuder på tårta. Ha, ha, ha, nu fick jag till det, va?! 

  Ännu flera stön.

  Och ingen skulle kunna bli dagvill? En enda dag är väl ändå inte så svår att hålla reda på. Om någon kom in till psykiatern och började svamla om att den inte visste vilken dag det var, skulle han eller hon kanske säga:

  – Det här låter allvarligt. Att du inte förstår att det är idag, utan tror att det skulle kunna vara någon annan dag. När började du uppleva att det fanns flera dagar?

Jaså i dag, men mera exakt. För en stund sedan? Ja, men då var det ju idag. Då tror jag inte du befinner dig i något svårare psykisk tillstånd. Du förstår att idag är idag.

  Och alla brott. Vi vilken tidpunkt inträffade brottet? Hasse Aros ”Efterlyst” skulle läggas ner.

  Dagens Nyheter skulle inte kunna ges ut.  Fast kanske om den döptes om till Dagens Nuheter. Men hur skulle man kunna hålla reda på vilket nu just det nummer man läste handlade om? Var det ett nyssnu eller ett-för-länge-sedan-nu? Och när satte man deadline?

  Ja, jag vet vad ni tänker. Om dagarna upphörde skulle någon, kanske regering och/eller riksdag, slå fast olika tidpunkter, som alla fick lov att rätta sig efter.

  Men skulle någon bry sig?

  Mæ råkes

Fem räddar en alkoholist

– Nä, jag är alkoholist. Punkt.

  Vad svarar man på ett sådant uttalande, där man står med en cigarrett i ena handen och en öl i den andra på en uteservering utanför en pub vid elvatiden en fredagskväll?

  Jag börjar med ett:

  – Jaså … men sedan blir det svårt med nästa ord … så kommer det:

  – Hur vet du det?

  Vilken fråga? Hur vet du det. Är jag dum eller? Men jag vill liksom förvissa sig om att jag hört rätt, att jag inte missuppfattat något.

  – Du skulle se mig på morgnarna, och han illustrerar med att överdrivet skaka på händerna…

  – Oh fan, men … jag söker efter flera ord, frågor eller vad som helst som kan bryta den förvirring jag känner.

  – Förut brukade jag inte säga något, men nu säger jag alltid som det är. Det har jag lärt mig, det är inget att hymla om.

  – Men du ser ju inte alls ut som om du skulle ha alkoholproblem, svarar jag lite optimistiskt.

Som om det skulle kunna få honom att ta tillbaka det han sagt och slå på ett leende i det han säger att han bara lurats.

  Och han ser inte alls så där rödbrusig ut i ansiktet som många med alkoholproblem gör, lägg till en vattnig, vädjande, orolig blick, kläderna som på en fågelskrämma och några dagars skäggstubb och du har konceptet klart.

  Nä, det är nästan tvärtom: nyklippt, nyrakad, stadig blick och med en tvärsäker analys av läget.

  – Nä, jag vet, men så är det.

  – Hur har du blivit det då? frågan, som är lika befängd som den första, kommer sedan jag tagit in att han nog är det han säger.

  – Jag började redan i tioårsåldern, med öl och sedan blev det sprit. Jag har supit hårt sedan jag var tio.

  Ska jag gräva mer?

  Nä, jag vill inget veta: höra om suparna som farsan bjöd på, mamman som försvann med farsans bästa kompis, systern som började med heroin. Eller vad det nu kunde vara.

De finns inget som skulle göra att jag förstår orsaken till hans alkoholism bättre eller sämre. Jag vill inte ha den kniven i min mage. Bara tanken på hans bakgrund bränner till i mellangärdet.

  För en stund blir jag tyst. Vet inte vad jag ska säga. Tänker på alla förnumstiga råd jag skulle kunna ge honom:

  ”Men du måste ta tag i det, förstå att … tänka på att … så här kan du inte fortsätta och … rycka upp dig!” eller andra fraser som skulle passa perfekt i en Enid Blytonsk ”Fem räddar en alkoholist”.

