Pages

söndag 24 februari 2013

Och det utgick nästan ett påfund om att alla i Kälom skulle skrattskrivas …


Kälom, lördag 21.22
  Alla förstod helt plötsligt jämtländska i Kälom på lördagskvällen. Allt blev förklarat. Det skrattades i klungor och pratades om under, tecken och uppenbarelser.
  En tillrest värmländsk diakofnissa började, under pastor Persas inledande predikan, helt plötsligt att konvulsiviskt ryckas med i skratt och tårar. Jämtskans eufori sköljde över henne och oemotståndligt vällde våg på våg av jämtsk glädje in i hennes av svenskhet så förstelnade inre.
  Stora delar av församlingen föll in i kvinnans glädjeyttringar. Vid det mittersta långbordet utstötte de bänkade medlemmarna gång på gång olika former av garv, flabb och gnägg som reaktion på pastor Persas sägner och liknelser.
  Till och med pastor Persa själv hade, trots sitt naturliga allvar, svårt att motstå den omvända kvinnans totala glädjefnatt. Små trevande ryckningar i hans mungipor kunde gång efter annan skönjas.
  Och som om det inte vore nog.
  Efter den avslutande psalmsången tillsammans med den eminent spelande änglaorkestern reste sig dessutom församlingens kvällsvardsansvariga, kejsarinnan Eivorita, och vittnade inför pastor Persa och församlingen, om att jämtskan med alla dess glömda ord och nyanser än en gång mirakulöst återvänt till henne. Ord som ”husku”, ”belene” och ”höyanna” hade för henne helt plötsligt fått en ny och högre innebörd.
  Som ett bevis på sin pånyttfödelse överräckte hon därefter offergåvor i form av heliga växter till pastor Persa och medlemmarna i hans änglaorkester. Hon kunde med visshet lova att dessa med tiden skulle bli ett bevis på den jämtländska språkkraft som hon under kvällen drabbats av.
  Och det var nästan på vippen att det hände sig vid 21.30-tiden på lördagskvällen, att det från kejsar Toivustus utgick ett påfund om att de församlade i Kälom skulle skrattskrivas …
  Hallejedane mig!

  Mæ råkes

lördag 23 februari 2013

På irrande stigar vi styrde vår färd från Glöte


Glöte, fredag 21.36
Den kvinnliga reportern från tidningen Härjedalen är entusiastisk.
  Före gigget har hon tagit ett foto på mig sittande med två paranta damer ur publiken på var sin sida.   
  Efter gigget vill hon så gärna ha ett foto på mig med ”Jons”(figur som under spelningen figurerat i låten ”In på kioska”) Länstidningskeps på mig. Den ska sitta helt snett så att namnet Länstidningen verkligen syns. Och när hon ändå håller på kallar hon in hela bandet som inramning. Sedan bränner hon av ett antal närbilder på mig och avslutar med snack och bilder på några som suttit i publiken.
  Ilastning och hemfärd.
  Jag ska inte säga vem som kör, men så mycket kan jag avslöja att det inte är jag, Lars E, Bosse eller Gustav.
  Bosse och jag sitter och spelar Quizkampen, samtidigt som han håller ställningarna mot Lars E i Wordfeud, ett spel som före den digitala eran kallades Alfapet. Gustav slår på sin pannlampa och fortsätter med Zlatanboken, som han lånat av Lars.
  ”Chauffören” tar till vänster vid Linsell-baren och sedan bär det raka vägen av mot Östersund. Två och en halv timmes körning, vi borde vara framme vid tolvsnåret.
  När jag än en gång tvålat till Bosse i Quizen och han sitter och funderar på nästa ord i alfapetkampen mot Lars, kommer Gustav med den lysande idén om att han ska läsa högt ur Zlatanboken. 
  Han ska ta avsnittet som beskriver hur huvudpersonen kommer över ett visst rosa hus på Limhamnsgatan.
  Förväntansfulla hör vi honom läsa den berömda episoden, som börjar med att Zlatan, i början av sin karriär, helt begeistrad ser huset, och hur han sedan, när karriären tagit fart, oanmäld besöker huset och meddelar husets ägare att ”de bor i hans hus”.
  Gustav är en god läsare. Det är väl bara det dialektala inslagen som haltar lite, eftersom man då lätt kan få för sig att Malmö ligger någonstans i Småland. ”Jag tyar icke, Kristina” för att citera Lars E. ­
  Plötsligt passerar vi en skylt som säger något om Tännäs och Lars E hojtar till:
  – Men ”chauffören”, har du kört fel? Vi är ju snart i Norge.
  Boktipsstämningen är som bortblåst. ”Chauffören” skruvar på sig lite och försöker förstå vad som gått snett, eller snarare vad som inte gått tillräckligt snett; han har missat en avfart.
  Bosse trycker fram sin GPS-funktion på sin Iphone och meddelar att vi har trettio mil kvar till Östersund.
  Trettio mil! Hur är det möjligt? Är vi i Mora, eller?
  Han ”tar en annan väg” med sin GPS och vips har vi bara tjugo mil kvar.
  Tystnad, omtag. Vändning av ekipaget. Tillbaka, tillbaka, tillbaka. Tankning i Hede. Nattradio.
  Gustav hoppar av och in i sin Saab utanför Antikt och begagnat i Brunflo, Lars E hoppar av och in i sin röda Volkswagenbuss utanför Estrad Norrs lokaler, vid före detta Folkets Hus, jag hoppar av vid Gosefoten och ”chauffören” och Bosse kör hem till sina kvarter.
  Klockan 01.30 kryper jag äntligen ner i min säng i Östersund och somnar.
  Sammanfattning:
  Tur att vi fick en spelning I Glöte så vi fick upptäcka att det finns tålmodiga chaufförer, fungerande GPS i Bosses Iphone och skånska smålänningar från Södertälje. 

