Bara Zlatan och ett gäng kvinnliga sportjournalister. Vilken dramatik!

Så har oraklet från Lomma talat. Och vad sa han, egentligen? Zlatan.

  För det första: Jämför inte mig med en kvinna. Jag ska jämföras med manliga resar, jättar och giganter, företrädesvis sådana som fokuserar på herrfotboll och inte känner till så mycket annat.

  För det andra: Med all respekt för damfotbollen så respekterar jag inte damer som spelar fotboll. Men laga mat är de bra på. Det var därför som jag sa åt den italienska kvinnliga sportjournalisten Vera Spadini att hon skulle gå hem och laga mat, istället för att ställa korkade frågor till mig om fotboll, som hon inte alls verkade veta vad det var för något.

  För det tredje: En cykel som har min autograf är lika mycket eller mera värd än en ny bil. En kvinna kör väl inte bil så ofta och om hon ska iväg och handla kan hon lika gärna ta cykeln hon fick av mig. Hoppas bara hon är rädd om autografen.

  Jag undrar vad Zlatan tycker om kvinnor som ägnar sig åt andra sporter?

  Förresten känner han till andra sporter än fotboll? Har han hört talas om simmerskan Sarah Sjöström, utförsåkerskan Jessica Lindell Vikarby , triatlonstjärnan Lisa Nordén, som vann årets Jerringpris?

  Som i den omröstningen fick fler röster än Zlatan.

  Ja, folk är dummare än Zlatan kan ana, de jämförde honom med en kvinnlig idrottsutövare och flera tyckte hon gjort bättre insatser än han. Och det var väl där skon klämde, när hans sanningar hoppade ur hans mun.

  Men ta det lugnt, Zlatan, det var bara cyklande damfotbollsspelare som deltog i den omröstningen.

  De flesta manliga sportjournalister förstår Zlatan.

  För han är ju en sådan som talar fritt ur hjärtat, han hymlar inte med vad han tycker. Han är den typen. Skönt med någon som fortfarande inte är politiskt korrekt, som förstått att kvinnor inte kan lära sig spela riktig fotboll.

  Vad han tycker är väl också ganska ointressant. Förresten kanske han inte alls tycker det han säger. Eller också är det bara i dag, som han tycker det han säger. I morgon kanske han tycker tvärtom. Och då spelar det väl inte så stor roll att han tycker som han gör. 

  Det är som fotboll. Det är en pseudohändelse, som kan vara skön att ta del av för stunden. Men man behöver inte ta den på allvar. Det går att stänga av TV:n. Och då är man inte längre kvar inne på fotbollsplan.

  Kan man hoppas på att alla nyhetsbyråer nästa gång Zlatan ska intervjuas, sänder en kvinnlig journalist till intervjun. Bara Zlatan och ett gäng kvinnliga sportjournalister. Det skulle bli intressant. Zlatans reaktion. Om han kunde ta det?  Hur han skulle ta det? 

  Journalisterna kunde ställa frågor om kvinnors idrottsutövande, matlagning och signerade cyklars värde. Han har ju själv fört upp ämnena på fotbollsagendan.

  Mæ råkes

I topp ligger ”storkræran mæ breihängshla” (herremännen med bredhängslena)

Vad är meningen? Vad ska man med den till? Är den till för att man ska bli avundsjuk, förtörnad eller jävligt arg? Och tänka: Jaså, den jäveln tjänar så mycket. Han som bara går och drar benen efter sig. Men det är klart, han är ju slängd i käften, och det brukar man komma långt med.

  Försynta som i det tysta, år ut och år in, utför sitt arbete på ett oklanderligt sätt, de hamnar aldrig på en sådan här lista. Men ”storkræran mæ breihängshla”, (herremännen med bredhängslen) de ligger alltid i topp. De som håller sig undan så fort något tråkigt och oglamouröst arbete ska utföras, men håller sig framme så fort det vankas någon finare invigningsmiddag. Även pressfotografernas blixtar brukar dra dem till sig.

  Men tjänade-mest-listan är kanske tänkt att vara ett riktmärke för den mindre bemedlade delen av befolkningen att ta sikte på. Man vill att de ska ta sig i kragen, rycka upp sig och tänka:

Nästa år, då jävlar ska jag vara bland topp tio!