  Jag vet att han redan hört alla råd som finns att ge. Att han avvisat alla råd han fått. Det finns absolut inget att säga. Att komma med något råd vore lika befängt som att ge en cancersjuk rådet att bli frisk:

  ”Ja, men kom igen nu, inte fan kan du gå omkring och vara sjuk heller, det måste du väl förstå, det är väl jävligt onödigt att gå omkring så där.”

  Istället säger jag:

  – Jag förstår att du fått alla råd som finns att få. Och jag förstår att du inte vill sluta. Att du trots allt klarar ditt jobb varje dag. Kan hålla dig nykter då, men drar på så fort du kommer hem.

  – Ja, säger han, jag har varit på torken, på behandling, kan alla råd som man kan tänkas ge och – jag vill inte sluta. Vad skulle jag göra istället?

  Ja, hur umgås man utan alkohol?

  Att välja bort den är att isolera sig från de vanliga människorna, från ”Andersson och Pettersson och Lundström och … ”. 

  Och trots att den tid är över när det gick ”… så bra” för honom som för dem i visan, och trots att skrattet: ” för ha, ha, ha … ”som frasen inleds med, sedan länge fastnat i halsen, och trots att han dagen efter darrar mer än en väl tilltagen asplund, kan han inte förmå sig till att avstå att varje kväll krypa in i den befriande alkoholen.

  – Ja, men …

  Senare på kvällen dyker han upp vid bardisken inne i puben. Jag försöker säga något, men han svarar knappt, han beställer målmedvetet en ny öl och skriver några sidor till i sin dystopiska roman.

Kvinnor söker desperat efter män i mitt område

Annonsen på Facebook talar sitt tydliga språk. En bild på en så kallad sexig kvinna och upplysningen om att:

  ”Vi söker desperat efter män i ditt område?”

  Whaw? Är det sant? Desperat? I mitt område? Vem eller vilka kan det vara?

  Jag har inte sett en enda desperat kvinna som söker efter män sedan jag flyttade hit för fem år sedan.

  Okej, för några dagar sedan såg jag en nyinflyttad kvinna som verkade ganska desperat, men det tror jag berodde på att hon försökte komma under tak och undan den störtskur som just då fick för sig att attackera henne.

  Vilka andra desperata kvinnor kan det finnas?

  Grannfrun som bor till vänster om mig i min trappuppgång är redan tillsammans med en karl. Grannen till höger är ensamstående? Och man.

  Hmm.

  Kan det vara hon som svor och förbannade någonting i tvättstugan sist jag var där för att skriva upp en tvättid? Hon grymtade något om att det fick vara nog. Men vem var det? Inte tittade jag in och kollade om hon var desperat. 

  Fan! Om jag vetat det att det fanns på det viset desperata kvinnor i mitt område, då …

  Eller är det hon, Frida, som hjälpte mig att klippa gräsmattan i torsdags? Hon muttrade något om att handjagaren gick tungt. Vad var det för handjagare hon muttrade om, egentligen?

  Sedan, Berit, hon som bor på B, som alltid är så vänlig när hon möter mig? Kan det …?

  Men nu står det faktiskt vi? Alltså rör det sig om minst två. Kanske flera. Men vilka är de?

Jobbar de tillsammans? Är de desperata samtidigt? Eller jobbar de i skift? Tar olika tider, delar upp desperationen?

  Karin och Ulla kan det inte vara. De är över sjuttio och verkar mest tillfreds med livet. Går med sina rollatorer till affären två gånger i veckan, rastar sina hundar och verkar allmänt nöjda med att ta det lugnt.

  Mia på D, och Madelene på C, har just träffat nya pojkvänner och verkar mer eller mindre förälskade.

Kan det vara de som bor mitt över gatan i kvarteret mittemot?

Men hela deras tillvaro verkar präglas av allt annat än desperation.