  Mæ råkes

fredag 22 februari 2013

En kanadensare på Lyransgården i Fåker


Fåker, Lyransgården, torsdag 20.45
  Nog kan jag förstå att min bror Sven, hans hustru Majbritt och deras dotter Malin med ”fjås” var där, att deras grannar dragspelslegendaren Bo Kronlund med hustrun Sigrid hade letat sig dit, att alla de andra Persa-diggare den här kvällen struntade i Aktuellt och sena Rapport för att i stället lyssna på mig, att mångsysslaren, vad han nu hette, tog emot oss och hjälpte till med instrumentlogistiken, att de strävsamma kvinnorna i köket gjort i ordning mackor och kokat kaffe till publiken och oss i bandet,
men – vad  gjorde kanadensaren där?
  Plötsligt står han bara där, när jag efter gigget säljer mina alster:
  – Can I buy one of your    men så säger han inte cd eller album utan ett helt annat ord och jag blir så förvånad att jag inte kommer mig för att fråga om vilken ord han använt.
  – Så klart, säger jag på klingande kanadensiska och tar fram mina alternativ. Jag ställer några frågor till honom och det är då han berättar om sitt ursprung:
  – I’m from Canada, säger han helt frankt, som om det vore det naturligaste i världen.
  Min första tanke blir: Men vad gör du då i Fåker? Skulle du inte i stället spela vänsterback i Toronto Maple Leafs? Är det inte det man försörjer sig på i Kanada?
  Min andra tanke blir att han är Fåker Flyers, eller vad de nu heter, kanadensiska nyförvärv. Men jag har inte läst om något kanadensiskt nyförvärv i Jämtland i år över huvud taget.
  Min tredje tanke blir en korsning mellan vindkraftsingenjör, uranbrytningsprospekterare och kanadensisk spion. 
  Sedan tar det stopp.
  Men vad spelar det för roll egentligen. Han var där och lyssnade, tyckte om det han hörde och köpte inte bara en, utan två skivor. Räcker inte det?!
  Jag skulle aldrig ha vägrat honom att köpa en cd av mig bara för att han kom från Kanada, för han hade ett visst jobb eller för att han inte spelade hockey i Toronto Maple Leafs.
  Jag hoppas att jag stöter på honom igen så att jag får chansen att fråga honom om hur det kom sig att han över huvud taget styrt sin kosa till Sverige, Fåker och den kvällen dessutom till Lyransgården. 
  Sedan är det där ordet han använde, jag är väldigt nyfiken på vilket det var. Tänker mig att det skulle vara bra att kunna, om man ska besöka Kanada någon gång.

  Mæ råkes

torsdag 21 februari 2013

En varm famn på Jazzköket


”Det var som att kliva in i en varm famn” sa Fia Gulliksson, en av ägarna till Jazzköket, när hon återvände till den intima restaurangen i slutet av vårt gig på Soppkökspremiären idag. Hon hade inte haft tid att närvara och lyssna, eftersom hon varit tvungen att skjutsa en bekant till flyget vid halvett tiden.
  Hur rätt hade hon inte: en stor varm långvarig famn, som Bosse, Lars, Tomas, Gustav, jag och alla i publiken fått vila i under de tio låtar vi framförde. Från inledningslåten ”Nu vill je ha sommarn” ända fram till extranumret ”Huskun kær”. 
  Vilken ynnest.
  En tallrik soppa och en kopp kaffe till alla i bandet på det.
  Övriga kommentarer överflödiga.
  Snart bär det snart av till Lyransgården i Fåker.
  Kanske det även där väntar en stor, varm, långvarig famn på oss.