  De ska inspireras till att vara avdankade riksdagspolitiker för att sedan kunna bli landshövding, vara son eller dotter i släkten Bernadotte, vara son till Stellan Skarsgård, tillhöra släkten Glennmark, vara födda på Lidingö eller i Öfre Östermalm, vara födda utan skrupler men med hög intelligens, vara vinnare av högsta travvinsten som de sedan investerar i ryska oljeaktier.

  De ska inspireras till att: ”vål husku å vrakut rik”(bli förträfflig och väldigt rik) . Varje år kunna skicka in blanketter på både rut- och rotavdrag till skattemyndigheten. Kanske till och med yrka avdrag för den frikostiga gåvan på tvåtusen riksdaler till Röda Korset.

  Tänk om man publicerade en lista på de i mindre bemedlade stället?!  På dem som har den uslaste ekonomi. Som varnande exempel för alla andra, där det fanns några att verkligen se ner på, att fasa för.

  Se, på den här stackar’n: Birgitta Svensson på Elsasgatan 2.

  Hon utbildade sig till arkeolog och har inte på tio år haft ett arkeologjobb, förutom en kort projektanställning i samband med en mindre utgrävning i Ödeshög. För övrigt har hon, bortsett från a-kassa, försörjt sig på tillfälliga vikariat inom hemtjänsten. I fjol blev hon utförsäkrad efter ett fas 3-jobb och för närvarande lever hon på ett magert socialbidrag.

  Varning: Utbilda er inte till arkeolog om ni inte har rika föräldrar som kan bekosta utbildningen och ge er en försörjning via sin firma så länge som ni inte hittar ett arkeologjobb, och sök inte socialbidrag.

  På andra plats har vi Karl Andersson på Larsgatan 1.

  Han satt efter gymnasiet hemma hos sina föräldrar och spelade TV-spel i fem år innan han äntligen fick ett jobb på en pizzeria. Jobbet ledde till kärlek, äktenskap, två barn och så småningom den obligatoriska skilsmässan. Eftersom pizzerian las ner förlorade han sin försörjning och han står idag till arbetsmarknadens förfogande, samtidigt som han med ytterst knappa medel försöker ge sina barn en någorlunda dräglig tillvaro. Han har det senaste året också drabbats av lungcancer.

  Varning: Ge aldrig era barn TV-spel, sök aldrig jobb på en pizzeria, skaffa inte barn, gift er inte, undvik lungcancer.

  Sedan kunde man också publicera listor över vilka som det senaste året gett procentuellt mest till utsatta och behövande, vilka som blivit utförsäkrade, vilka som betalat minst procent av sin inkomst i skatt, vilka som flest gånger besökt sina åldrade föräldrar på serviceboendet, vilka som drabbats av mest sjukdom, vilka som varit misstänkta för ekonomisk brottslighet, vilka som tjänat mest utan att göra ett handtag, vilka som flest gånger smitit från sitt jobb o s v.

  Det finns så många listor som vore betydligt intressantare att ta del av än den intetsägande och fantasilösa vem-tjänade-bäst-listan.

  Mæ råkes

”Det börjar med ölflask och slutar med kask”

Äntligen har nämnden satt ner foten. Å det bestämdaste.

  Nu får det vara slut på daltet med alkoholservering i samband med idrottsevenemang. I alla fall synlig sådan. För vad skulle en dylik servering inte kunna leda till? En alkoholiserad och förlorad generation?!

  Tänk vilka skadliga intryck skulle inte de skyddslösa barnen få, om de på väg in till Östersunds arena för att se ishockey, fick se en massa fyllgubbar, och gummor för den delen, helt öppet sitta och inmundiga starköl?! Blotta tanken gör en knäsvag. 

  För som det sägs, ”det börjar med ölflask och slutar med kask”. En gammal sanning som håller än.

  Och därför är kommunens beslut riktigt.

  Upp med ett svart skynke så att ingen av våra telningar ska behöva se och påverkas av eländet. Men diskussionerna har även handlat om tonade rutor. Skit samma, huvudsaken är väl att barnen inte kommer till skada.

  Jag minns ju själv när jag som fyraåring för första gången fick se min första ”fyllis” i Kyrkparken. Vilken chock! Och när jag frågade min mor om varför den aktuella ”fyllisen” betedde sig som han gjorde, mumlade hon bara något i stil med: ”bry dig inte om honom, han är full, han har druckit sprit”. Och vi skyndade vidare.