  Men mannen kanske också ingår i konceptet. Det är kanske han som annonserat. Han vill hjälpa henne. Där har vi vi:et. De två. Men det är ju inte riktigt i mitt område.

  Vi, vi, vi? Vilka är vi?

  Vi har inga systrar i kvarteret. Inga lesbiska sambos. Förresten, de kan väl aldrig vara desperata efter män.

  Jag går in på annonsen igen, klickar på fortsättningen och vips dyker nästa fråga upp:

  ”Är du beredd att använda skydd om du får chansen att ha sex med en medlem från vår webbsajt?”

  Vilken fråga. Är jag det, beredd? Har inga hemma, men …?

  Jag har inte sett några lappar i tvättstugan om det. Ibland brukar det finnas lappar uppsatta där som förmanar: Glöm inte att städa!

  Kan det vara en kod? Kan det betyda: Glöm inte kondomen? Är det ett hemligt budskap för att några vill förvissa sig om att eventuella partners ska använda skydd vid ett eventuellt samlag?

  Jag dristar mig till att klicka mig vidare på den aktuella sajten och tre mera omfattande förmaningar dyker upp:

  1. Om du ser någon du känner ska du INTE basunera ut det. Sprid inte rykten. Respektera våra medlemmars integritet.

  2. När du har sex med någon av våra medlemmar, är det ditt eget ansvar att skydda dig mot sexuellt överförbara sjukdomar.

  3. Respektera andra medlemmars sexuella begär. Våra medlemmar är vanliga kvinnor och män, de är inte porrstjärnor eller prostituerade.

  Men gud så trist.

  Inga syfilitiska porrstjärnor eller gonorrésmittade prostituerade som jag kan sprida rykten om eller basunera ut något om i mitt kvarter.

  Och – är det verkligen mitt ansvar att inte sprida könssjukdomar?

  Nä, då får det vara.

  Mæ råkes

Västanfest, och alla blåser dit

 Vem uppfann västan? Vem kunde vara så dum? Förstod inte den att västan skulle vara till förtret för alla människor och hela mänskligheten. Speciellt den mänsklighet som bor i Jämtland.

  Okej för ostlig, sunnan och nordan.

  Ostlig finns nästan inte, och om den finns kommer den med ryssvärmen. Det kan bli lite för mycket av den vid enstaka tillfällen. Men tänk att få sitta under mörka trettiominusgradiga vintereftermiddagar och värma sig i minnen av tillfälligt importerad Moskvasommar. Vem vill inte det?

 Sedan har vi sunnan.

  Med all sin milda medelhavsvärme som ofta spätts på med Saharas siroccovindar. Så välkommen när än den kommer. Och så sällsynt. Besöker oss bara några dagar per sommar. Har svårt för att bli tjatig.     

Tyvärr.

  Den tredje, nordan. Ingen tvekan om vad den vill – och kan.

  Den jagar varje jämte till vintergarderoben för att leta fram rejäla strumpor, grova skor och senast inköpta fleecetröja. 

Den får dem dessutom att försäkra sig om att långkalsongerna från i fjol ligger nära till hands. Om de mot förmodan inte hittas, får den dem att skyndsamt bege sig till närmaste sportbutik för att där inhandla, inte bara ett, utan tre par ullfrottékalsonger.

  Nordan leker aldrig förstrött tafatt med dem han besöker.

  Men så har vi den bedrägliga och lömska västan. Som hela tiden låtsas låtsas.

  Rufsar till håret lite lätt. Smeker nonchalant nyligen brunbrända sommarkinder. Lättar tankspritt på några nyligen inköpta, halvt öppna försommarjackor. Spjärnar lite prövande emot cyklister på väg uppför den inte alltför branta hemfärdsbacken.

  Men sedan. Utan pardon. Som om den ville säga:

  – Nä, nu är det slut på nedvärmningen, och leken.

  Med kraft och oanad kyla tränger den sig in mot skallbenet och får den överraskade att förbanna sig själv för att han eller hon inte tog med sig åtminstone en tunn mössa innan färden påbörjades.