  Mæ råkes

Riktiga och riktigt trevliga människor i Bispgården


Bispgården, onsdag 18.10
  Har just packat upp i den glest befolkade matsalen på hotell Indalsleden. På östfronten intet nytt, far genom min skalle. Kommer det några alls? Tjugonie stolar finns förberedda, Tjugonie. Kommer de att fyllas? Hur hypad är man i dessa utmarker?
  Halv sju kommer de första, lite trevande, nästan försynta.
  – Jaså, det är härinne det ska va, säger en och letar sig in till den lilla spelplatsen som gjorts i ordning för oss och publiken.
  Så kommer en energisk blondin in och fram till mig.
  Förklarar att hon tagit tag i Bispgårdens kultur, att det aldrig brukar vara något arrangemang där, att det nu ska bli en annan ordning, att det kommer att ta tid, att jag inte ska bli deppad om det inte kommer så många, att folk i trakten inte har någon vana av levande kultur, att i Sollefteå, där hon kommer ifrån, där är det helt annorlunda, där ska minsann Ann-Katrin(var det så hon hette?) Wiklander spela i sommar och att jag borde ta kontakt med henne för att kanske spela där …
  – Jag förstår, säger jag, vi tar den här spelningen först.
  Klockan sju sitter hela trettioen förväntansfulla framför mig när jag drar mina nio ensamlåtar.
  Och vilken publik. Nog märker jag att vissa har lite problem med språket, men koncentrationen är på topp och med hjälp av den och mitt månande om att texta och sjunga ganska långsamt märker jag att mina texter går hem. Skratt och glädje. Jag njuter.
  I fikapausen går mina cd-skivor åt som det berömda smöret i det än mer berömda solskenet. Vilken början.
  Sedan blir nästa set med grabbarna en promenadseger. Alla gör sitt och det är spel mot öppet mål.
  – Ni kommer väl tillbaka och spelar i morgon, säger en i publiken och de andra nickar instämmande. Och de menar faktiskt menar allvar.
  Efter spelningen ger lågmälda Siv från Vuxenskolan oss var sin Trisslott och jag skriver på några papper. Jag ger henne en present tillbaka … nä, jag säger inte vilken.  
  21.30 lämnar vi ett ödsligt Bispgården. Inte en bil eller människa syns till. Var tog de i publiken vägen? Var det bara en dröm?
  Nä, det var på riktigt. Riktiga människor, riktiga skratt, riktig uppskattning. Jag älskar människorna jag mötte i Bispgården.

  Mæ råkes

onsdag 20 februari 2013

Knök i Krokoms bibliotek


Krokoms bibliotek onsdag 12.30
  Knök. Publikrekord enligt ”hu som hadd hann om ’e”. Nästan fler människor än böcker inne i lokalen.
  Vilket gemyt. När en spelning blir som bäst. Alla trivs. Alla ler och är på bra humör, som om man helt överraskande kommer med en bukett färska rosor på någons födelsedag.
  Och bandet påverkades givetvis av detta. Vi drog ner tempot en aning, blev plötsligt väldigt samspelta och fick in ett skönt sväng i de flesta av låtarna. Allting bara skedde. Tonerna och orden la sig bekvämt tillrätta och gjorde sitt. 
  Sällan får man den känslan. Idag på Krokoms bibliotek infann den sig.
  Synd att vi bara fick spela en halvtimme. Men sådan var överenskommelsen; folk skulle hinna lyssna och ta sig tillbaka till sina jobb under lunchen. Arbetslinjen gällde. Men de flesta i publiken såg ut att ha fått nog av att jobba för flera år sedan, som om de inte skulle behöva vara tvungna att jobba en enda dag till. 
  Vi drog ett extranummer ändå och vi får hoppas att Arbetsgivarföreningen förlåter oss om nu någon stämplade in för sent efter lunchen.
  Vi alla, även Pelle, ljudkillen, som lätt glöms bort, fick kroppsvårdsprodukter i present av biblioteket. Själv fick jag nässelschampo.
  Snart bär det av till jamskan utmarker, Bispgården. Det är väl så långt österut man kan komma och ändå träffa på dem som förstår jamska.
  ”Mæ får si hur de kan ta?” 