  Så här i efterhand måste jag erkänna att jag blev jävligt sugen när jag såg fyllisen. Det var nästan så att jag ville gå fram till honom och fråga om han inte kunde bjuda mig på en jävel.

  Nu slipper Östersunds barn och ungdomar bli sugna, för de slipper ju se denna avart av mänskligt beteende.

  De kanske kan ana, och de kanske kan börja undra och fråga sina föräldrar om vad som händer bakom det svarta skynket. Men då är det bara för dem att dra till med en vit lögn, typ:

  – Det är där som spelarna byter om.

  Eller:

  – Det där är utvisningsbåset där alla dumma hockeyspelare i hela Sverige, som gjort något dumt inne på isen, måste sitta. Tänk på det nästa gång du inte gör som vi säger.

  Ett problem är dock att skynket, som jag såg det demonstrerat, inte verkar bli tillräckligt högt. Man kommer ju att se huvudena på dem som sitter där innanför. Och vad händer om någon alltför överförfriskad höjer sin ölflaska ovanför skynket, så att barnen kan få syn på den? Då kan det vara kört.

  För att lösa det problemet måste man nog bli tvungen att tillverka någon typ av antiölhöjningsanordning som förhindrar att ölflaskor höjs så högt så att de blir synliga för de skyddslösa barnen.

  Eller kanske man måste överge det där med skynket och bygga speciella rum för de öltörstande, ett rum med storbildsskärmar, på vilka de törstiga i lugn och ro kunde följa matchen samtidigt som de bälgar i sig så många öl de vill. Sedan kunde man bygga en speciell ingång till detta utrymme, så att de aningslösa barnen inte kunde se när dessa stupfulla trashankar lämnade arenan. Man skulle kunna kalla rummet för Sportsbar. Eller något sådant.

  Tyvärr har vi men denna åtgärd inte löst problemet med barn som ser förtappade människor dricka alkohol. Vi måste också ta itu med hur det ser ut i vissa hem där sådant sker. Även här skulle man kunna tänka sig skynken, skärmar eller speciella rum …

  Eller kanske införa bestämmelser om att alkohol i hemmet bara får inmundigas sent på natten, kanske mellan 02.00 och 05.00.

  Sedan har vi ju fortfarande Kyrkparken. Även där kanske svarta skynken vore ett alternativ. Hur pubarna och restaurangerna ska göra är väl upp till dem, men någonting måste till även där om vi ska kunna rädda nästa generation.

Mæ råkes

Kommunalråd upplevde verkligheten fel

Kommunalrådet Ann-Sofi Andersson har det inte lätt.

  Senast, när Ivar på torsdagskvällen gjorde sitt stormiga intåg i länet, gjorde hon ett fatalt misstag.    

  Just när hon landat på Frösön påstod hon nämligen på Facebook att:

  ”… Ivars styrka verkar än så länge vara överdriven”

  Väl hemma i Lugnvik hade hon dessutom mage att fortsätta med:

  ” … på Pumpmakargränd är det ingen storm eller orkan men vanlig blåst på våning 2 där jag bor”

  Hur kunde hon missuppfatta situationen så totalt??? Hon är ju en folkvald som borde veta det mesta, och nu … ? 

  Känner hon inte till vilket väder och vilka stormstyrkor vi har på olika platser i kommunen? Vart är vi på väg?

  Tur att det finns grävande och sanningstörstande journalister som kan avslöja dessa korrupta(?) makthavare, som inte förstår att det kan blåsa hårdare på andra ställen än där de bor.

  Men hon gjorde den berömda pudeln och erkände att hon verkligen upplevt verkligheten fel.  Tack Ann-Sofi.

  Och jag som tyckte att vädret var relativt lugnt utanför min lägenhet på andra våningen, när tyfonen Haiyan drabbade Filippinerna.

  Jag gör också en pudel. Det var ju nonchalant av mig att inte förstå att det kunde blåsa hårdare, ja, väldigt hårt, på andra ställen på jorden.

  Hädanefter ska jag bara lägga ut bilder på mina middagar på Facebook, och jag kommer aldrig för mitt liv påstå att de smakar bättre eller sämre än någon annans middag. För vem är jag att hävda det.     

  Jag gör så att säga en generell iförvägspudel.