  Hämtar sedan mer vindar och styrka, som får de solbrända att på några sekunder bli till huttrande albinos, vars hjärnor fylls av tankar på att så fort som möjligt ringa en flyttfirma som så smidigt som möjligt tar dem så långt som möjligt från det landskap de godtroget bestämt sig för att bo i så länge som möjligt.

  Tränger sig sedan vidare in under eventuella skjortor, tröjor, blusar eller vad som döljs under de halvt öppna jackorna.

  Kastar ner några regnstänk, innan den ironiskt blåser sönder de eventuella paraplyn som då fälls upp.

  Vräker sig slutligen målmedvetet mot de cyklister som fortfarande tjurigt gett sig fan på att cykla hela backen hem. Får dem att vingla till, för ett ögonblick med ett outgrundligt ansiktsuttryck stanna stående på tramporna, med ena benet slå i styret och tillsammans med en svordom dråsa i backen. Skrattar åt jämtarnas maktlöshet:

  – Ha, ha, ha! Lättlurade! Igen! Välkommen till Västanfesten! Igen! Lättlurade! Ha, ha, ha!

  Mæ råkes

Älgar använder inte kondom

Tänk förr. Då var det många som dog innan de ens hade gjort hälften av vad de skulle hinna. Tragiskt men sant.

  Och nu är det nästan tvärtom. Nu har många chansen att leva flera liv innan de måste ta på sig träfracken.

  Som min kompis Axel.

  Han har redan levt tre liv. Tre nästan identiska.

  Det började med att han gifte sig ung och skaffade två barn med Maria.

Sedan tog det slut och då tog det väl inte mer än två månader så var hans nästa fru, Sara, med barn. De flyttade ihop och snart hade de tre telningar som klängde runt benen på dem.

Det blev skilsmässa även där, men efter bara sex månader kunde Axel stolt basunera ut att han än en gång skulle bli pappa. Barnets mor var Karin.

  När jag frågade honom, hur det hela hade gått till, varför han hade skaffat barn i tre förhållanden, fick han något mystiskt i blicken, innan han började prata om att Anton Orsa sett tre stora älgar uppe på Svartflon.

  När han hade tagit någon öl kunde han på samma fråga skämtsamt svara:

  – Du vet väl hur det är när kuken står, innan han snabbt övergick till att prata om oxen som ställde sig på bakbenen innan den bara dog, om gallkon som kom undan och om lillkalven som ingen ville skjuta

  – Kuken står, men herre gud, det finns väl preventivmedel.  

  Svaret på den invändningen blev: 

  – Nä, jag gör som älgarna. Har du sett en älg med kondom någon gång?  

Minns du storoxen på storflon bortanför stortjärn, inte hade han nån kondom.

  – Ja, men din avkomma då? Hur ska du kunna uppfostra sju barn från tre olika förhållanden?

  – Jag följer vargarnas exempel: Är de flera i samma kull uppfostrar de ju varandra, det har jag sett på Kunskapskanalen. Man ska inte lägga sig i för mycket, då går det på tok. För mycket uppfostran mår ingen bra av. Det hörde jag en psykolog som sa på Rapport en gång. Och en sån borde väl veta. Och den här psykologen såg jävligt kunnig ut.

  Förresten. Skulle vi inte gjort något åt jakttornen uppe på Jänsmyren? Där finns ju ett som nästan håller på att rasa ihop.

  Jag protesterade:

  – Men barn är väl inga vargungar.

  – Nä, men inte långt ifrån. Man ska följa naturens lagar. Va’ naturlig. Det har du väl hört, det är det som är inne nu. Hänger du inte med?! Det var ju på trettiotalet som man propagerade för uppfostran. Alva, eller vad hon nu hette. Men så gick det som det gick också: tysktåg, Churchill, Ulla Billqvist, Hitler, ökenrävar, finska vinterkriget, ransoneringskort, surrogatkaffe och en jävla massa gengas. Där har du kontentan av för mycket uppfostran.