 Mæ råkes

Blodvite och vardagens hjältar i Laxsjö


Laxsjö, tisdag kväll 18.20. 
  Musikerna och jag kivas om vem som ska bära in grejorna, plötsligt slinter jag och ett hörn på en baskaggelåda, som Bosse bär, träffar min panna och håller så när på att krossa mina glasögon.
  Blodvite uppstår, ja, nästan i alla fall. Glasögonen håller, och efter en resolut redesign från min sida går de åter att använda. Tur.
  Inför spelningen uppstår diverse diskussioner om att ligga i framkant eller baktakt, men då får det vara nog:
  – Bestäm dæ! Je bryr me int, säger jag och går och tar en kopp kaffe.
  Ibland måste man säga ifrån, sätta ner foten.
  Och i det ögonblicket går mina tankar till det Keith Richards skrev om turnélivet i sin memoarbok.
  Nu förstår jag honom; lite Jack Daniels, några groupies och något sönderslaget hotellrum på det här, så infinner sig den absolut rätta turnékänslan. Jag börjar så smått hoppas. Få se nu, var är brudarna …?
  Men före vårt framträdande kommer morgondagens artister upp på scenen, de som inom en snar framtid kommer att delta i ”Idol”, ”Musik direkt” och andra musiktävlingar. De som, om de får rätt stöttning, på sikt kommer att dra in miljarder till det lilla konungariket Sverige.
  Redan nu stöttas de av de Krokoms kulturskolas entusiastiska musiklärare.
  Det är inte frågan om att prestera över sin förmåga, slå världen med häpnad, utan att pröva hur det känns att stå på en scen, få välförtjänta applåder för sitt mod och på darrande ben, lycklig lämna scenen och tänka: ”nästa gång ska det gå ännu bättre”.
  I bakgrunden eller bredvid står de lokala vardagshjältarna och ackompanjerar och stöttar med milda tillrop. Om någon råkar komma av sig lite, ser de bara lugnt på honom eller henne med blicken: ”du är okej ändå”, och han eller hon lugnar ner sig och fortsätter.
  Lika nervös var jag också för tjugo år sedan, när jag på skälvande ben för första gången äntrade scenen. Jag fick ingen stöttning av någon musiklärare, men väl av skickliga lokala musiker; en annan kategori av vardagens hjältar.

  Mæ råkes

tisdag 19 februari 2013

”Never a dull moment” ­– på Wargentin


Wargentinsskolan, tisdag 10.00. Okristlig tid för musiker. Som att äta dessert före förrätten, ställa sig vid hållplatsen 45 minuter innan bussen ska gå eller hälsa med frasen ”Du, vi ses”.
  Tempot sitter. Bättre än igår. Publiken är snäll, välartad.
  Men visst kan man höra en del konversation under ”Håkken man mist å man får”.
  Dagens egocentriska människor: All tid är hela tiden min, oavsett var och när jag befinner mig; ”Never a dull moment” för att parafrasera titeln på Rod Stewarts album från 1972. Jaga undan det tråkiga:
  Skratta åt ett Youtube-klipp – nu.
  Utmana någon i Quiz-kampen – nu.
  Lyssna på låten som just Du gillar – nu.
  Sen borde inte finnas. Vad ska man med tiden till? Behövs den? Till vad då? När allt redan finns här och nu.
  Fånga dagen, som de så vackert heter. Oj, så många fångade dagar det börjar finnas. Kanske är det dags att befria några av dem?
  Grabbarna i bandet är lite splittrade över föreställningen; Bosse lyckades inte riktigt med något, Tomas tyckte att det gick bättre igår, Gustav är nöjd, Lars säger ingenting. Pelle Persson och Tomas Stjärnberg, ljudkillarna, har gjort sitt jobb. Tonerna gick dit de ville, i lagom mängd av varje.  
  Själv hade jag någon textmiss, är alltså inte helt nöjd, men publiken satt kvar; det får väl ses som ett godkänt klockan 10.50 en tisdagsmorgon i februari när Iphonen visar en utetemperatur på -14, 3 °C.
  Klockan 16.00 bär det av till Laxsjö bygdegård. Hemmaplan på ett annat sätt än i går, det ligger en mil från Lövsjön, byn där jag växte upp.

  Mæ råkes

måndag 18 februari 2013

Tankar av Lars Persa om Lars Persas ”World tour”, PC - giget


10.30, nervös som … vi repar alla låtar och de flesta av dem går för fort – eller för sakta.
  Vad är det här? Igår var det tvärtom. De flesta gick för sakta – eller för fort. Tappar texten alltför ofta. Hur ska det här gå? Måste fokusera på de konkreta texterna som finns i min textpärm. 
  Men tempot? Var är det? Fart eller fläkt, intensitet eller styrka, det måste kännas rätt, vila i sig själv, vi prövar, trummis – Tomas antecknar med hjälp av sin Iphone.
  Pelle, soundmastern, lugn som en filbunke. Full koll på ljudet.
  LT:s Åsa Ahnfeldt är där med fotograf och allt.
  Bra. Hon kan ge oss bra PR om hon uppskattar det hon ser.
  Dåligt. Premiär på hemmaplan, svårt, det hade varit bättre om … om vad då? Vem vet.
  ”Å så fer mæ”.
  Stråkastarna bländar oss och vi ser ett diffust töcken av människor framför oss och drar igång med ”Nu vill je ha sommarn”. Phu, den gick ganska bra.
  Sedan rinner det på.
  Vi hoppar ”Haddock”, för mycket snack har gjort att vi hamnat i lite tidsnöd. ”De går int litt på færgan”, och så är allt över.
  Godkänt. Redan smids planer på att ändra ordningen i repertoaren, för många instrumentbyten, kanske lägga in några fler solon, det är mycket text … ja, ja, ja, i morgon. kl 09.00 Wargentin, soundcheck.
  Lars E har bråttom, jag skjutsar hem Bosse. 