  Phu …!

  Mæ råkes

Förr skrek någon i någonbyn och Pippis pappa var någonkung.

Niggern skriker i niggerbyn.

Niggern är alldeles svart i syn

---

Halva inledningsstrofen från en dikt skriven av en känd svensk poet.

  Va? Är det möjligt? Och ingen förklaring till varför han skrek. Och ingen förklaring till varför han var svart i syn.

  Är inte det en självklarhet? Brukar, eller snarare brukade, inte ”niggrer” vara svarta i syn? Var det inte synonymt? Negro betyder ju svart på spanska. Och det är väl därför som de svarthyade förr kallades negrer, eller niggrer. Men nu har bägge orden blivit ”glosa non grata”.

  De riktigt nitiska pk:arna ligger hela tiden på lur för att kunna sätta tänderna i dem som medvetet eller av misstag låter någon av dessa ord komma över sina läppar.

  – Aha, vad var det vi hörde! På honom! Eller henne! Han är dålig. Han använder ett ord som man inte får använda längre. Ett ord som vi har bränt på bål. Det är enklast så. Så säg för fan inte det ordet en gång till. Oavsett vad du menar med det. Då är det du som blir persona non grata

  Och sedan är jakten igång. Speciellt i alla barnböcker. För det är ju barnen som tar skada av sådana ord. För vuxna är det redan kört. Men nästa generation, de ska minsann inte gå omkring och säga fel! Det ska pk:arna se till. Bort med begrepp som neger, zigenare och jude. Kalla för fan inte någon för jude.

  Men vänta nu. Vad ska vi säga då? Det finns ju … ja ni vet, de som tror på Jahve och följer hans regler och brukar kalla sig själva … . Går det bra med semit? Men är det samma sak? J … och semit?

  Det finns vissa pk:are som inte bakar pepparkaksgubbar eller dito gummor. För gör man det, är man ju rasist? Jag menar, gubbarna och gummorna är ju bruna som neg … ja, ni vet.

  Och när pk:arna står och väljer sitt lördagsgodis, då väljer de konsekvent bara godis som inte är indianrött, negersvart, afrikanbrunt eller kinesgult. För att vara helt pk. Så att de inte ska bli anklagade för att ha några falska ess i sina rockärmar. Så de kan hoppa på alla som inte förstått. Mobba dem?

  – Se, vi är helt fördomsfria! Och nu ska vi läsa alla barnböcker och rensa ut alla begrepp som kan innehålla fördomar. Vi börjar med Astrid Lindgrens ”negerkung”.

Pippi hade ju en pappa som, enligt Astrid, var negerkung.

  Nä, det går bra. Hon var ju en stor författare. Och inte kan man retuschera hennes texter?!

  Men Tintin i Kongo, en av Hergés (Georges Remi) böcker ska nagelfaras och rensas bort. Det är väl inte riktigt stor litteratur och då går det ju bra.
  För det finns inga vuxna som kan förklara för barnen att ord kan ändra betydelse, att man förr sa så och inte menade något särskilt med det, eller sa så för att man inte visste bättre.     

  Man brände också kvinnor på bål för att man trodde de var häxor. Men ska vi erkänna att det hände? Är det inte bättre att blunda?

Men kanske ändå bäst att retuschera. Det finns ju föräldrar som glömmer att förklara att man gjorde fel, eller annorlunda, förr. Tänkte annorlunda förr.

  Nu återstår bara en sak för pk:arna och det är att rensa ut alla dåliga tankar som folk tänker. Tankar på hämnd, avundsjuka tankar, värderande tankar som handlar om att människor är bättre och sämre.

  Att människor har olika ekonomisk standard? Det är inte så viktigt.

  Det är orden som avgör om man är dålig eller pk.  

  Men hur blir det med Ferlins dikt, eller nyårsrim, som han kallade den, från 1936? Hur gör vi med den? Hur gör pk:arna med den?

Niggern skriker (ur diktsamlingen Gogglels från 1938)

Niggern skriker i niggerbyn.

Niggern är alldeles svart i syn.

Niggern är rädd och gråter.

Mycket illa det låter.

Stilla din gråt, du svarte bror.

Gud han hjälper och Gud är stor.

- Titta blott hans stjärna! -

Gud han hjälper dej gärna.

Allt förlåter han också, Gud.