  Men du, jag skulle ha skjutit in nya studsar’n, har du lust att hänga på? Det står inte på förrän hundarna börjar skälla och det är dags att lägga ner första storoxen.

  Förgäves försökte jag:

  – Jo, nog är det bra att va’ naturlig, men …

  – Va’ då, men? Ska du jaga nån älg i höst, eller? Sluta svamla nu.

  Mæ råkes

Hovmästar’n, det är för få flugor i soppan

Djuren är ett bekymmer. Antingen är de för få eller för många.

  Vissa är både och. Som vargarna

  Vissa tycker att det kryllar av vargar i Sverige om antalet överstiger två, medan andra skulle vilja ha en varg i varje gathörn. Eller i varje fall i varje skogsglänta.

  Dronter är det däremot ingen risk för att det kryllar av längre.

  Nybyggare och besökande sjömän utrotade den icke flygkunniga fågeln från ön Mauritius i Indiska oceanen redan på 1680-talet. Eftersom den inte hade några naturliga fiender på ön blev den ett lätt byte för den betydligt intelligentare(?) nyanlända människan.

  Kanske var det dess aningslöshet som gjorde att engelsmännen gav den namnet Dodo efter det portugisiska ordet doudo, som betyder dum.

  Dronten levde dock i diktens värld så sent som 1913 då Harriet Löwenhjelm inleder den något kryptiska dikten ”Jakt på fågel” med raderna:

  Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,


en dront har jag skjutit med luntlåsgevär …

 Även Harriet var alltså ute för att decimera drontstammen, fast den, när hon skrev dikten, var obefintlig.

  Flugorna är inte alls obefintliga. Det märker man när de oupphörligt och samfällt attackerar ögon, näsöppningar och öron.

  Och de kan vara många. Så många att de boende i jämtländska Ås vill att antalet kraftigt decimeras.

  Jag vet hur de boende i Ås torde ha det.

  Jag som besökt den gotländska landsbygden under sommaren har fått stifta närmare bekantskap med tusentals av dessa flygare.

  På två timmar kan hundra av dem invadera ett kök, på femton minuter kan man med hjälp av en flugsmälla decimera deras antal till noll, för att en timme senare få slåss med ytterligare hundra.
  Men vänta nu?

  Ska inte mänskligheten, till de svältande människornas fromma, övergå till att äta larver, insekter och andra småkryp? Här kan väl flugorna i Ås få visa vägen?

  Sätt upp tusentals flugfällor i Ås, låt flugorna gå en säker död till mötes för att på sikt bli huvudingrediens i Åsbornas soppor.

  Ett vinna/vinna-koncept. Flugorna blir färre och Åsborna mättare.

  Och rikare – flugorna är ju än så länge gratis.

  Men var kommer de ifrån? Och varför samlas de just i Ås?

  Kan man tänka sig att det är flugornas största, årliga och till Ås förlagda musikfestival ”Flug High” som får flugorna att samlas just där?

  Kan det bero på att Åsbornas välsmakande blod och bakteriestammar drar till sig flugor? 

  Eller kan det bero på att bygdens talrika kreatur lockar dem dit.

  Det stora antalet flugor på Gotland förklaras med det sistnämnda förhållandet. Många kreatur ger många flugor.

  Ett alternativ för att minska flugstammen i Ås vore därför att decimera kreatursstammen.

  Men vänta nu?

  Då blir det ju inga flugor i sopporna, de svältandes antal ökar, och eftersom djurens antal också decimeras blir ju de soppor som trots allt kokas i Ås bra mycket tunnare och det kanske på sikt leder till svält i jämtländska Ås.

  Är det verkligen det vi vill? 

  Mæ råkes

En niqabklädd glasstjuv

Satt där, jag och en kvinnlig bekant, på den lilla glassbaren i ett gathörn i Aqaba, Jordanien.