  Mæ råkes

söndag 17 februari 2013

Kommande vecka: Lars Persas jämtländska ”World tour”


I morgon bär det av. Lars Persa drar iväg på en veckas jämtländsk ”World tour”. Med sig har han Bo Lindberg, Lars Ericsson, Gustav Hylén och Tomas Nyqvist.
  Varför jag är benägen att kalla den ”World tour” är inte för att den innehåller spelplatser som Ullevi, Wembley Arena eller Madison Square Garden, utan för att jag är beredd att spela för vem som helst varhelst han eller hon kommer ifrån.
  Dyker det upp en banjobärande redneck, en blåblusad rumänska, en pizzaälskande vietnames, en swahilitalande japanska, en stövelklädd somalier eller en alldeles förtrollande ljuv och vacker brasilianska så är det helt okej för mig; alla är välkomna. Bara de håller sina käftar, jublar och applåderar vid rätt tillfällen och tigger om extranummer; det vill säga uppträder som en publik ska. 
  Okej då, kvinnor, får, om de nu anser sig ha alltför många, slänga upp trosor på scenen. 
  Men kalsonger. Nä, där går gränsen; jag köpte förresten ett gäng på Dressman igår. Och du som nu fick någon dum idé om långkalsonger, glöm den!
  Vart går då färden, turnén?
  Vi inleder med två skolgigg: måndag Palmcrantz kl 13.00 och tisdag Wargentin kl 10.00.
  Den första är både en premiär och en hemmamatch vilket gör att nervositeten för min del kommer att ligga på topp. Risken finns ju att någon elev kommer fram till scenen och frågar om han eller hon kan få ledigt sista timmen eftersom han eller hon har ”ett viktigt möte”. Eller att någon kommer fram och börjar bråka om varför han eller hon bara fick ett D på senaste uppsatsen.
Nä, jag får nog läsa om valda delar av Keith Richards memoarer och se hur han på sin tid löste sina nervproblem; vad jag minns hade han en del uppslag att komma med.
  Wargentinsgigget blir också en prövning.
  Vem tusan vill rocka loss klockan tio på morgonen? De flesta elever har ju knappt hunnit logga in sig på Facebook vid den tiden. Att då få se dem hoppa sönder Wargentinsaulans stolar är väl något bara Mick Jagger kan hoppas på. Detsamma gäller säkert stormning av scenen med tillhörande hysteriskt skrikande tonåringar, batongsvängande scenvakter, krossade förstärkare och helikopterflykt.
  Nä, min målsättning får bli att försöka hålla eleverna vakna i 45 minuter. Jag kanske kan tipsa om något häftigt Youtube-klipp som de kan titta på om de skulle tycka att konserten blir för seg.
Eller också kan jag lägga in några överraskande upplysningar i mitt mellansnack så att de hela tiden sitter och väntar på vad han härnäst kan tänkas vräka ur sig.
  Tankar och funderingar som:
  ”Sa han verkligen att han under sin gymnasietid hade förfört rektorns fru i kartrummet?” eller ”Är det verkligen sant att han helst går omkring i högklackat, turkosa tights, minimal topp och röd basker?” brukar kunna hålla den mest rastlängtande tonåring alert.
  Hur det går och gick med min turné kan du under den kommande veckan läsa om här på min blogg.