Sitter nånstans i silverskrud.

den må du tro, är han fin i.

Nästan som Mussolini.

Niggerns skriker i niggerbyn.

Betlemehs stjärna står högt i skyn.

Niggern skriker och gråter

allt medan Gud förlåter.

Mæ råkes

Dags att utveckla fotbollen med lite växelsång

Fotboll. 22 spelare på en gräsplan som springer efter en boll i hopp om att kunna göra mål på motståndarlaget. Gröna sidan uppåt.

  Och så går det på. Match efter match.

  Avspark, passningar, insparkar, hörnor, inkast, utvisningar, lobbar, cykelsparkar, nickar, fällningar, glidtacklingar. Varje kväll, i olika kanaler. Sändningar från Spanien, Tyskland, Holland, Italien, England och till och med lilla Sverige. Ganska tjatigt.

  Visst borde fotbollen gå att göra lite mera spännande. Göra den lite mera kulturell. Kanske genom att införa lite show och dans i alla de spelavbrott som uppstår.

  Tänk bara på Sundsvallaren, Kevin Walker, som nyligen vann Idol och som också är en bra fotbollsspelare. Skulle man inte kunna utnyttja bägge hans talanger lite oftare? Och tillsammans.

  Tänk om han inför en strafflägganing brast ut i en sång om hur han just då tänkte och våndades. Sången Hur ska jag sätta den? skulle eka över arenan. Vilken spänning kunde inte ett sådant koncept skapa.

  Och sedan, innan straffen lades, kunde målvakten kanske replikera med sången: Hur ska jag kunna bli lagets frälsare. Och fortsätta med sången Min kväll är förstörd efter det att bollen gått in.

  Eller varför inte en duett dem emellan, där det växelsjöng sina funderingar inför straffen ända fram till den slogs, för att sedan fortsätta duetten efter straffen med en text som avspeglade om bollen hade gått in eller inte. De bägge lagens samtliga spelare som sedan kraftfullt och samfällt stämde in i refrängerna.    

  Vilken dramatik och vilken upplevelse.

  Fotbollsmatcherna kunde bli långa sportmusikaler. Vid varje avblåsning skulle de inblandade stämma upp i passande sånger.

  Vid någon oschyssthet hördes spelarsånger som Fälld av en buse, Rött lyser mitt kort och domarsången Du får lämna planen nu.

  Inför hörnor kunde sånger som: Hur ska jag skruva den, Jag ska nicka den i mål och Bäst att boxa den framföras.

  Från avbytarbänken skulle låtar som Låt mig gå in, Fan att vara skadad, En tränares tvivel och Vem ska jag byta ut? höras.

  Vilken stämning som skulle piskas upp.

  Och vilka spekulationer skulle det inte bil om vilka sånger som skulle framföras vid olika tillfällen, om vem som skulle sjunga den eller den sången, vilken låt som skulle passa bäst om det eller det inträffade, vilken spelare som skulle sjunga rent, falskt eller i falsett.

Det skulle behövas en fördubbling av både för- och eftersnacktiden. Dessutom skulle en matchs totaltid förlängas rejält eftersom domaren behövde lägga till matchtid för varje sångnummer.

Vid spelarövergångar skulle inte bara spelarnas fotbollstalang diskuteras utan även deras musikaliska styrkor och svagheter. Kanske kunde sångframträdandena vägas in i matchresultatet. 

  Vi skulle få se rubriker som ”Zlatans falsksång fällde PSG” eller ”Ronaldo sjöng skjortan av de blågula”.

  Snacka om utveckling av fotbollen.

  Mæ råkes

Jag väljer att bli remitterad till Malmö

  Alltid ska man välja.

  Det kan gälla TV- eller telefonabonnemang, skola till sina barn, pensionsfonder, hälsocentraler, julklappar, kaffesort.

  Val, val, val.

  Ibland skulle man vilja att någon annan kunde sköta det där. Staten kanske. Eller den som har satt sig in i alternativen man ska välja mellan. En expert. För visst måste det finnas ett bästa alternativ inom varje sektor. Det är ju alltid en pensionsfond som utvecklas bäst, alltid ett telefonabonnemang som är billigast, en hälsocentral som fungerar bäst o s v.