  Tänkte på de kolsvarta niqabklädda kvinnorna på stranden, de lite elegant lätt klädda mustaschprydda männen, de ständigt skjutserbjudande taxichaufförerna i sina gröna Huyndai-bilar, de långväga snart taxilurade turisterna på väg till ruinerna vid Petra, fejkbeduinerna i Wadi Rum, de enstaka kamelerna för turistritt, moskéernas högtalarförstärkta böneutrop, alla konstbevattnade växter, som inte skulle växa utan just konstbevattning.

  Barägaren, med flickvän i Gustavsberg, hade skött baren i tretton år. Det gick bra. Han nämnde något som fick mig tro att han mer eller mindre blivit headhuntad för att sköta baren. Den tidigare föreståndaren hade inte skött sig, och …

  Jag förstod inte riktigt svårigheterna med att sälja några glassorter, kaffe, te och andra drycker.

  Headhuntad?

  Kanske krävdes det speciella egenskaper för att få baren att generera större vinster? Kaffet måste i alla fall generera bra vinst: femton svenska för en kopp. Och det trots att han hade en flickvän i Gustavberg och det  faktum att vi inte var långt därifrån.

  Det kanske var det som var tricket: att kunna ta bra betalt av turister utan att vare sig pruta eller skämmas.

  En niqabklädd kvinna kom in för att köpa en glass. Hon lyfte på ansiktsdelens nedre del för att testa några smaker.  Jo, hon verkade nöjd och pekade på två smaker. Han gjorde i ordning glassen och räckte över den. Sedan ville hon ha någonting som han var tvungen att hämta i ett litet utrymme bakom kassan.

  Mitt kvinnliga sällskap och jag betraktade folklivet: männen, kvinnorna, bilarna som passerad strax utanför den mot gatan öppna baren.

  Vi pratade om aqabaisk kultur: inga teatersalonger, inga biografer, alkoholfria restauranger, en med alkoholservering, några ytterst nedlåtande och nonchalanta spritbutiksägare, lite överviktiga, halvt liggande, vattenpipsrökande män och kvinnor – och moskéer.

  Som verkade vara stadens verkliga kulturcentrum. Ett ställe man samlades i och runt för att samtala, diskutera och umgås. Hela familjerna. På något sätt avundsvärda. Som gamla Folkets Hus, med studiecirklar, politiska möten och vad det nu kunde vara. Något som höll samman. Något beständigt.     Något som skänkte tröst och hopp.

  Barägaren återvände från sitt tillhåll bakom baren utropande:

  – Var tog hon vägen?

  Vi hann inte svara förrän han med stormsteg lämnade baren och tog upp jakten på den niqabklädda kvinnan. Förvånade satt vi där.

  Hade hon inte betalat sin glass? Var det vanligt? Borde inte de niqabklädda vara mera moraliska än så? Var inte deras utstyrsel ett bevis på en högre form av fromhet?

  Men så kom det för mig: en irländsk, eller var det en amerikansk, eller var det en tysk, katolsk pedofilpräst, som under årtionden förgripit sig på hundratals korgossar.

  Ja, just det. Skenet bedrar. De skenheliga bedrar.

  De också.

  Men mina fördomar. Hur lättlurad är inte människan. I alla fall jag. Man läser in så mycket i det man ser.

  Inte undra på att ärliga trollkonstnärer kan komma undan med ett och annat, när så många oärliga kan.

  Glassbarsägaren kom tillbaka. Jag frågade hur det gått och vad hon sagt.

  Han hade hunnit ikapp henne, hon hade sagt att hon glömt betala, men sedan hade han fått betalt.

  – Jag gillar inte när de klär sig så att man inte kan känna igen hur de ser ut, sa han missnöjt.

  – Brukar det hända ofta? frågade jag.

  – Nä, det var första gången, men de borde i alla fall inte få klä sig så där.

  Hur ska en ärlig människa få klä sig, tänkte jag, i det vi lämnade glassbaren och dess ägare. 

  Och vem av alla ska bestämma människornas klädsel?