  Mæ råkes 

söndag 10 februari 2013

Schackflugan – ett hot mot Sverige som industrination


Min bäste kompis Tage var besatt av att spela schack. Så fort han kom åt sprang han till skolans uppehållsrum och försökte lösa det schackproblem som han där varje morgon hade ställt upp på ett schackbräde. Han funderade och funderade. 
  ”Det gäller att hitta rätt strategi”, sa han, ”schack är ett strategispel.” Och till slut, efter mycken tid och tankemöda, kom han oftast på lösningen på det aktuella problemet.
  Tage blev alltmer besatt. Han köpte till och med ett minischack som han kunde smussla med sig in på lektionerna, och så fort han fick tillfälle såg man honom sitta med det i sitt knä och fundera på någon ”öppning”(början på ett parti) eller något schackproblem.
  Nu hände det sig att schackspelande blev en fluga i vår klass. Med tiden hade alla ett litet minischack som de smugglade med sig in på lektionerna. Vilken vi än hade dröjde det bara några minuter innan alla satt med schackspel i sina knän och funderade på någon genial bondeöppning, ett tornslutspel eller vilket drag som var det bästa för att slå bänkgrannen i dagens parti.
  Och lärarna blev rasande. Det infördes förbud mot schackspel på lektionerna. Om någon blev påkommen fick han eller hon en hemanmärkning och elevens föräldrar blev kallade till rektorsexpeditionen för ett allvarligt samtal.
  Något som kan liknas vid dagens säkerhetskontroller på våra flygplatser infördes inför varje lektion. Eleverna kroppsvisiterades och nåde den som blev påkommen med att försöka smuggla in den minsta lilla bonde eller löpare. Varje dag stod en lång kö in till rektorsexpeditionen av avslöjade schagglare(en term som myntades redan efter tredje fallet) i väntan på utskällning och samtal till föräldrarna.
  Smygspelandet fortsatte dock oförtrutet och sätten att smuggla in schackpjäser i klassrummet blev alltmer sofistikerade.
  Lill-Berra gjorde urgröpningar för ett antal pjäser i sidorna i sin SO-bok, Klasse gömde några i de för stora skor som han lånat av sin far.
  Yvonne satte ringar i två svarta hästar, satte dem i öronen och hävdade med en dåres envishet att det rörde sig om absolut normala örhängen när hon passerade incheckningen, att hon varje dag kom med två nya pjäser dinglande i örsnibbarna fick dock säkerhetskontrollant och tillika mattelärare Eveby att muttra något om konstiga sammanträffanden.
  Maggie som tidigt var osedvanligt välutvecklad hade inga problem med att få ner ett torn, två bönder, en kung och en drottning i sina C-kupor. Nog för att fysiklärare Andersson gärna hade gjort en närmare visitation av hennes behå, men att bli så nitisk hade säkert inte accepterats av tillsynslärarinnan fröken Cederhök.
  Samtidigt som schagglingen tilltog ökade också beslagen av pjäser och snart låg en ansenlig mängd av dessa i nämnda fröken Cederhöks kassaskåp.
  Men ingenting kunde minska vårt schackintresse.
  Därför ordnades det föräldramöten om vådan av för mycket schackspelande på skoltid; läsförmågan skulle försämras, betygen skulle sjunka, eleverna skulle bli kriminella. Kort sagt: Sveriges framtid som industrination stod på spel. Det fanns ingen hejd på de hot som schackspelandet innebar.
  Men det fanns inte bara motståndare till schackflugan.
  Många föräldrar påpekade att schackspelandet fått deras barn mera intresserade av skolan; det var lättare att få i väg dem på morgnarna och på kvällarna visste föräldrarna vad de höll på med.
  Vår bildlärare, Åke Mört, påstod att schackspelandet var ett genialt verktyg för elever att lära sig kritiskt och självständigt tänkande. Han ansåg att schackspelandet på sikt skulle kunna skapa en helt ny kreativ människotyp, vars betydelse för framtidens samhälle var ovärderlig. Han förslog till och med att skolan skulle inrätta regelrätta schacksalar och att schackstrategier borde införas som obligatoriskt ämne på schemat. Dessutom hävdade han att man med schackspelande lärde sig en massa ovärderliga kunskaper som inte gick att mäta. Riktigt vilka dessa var kunde han dock inte med säkerhet säga, men han var helt övertygad om att det var så.
  Och så pågick diskussionerna där båda sidor försökte trumfa över motståndarens åsikter om schackspel.
  Så småningom hade de flesta i min klass blivit så bra på schack att de kunde spela utan vare sig bräde eller pjäser. Vi spelade så att säga visuellt, vilket innebar att man hade det aktuella partiet i huvudet och kunde visualisera alla drag.
  Detta blev dödsstöten för alla säkerhetsarrangemang kring schackspelandet: för hur upptäcker och stoppar man ett tänkt schackparti i två elevers hjärnor. Att vi dessutom införde ett kodspråk baserat på periodiska systemet för varje pjäsförflyttning gjorde att vi helt ostört kunde göra våra drag under alla lektioner; H2O innebar till exempel att man flyttade högra hästen två steg till vänster och ett steg framåt.
  Men vårt schackspelande fick givetvis återverkningar på våra betyg. Vi lärde oss allt mindre av de ämneskunskaper det var tänkt att vi skulle lära oss och på proven lyste stjärnresultaten med sin frånvaro. Detta kan man säga blev kontentan av vårt idoga schackspelande. 
  Men – vi blev ju väldigt duktiga på att spela schack. 