  Vilket alternativ som är det bästa i varje valkategori borde väl de mest utbildade och erfarna inom det området kunna räkna ut och sedan meddela medborgarna vilket de ska välja. Då skulle det ju bli rättvist.

  Nä, istället ska ett stort gäng amatörer försöka räkna ut vilka alternativ som är de bästa inom varje kategori.

  Är det vettigt? För är man en amatör på pensionsfonder, då är risken stor att man väljer en dålig fond, och då blir pensionen en tid då man samlar tomburkar, äter billig kattmat, får frostskador på fötterna på vintern o s v

  Fast när det gäller sjukvård och skolor, då ska ju alla alternativ vi har att välja mellan vara av bra kvalité. Hälsocentraler rangordnas ju inte efter hur bra de är på att upptäcka sjukdomar och krämpor och/eller hur bra de är på att behandla dem.

  Och tur är väl det.

  För skulle det vara en väsentlig kvalitetsskillnad mellan dem, och alla behövande visste om det, skulle väl alla söka sig till den bästa. Om det hade en rimlig möjlighet att göra det förstås. Det finns ju geografiska avstånd som kan försvåra.

  Om till exempel hälsocentralen i Gäddede var den bästa, då skulle det kanske vara svårt för någon mindre bemedlad utan bil att besöka den. Ett besök där skulle ju också kräva att man tog ledigt från jobbet den dag man nu skulle söka vård där.

  Kanske de flesta Östersundbor, trots att Gäddede-hälsocentralen var bäst, ändå tog den bästa av hälsocentralerna i Östersundstrakten i stället.

  Vilket på sikt skulle leda till att den blev överbelamrad med patienter och fick bygga ut, medan de något sämre centralerna så småningom fick lägga ner.

  Till slut skulle det kanske bara finnas en hälsocentral kvar i Östersund.

  Och hur blev det då? Då skulle ju valfriheten upphöra.  Det skulle bara finnas ett alternativ. Okej, det fanns ju den i Gäddede, men att åka dit skulle ju kräva en del uppoffringar.

  Nu är det ju inte så som jag skisserat här ovan.

  Hälsocentralerna finns inte på någon rankinglista efter hur bra de är, utan man får förutsätta att alla är ungefär likvärdiga. De har utbildad och kompetent personal och målsättningen att alla som söker sig till en, vilken som helst av dem, ska få en adekvat och likvärdig behandling . Man behöver inte gå in på nätet för att kolla vilken hälsocentral man ska gå till för att få bra behandlingen. 

  Trots detta får man ändå välja hälsocentral. Det finns ingen som kan tvinga en att söka sig till hälsocentralen i Lugnvik om man, av någon outgrundlig anledning, hellre vill besöka hälsocentralen i Odensala. Det fria vårdvalet kallas det. Att få välja den geografiska platsen för vården. Fantastiskt. För vad är väl en influensavaccinering i Lugnvik mot en dito vaccinering i Odensala?

  Men om man blir remitterad till en klinik på lasarettet, då är valfriheten slut. Fy och usch. Om någon hellre vill bli remitterad till Sundsvalls eller Härnösands sjukhus borde den väl ändå få det.

  Fast det kanske är möjligt. Jag har aldrig försökt att bli remitterad till Härnösand eller Sundsvall, försökt att få bra vård i Sundsvall eller Härnösand istället för bra vård i Östersund.

  Eller varför inte i Malmö.

  Jag har hört att det jobbar en väldigt trevlig och charmerande kvinnlig läkare där och …

  Är det månne möjligt att få bra vård i hennes närhet?

  Mæ råkes

Tjejerna ger sexistiske Thicke svar på tal via Youtube

Youtube utvecklas. Eller?

  Gå in och ta del av den australiensiska sångaren Robin Thickes video till hiten Blurred Lines (du hittar länken nedan).

  Lyssna och njut av den taktfasta tvåackordaren med det intelligenta arrangemanget. Rycks med. Det är omöjligt att inte börja stampa i golvet eller slå lite lätt i bordskanten. Och ändå är det en simpel låt. Inget märkvärdigt alls. Jag kan tro att Thicke fick sin inspiration till den från någon ramsa han hörde i sin barndom. Men skit samma, den är genial i sin enkelhet. ”Less is more” som det brukar heta.

  Texten blir man dock, tyvärr, förbryllad över.