  Mæ råkes

Ligga i, på, över, under, bestick och grisfötters

Hur ska folk ha det med liggandet egentligen? Detta så populära.

  Liggandet har enlig färsk statistik minskat i konungariket Sverige. Antalet som legat den senaste månaden har minskat från 76 procent 1996 till 62 procent 2013, och antalet genomförda ligg i månaden har minskat från 5,0 till 3,8. Vad som borde betraktas som normalt framgår inte av undersökningen.

  Men 3,8 ligg? Okej för tre hela, men hur långt kommer man i ett 0,8:dels ligg? Man borde inte komma alls, men det måste vara ganska nära.

  De flesta vill i alla fall ligga med någon, få vill ligga mot någon. Eller skavfötters.

  Skavfötters – finns det något brutalare ord som har med att ligga att göra? Det ska vara grisfötters då. Hur nu det går till?

  Nä, då är det bättre att ligga sked, det låter så runt och mjukt. Om man nu ska ligga bestick.  

  Sedan kan man ju ligga på. Vinden är bra på det.

  Den kan ju också ligga i med att ligga på. På och i samtidigt. Då är det skönt för människor och båtar att ligga – i lä.

  Men Kronblom, ni kanske minns seriefiguren Kronblom, han ligger på på sitt eget vis: på sofflocket.

  Skönt. Nu somnar han om igen, där han avslappnad ligger på sofflocket i sin blåa keps och blåa vardagsmundering och funderar på vad han inte ska behöva göra just idag.  Det är väl det enda han ligger i med.

  Men det är inte alltid skönt att ligga i lä.

  Jag hade en kompis som var väldigt bra på att spela fotboll och då, eller snarare där, låg jag i lä. Det var han som förstörde min fotbollskarriär, när jag som åttaåring så smått hade börjat snegla på en lysande framtid i lag som Milan, Inter eller Real Madrid.

  Jävla Rune! 

  Om inte han … nä, nu ska vi inte bli bittra. Vi lever ju! Och vem vill bli mångmiljonär?

  Både i en säng och på en fotbollsplan kan man ligga över. Vad som är att föredra behöver man väl inte diskutera. För vem kan ligga lugn med 21 med- och motspelare springande omkring sig.  Lägg därtill en flertusenhövdad, ansiktsmålad publik och en argt skrikande, visselpipsblåsande domare och du har alla nackdelar med att ligga över på en fotbollsplan. Ligga under på en sådan måste i princip vara lika svårt.

  Men i en säng går det bra att ligga både över och under. Och det samtidigt.

  Hemma hade vi en våningssäng, som besökande gäster kunde använda. Min faster Elsa och hennes man Kurt fick alltid ligga över i den.

Ibland kunde man höra en del, för mig då, mystiska ljud inifrån kammaren där sängen stod, när de låg över. Efteråt har jag förstått att ljuden kom sig av att Elsa låg i med att ligga under i under, medan Kurt låg i med att ligga över i under.

  Fast en del vill nog bara ligga till sig när de ligger över.

  Men se upp med ligga-till-sig-liggandet. Gör man det för ofta är risken stor att man ligger av sig.  Och hur kul är det?

  Min bäste kompis Niklas, han brukade i min ungdom alltid uppmana mig att ligga lågt, om jag befann mig i någon besvärlig situation. T ex om jag lovat en eller flera tjejer för mycket, och om jag lovat på heder och samvete men med tiden fått ett alltför rymligt samvete och inte längre hade min heder i behåll.  

  – Ligg lågt för fan, var alltid hans lakoniska råd.

  Men hur lågt han tyckte jag skulle ligga sa han aldrig.

  Ulf Lundell ”ligger lågt som en sjunken båt” i en av sina låtar. Det är väl kanske så lågt man kan ligga. Så lågt ligger jag aldrig.

  Sedan kan man ligga bra till. Men det ordar jag inget om. För nu ligger det inte för mig att fortsätta denna liggodyssé.

  

  Mæ råkes