  Mæ råkes

onsdag 6 februari 2013

Nu slipper vi äntligen härma korna


Såg ett debattprogram för och emot surfplattan, där en kvinna, som definitivt var för surfplattan, berättade att hennes tvååriga son lärde sig prata med hjälp av en surfplatta.
Han tryckte på en bild av till exempel en ost och ut ur den magiska plattan kom en röst som sa just ordet ”ost”. Pekade han på en bild av en ko fick han, förutom att höra ordet "ko", också möjlighet att höra kon råma.
  Tänk förr när man satt bredvid sina telningar med en pekbok och den aktuella sonen eller dottern pekade på en bild av en ko. Inte kom det någon röst från pekboken då. Nä, en annan var så illa tvungen att öppna käften och säga ordet ”ko”. Och sedan var det igång.
  Varje kväll detta tjat om att peka på kon och säga ”ko”.
  Och ibland, om man var på alltför gott humör, kunde man komma loss och helt obetänksamt till och med härma kon med ett ”mu”, och då blev det ännu besvärligare.
Då räckte det inte längre med att säga ”ko” när kon dök upp i boken, man måste dessutom varje gång, till den förväntansfulla telningens förtjusning, också råma som en ko.
  Gjorde man inte det blev det ett jävla tjat.
  Men nästa gång när till exempel en häst dök upp i pekboken hade man lärt sig. Då aktade man sig noga för att härma den. Någon måtta med djurljuden fick det väl ändå vara.
  Likadant var det med osten. Man sa ”ost” men sedan fick det räcka. Man gick inte in på hur olika ostar kunde smaka eller lukta, och än mindre gick man till kylskåpet och skar en bit ost så att barnet ifråga fick bekanta sig med den. För hur skulle det då gått när man kommit in på vegetarisk lasagne, indisk currysoppa och lite mera krävande maträtter. Man nämnde heller inte att det fanns olika ostsorter, som Edamer, Havarti och Västerbottens.
  Självbevarelsedrift var en ledstjärna i ens uppfostran av de små.
  Men i framtiden när nästa generationens surflattor kommer, de som kan sprida all världen dofter till plattans omgivning, kan man kanske gå vidare med att lära våra döttrar och söner skillnaden mellan en långlagrad Grevé och en ordinär brännvinsost.
  Fram till dess är det ”njet” med sådan överinlärning.
  Ja, surfplattan är en välsignelse för alla småbarnsföräldrar som har svårt att få bitarna i livspusslet att hamna på rätt plats.
  Den blir aldrig trött och irriterad som ofullkomliga småbarnsföräldrar blir. Den håller fokus på barnet. När barnet till exempel hört den tjata ordet ”ko” fem gånger, är det bara för telningen att peka på ett nytt ställe på skärmen så får den höra ett lejon ryta fyra gånger, en häst gnägga tre gånger, en fiskmås skria två gånger, en björn brumma en gång eller ett får bräka en halv gång. Och så vidare.
  Och inte tjatar en surfplatta om att barnet borde lägga sig eller att den ska ha lite egentid för att kolla vad som hänt på Facebook.
  Nä, den ligger tålmodigt och väntar på att en hand ska beröra dess retinaskärm på rätt ställe så att den kan härma ett djur, uttala ett nytt ord eller än en gång upprepa ordet ”ost”.
  Mæ råkes