  Den handlar om en kille som säger till sin, som han hoppas, nästa erövring, att han är mycket bättre än hennes senaste date. Och i slutet av låten lovar han henne att han ska ”knulla röven” av henne. Om hon nu inte har något emot det förstås.

  Första gången jag läste texten tänkte jag att Thicke var ironisk, men tyvärr tror jag att hela texten är allvarligt menad. Synd på en så bra låt. Den hade varit värd en bra text.

  Själva videon understryker textens trista sexistiska vinkel. I den figurerar fullt påklädda killar som utför en massa coola rörelser, medan ett antal halvnakna eller sexigt klädda tjejer går omkring och visar upp sig som kåtigt undergivna dekorationer. Trist.

  Det ligger också ute en, så kallad, ocensurerad version som är ännu tristare.  I den slår sexismen nya bottenrekord.

  Men.

  När jag nu sett och konstaterat detta, ser jag att det har producerats och lagts ut en rad andra versioner av Blurred Lines på Youtube. Några är parodier.

  Och när jag tittat på en av dessa från Auklands Law Revue blir jag helt salig.

  I den videon får Robin Thicke svar på tal av ett antal tjejer som inte tar vilken skit som helst. De vänder på perspektivet.

  Kvinnorna får stå för coolheten och grabbarna får vara nakna statister, vars enda uppgift är att underordna sig tjejerna genom att på ett undergivet sätt visa upp sina välutrustade eller taniga kroppar.

  Och videoskaparna har inte bara bytt perspektiv i bildspråket, de har också skrivit om texten för att anpassa den till sina syften. Bland annat har de bytt låtens titel från Blurred Lines(ung. osäkra gränser) till Defined Lines (ung. definierade gränser)

  Vi skiter i upphovsrätt och sådant trams, vi måste få protestera, verkar de ha tänkt.

  En annan superb Blurred Lines-parodi levererar kollektivet Mod Carousel

  När jag njutit av dessa parodier slår det mig helt plötsligt att Youtube, i vissa stunder kan bli ett musikaliskt debattforum; en ursprungslåt med ett budskap, bemöts av ett annat budskap i samma musikaliska skepnad. Vad kan inte det på sikt leda till?!

  Kanske är dessa varianter på låten Blurred Lines en början på en ny företeelse: Människor för musikaliska debatter på Youtube, i stället för, eller som ett fräscht komplement till, att skriva på insändarsidor, twitter eller bloggar. Spännande.

  För den intresserade kan jag också dela en länk som i samma anda som videorna ovan ger saudiaraberna en känga för deras inställning till kvinnors bilkörande.

Bob Marleys ”No woman, no cry” har fått en ny text i ”No woman, no drive”. 

  Tyvärr har man inte försökt illustrera videon med passande bilder. 

  Men texten är go’.

klicka på tiden för varje låt för att komma till respektive låt

 Blurred Lines original                                                              4:32          

Defined Lines, Auklands Law Revue                              3:41  

Blurred Lines, Mod Carousel                                             4:27          

  

No woman, no drive                                                                  4:15          

Mæ råkes

Vad synd att du fick träffa stafettläkaren Maria Bengtsson

Alltid måste man välja.

  Gäller det inte TV-apparater så gäller det läkare. Eller hälsocentraler.

TV-apparater kan man ju läsa om på nätet. Men när det gäller läkare eller hälsocentraler, hur gör man då?

  De finns inte listade på Compriser eller någon annan jämförelsesajt.

  Där står det inget om att läkaren Kalle Andersson har flera överlevande bland sina patienter än läkaren Ulla Eriksson. Inte heller kan man någonstans läsa om att läkaren Lena Olsson bemöter sina patienter på ett trevligare sätt än läkaren Ulf Svensson.

  Förresten, bemötande, har det någon betydelse.

  Om man nu har drabbats av en svår sjukdom som kräver en viss behandling, då är man väl bara intresserad av att man snabbt blir behandlad på ett adekvat sätt. Så att man blir frisk.

  Inte tror jag någon som blir det, gnäller om att den distriktsläkare, som fick det hela att så snabbt som möjligt hända på rätt sätt, var lite kärv i tonen vid det första och enda mötet. Kanske hade den haft ett gräl med sin käresta på morgonen så att han eller hon inte var på humör för att lägga på ett alltför brett leende, när du kom där med din livsfarliga åkomma.