lördag 2 februari 2013

Glöm inte det du borde minnas


– Ja, men vi ses.
  – Ja … och då måste vi … frasens slut drunknade i tågbruset och efter tjugo sekunder var både han och tåget uppslukade av en annan framtid än min.
  Vad var det han hade sagt där i fönsteröppningen när tåget avgick? Det som jag inte hade hört?
Det lät som om det var något kul; det fanns en spännande framtid i hans tonfall, någonting nytt, kreativt … Jag måste ringa honom innan han glömde vad det var.
  Jag slog hans nummer, men inget svar, ingen kontakt. Jag försökte igen men även denna gång ville det sig inte. Kanske telefonskugga.
  Tänk om han glömde det som han ropet, det som nu föreföll mig alltmer viktigt.
  Då kanske man skulle bli tvungen att gå tillbaka till ursprungssituationen för att han skulle minnas. För det vet väl alla att det är ett bra sätt att komma på något man glömt; man återvänder så att säga till ”idéplatsen”
  Framför mig såg jag hur vi rekonstruerade scenen:
  Alltså. Han skulle köpa en biljett till Brunflo, fast för säkerhets skull kanske det skulle vara en biljett till samma plats som den här gången; han skulle alltså köpa en biljett till Sundsvall.
  Kanske måste det också vara samma väder, samma temperatur, för att minnestricket skulle fungera. I så fall måste det vara vinter, sju grader kallt, lite västlig vind och snö i luften. Jag undrade om det måste vara samma typ av tåg, med lika många vagnar, samma nummer på vagnen han åkt i och på den reserverade sittplatsen?
  Hur var det med kläderna? Skulle både han och jag behöva ha precis samma som vid ursprungstillfället?
  Sedan uttrycket i våra ansikten; jag med den lite förvånade, undrande blicken och han med en entusiastisk sprudlande blick och orden ur hans mun som bara kämpade för att nå mig.
  Skulle det gå? Skulle det vara lönt?
  Tänk bara att få tag på ett likadant tåg med lika många vagnar, samma vagn, samma sittplats, samma väder, samma kläder, samma uttryck. Och allt vid samma tillfälle. Det där med att synka vädret med rätt tåg och antal vagnar skulle komma att kräva en del arbete. Både mutad tågpersonal och hundraprocentiga väderleksprofeter dök upp i min skalle.
  Sedan kläderna. Med tanke på att min vän, Sture heter han förresten, ofta brukade glömma eller på annat vis slarva bort sina kläder, skulle också det kunna bli en svår uppgift. Ett flertal besök hos secondhandbutiker, som Myrorna, Bikupan och vad de nu kan heta, kom för mig. 
  Sist men inte minst uttrycken. Att ta lektioner hos någon dramapedagog skulle vara helt uteslutet. För det vet väl alla att teater är ett sätt att låtsas. I skådespelaren finns inga äkta känslor, utan spelade.
  Men när Stures idé med nöd och näppe undslapp mig då var det på riktigt.
  Alltså skulle vi båda vara tvungna att komma i samma stämning som vi var strax innan tåget gått. Och för att det skulle kunna inträffa krävdes det i princip att vi tog en repris på vad som hade hänt under hela helgen innan.
  Han skulle vara tvungen att anlända 19.27 på fredagen till Östersunds Västra, vi skulle äta middag hemma hos mig, ta några öl, se den klassiska Stones-dvd:n, gå och lägga oss.
  Han skulle bli dålig på natten och vara tvungen att gå upp och spy, vilket han trodde berodde på räksalladen som han köpt i Gävle, och alltså skulle han även nästa gång vara tvungen att köpa dålig räksallad i Gävle. En försäljare, som konstant säljer dålig räksallad i Gävle, hur hittar man en sådan?      
  Och hur dålig måste räksalladen vara?
  Att Sture själv skulle ha med sig dålig räksallad var inte att tänka på. Då skulle det inte kännas äkta och han skulle helt komma in i fel stämning redan innan han anlände. Inte bra.
  På lördagen skulle vi besöka Clas Olsson, köpa ett armbandsur, fika på Krikelin, köpa en     
 Gammeldansk på Systemet, gå hem och laga Chicken curry, lyssna på diverse klassiker på Spotify och besöka en musikkonsert på Gamla Teatern. 
  Besöket där innebar ett nytt problem. På Gamla Teatern hade Sture, strax innan vi skulle lämna stället, nämligen blivit provocerad av en överförfriskad kvinna som ihärdigt påstod att han var ett svin som lämnat henne ensam med två små barn.
 Hur skulle man kunna få tag på henne, få henne att minnas tillfället, hälla i henne tillräckligt med alkohol, sedan få henne att glömma det hon mints, för att än en gång få henne provocerad genom att tro att Sture lämnat henne ensam med två små barn? Eftersom vi sedan fram på småtimmarna suttit och ältat kvinnans beteende, var det helt nödvändigt att just den episoden återupprepades. Utan den skulle den rätta stämningen definitivt inte infinna sig. Man kan säga att räksalladsscenen och  provokationsscenerna var de centrala under hans vistelse i Östersund. 
  På söndagen hände inget komplicerat mer än att Sture råkade slå sönder en av mina tallrikar när vi åt avskedsmiddagen, men eftersom jag har många av samma sort skulle det inte vara svårt att upprepa.   
  Som synes var det en del att stå i innan rätt avskedsstämning skulle vara för handen så att vi skulle kunna få chansen att få Sture att minnas de magiska orden, som jag inte uppfattat.
  Men tänk om jag då, just i avskedsögonblicket när tåget börjar accelerera, inte skulle kunna anlägga rätt min, utan kanske skulle se mer förväntansfull än undrande ut, och om Sture skulle klanta till det och höja sin röst för mycket så att jag skulle kunna höra det han ropade … ja, då skulle allt vara förgäves.    
  Han skulle i alla fall inte kunna komma på vilken den där briljanta idén var som han en gång ropade till mig.
  Just då ringde min mobil. Det var Sture.
  Innan han hann säga ett ord:
  – Vad var det du skrek om, just när tåget gick, det lät som om du hade kommit på något kul, en bra idé? Jag kunde inte höra vad du ropade.
  – Ähh, va då? Vad menar du? Det var väl inget speciellt … jag kommer faktiskt inte ihåg. Hurså?
  – Ja, men …
... men jag förstod att det inte var någon idé. Han hade glömt. Och nu såg jag framför mig hur rekonstruktionen, trots alla vedermödor den skulle innebära, måste sättas i verket.

  Mæ råkes