  Nä, det blev bara ett buttert möte med en läkare som gjorde en riktig bedömning, skrev en remiss till nästa instans, tog dig i hand innan du gick, satta sig och pustade ut en kort stund, innan han eller hon hämtade nästa patient. Ett nageltrång, en urinvägsinfektion, en cancer eller vad det nu kunde vara.

  Men du fick din behandling och överlevde.

Och om du nu inte fick det? Hur kan du veta det?

  Du kanske i stället fick ett formidabelt bemötande av sköterskor och läkare på en annan vårdcentral du besökte. Läkaren, Anders Nilsson, log så pass mycket, när du kom in i undersökningsrummet, att du glömde bort att riktigt beskriva vilka problem du hade. Du ville inte göra honom ledsen genom att komma dragande med dina små smärtor och oväsentliga kroppsliga bekymmer. En sådan trevlig läkare ville du väl inte deppa ner med att påstå att du misstänkte att du drabbats av något allvarligt. Nä, han, Anders, som nu var så trevlig, ville du ge en present i form av lite småsmärtor i njurtrakten. Det fick väl räcka. Smärtor som säkert berodde på att du halkat snett några dagar innan, så att egentligen hade du väl gått till hälsocentralen helt i onödan, men tyckte han, Anders, myskillen, ändå att du var värd att kosta på lite Pronaxen, så gärna för dig.

Och för att du blev så överväldigad av hans mottagande, missade doktor Nilsson, den glada och trevliga, att ta det mest väsentliga provet och skrev istället ut en burk Pronaxen och skickade hem dig.

Hem till din käraste, för vem du sedan kunde skryta om vilken förträfflig hälsocentral du besökt, om vilken trevlig läkare du träffat och om att du verkligen kunde rekommendera den hälsocentralen för alla andra.

  Och livet gick vidare och du kände dig genast bättre när du tog de antiinflammatoriska värktabletterna, men i lönndom utvecklades din svåra sjukdom, och till slut gick det inte längre, utan du måste än en gång bege dig till samma hälsocentral.

  Men den gången fick du inte möta den trevliga läkaren, doktor Nilsson, utan den stressade och ganska burdusa kvinnliga stafettläkaren, Maria Bengtsson, som snabbt konstaterade att du måste lida av en allvarligare åkomma, vilket ledde till att du akut remitterades till nästa instans.

  Där insåg man att denna buttra Bengtsson hade haft rätt.

  Och då fick du vatten på din kvarn, den kvarn som snurrar runt att det viktigaste när man besöker en hälsocentral är att man blir vänligt bemött. Det som nyss hänt dig bevisade ju det:

  Den trevliga, han med leendet, friskförklarade ju dig och skrev ut en burk Pronaxen, medan den stressade Maria Bengtsson upptäckte din livsfarliga sjukdom.

  Mæ råkes

Nästa gång ska jag köpa den bästa TV:n

Så står jag då där.

  Igen.

  Framför ett hundratal TV-apparater av olika märken. Ser dem alla servera samma programsekvens. En kvinna och en man. Som pratar med varandra och som bägge använder samma miner och gester på samma sätt och samtidigt på alla skärmarna. Blir nästan vimmelkantig. Försöker fokusera.

  Vilken verkar bäst, har bäst bild? Jag känner mig maktlös.

  Som att stå mitt i en skog av julgranar med ambitionen att hitta den finaste, rakaste, grönaste, jämnaste, tåligaste av dem. Den ultimata granen. Och täckta av snö ser de alla likadana ut. Ska jag skaka av dem snön? Allihop?

  Hur länge tar det? Är det så viktigt? Finns det inte vettigare saker att ägna sin tid åt?

  Som att dricka en uppiggande kopp kaffe, ta en lång rofylld promenad i det frosttyngda och vackra vinterlandskapet, spela och förlora ett parti schack hos en god vän eller, varför inte, kyssa en trevlig kvinna.

  Bara granen är grön och inte förväxlas med en tall, får den väl duga.

  Men det ju inte bara granen man ska tänka på, utan också han som bor nästgårds. Den förbannade grannen.

  Som varje år inför julen lägger ner all tid i världen på att hitta världens vackraste gran. Och varje år lyckas han. Inte undra på att jag slutat bjuda honom och hans familj på adventsmys.

  För jag vill inte se honom ställa sig framför vår gran och slänga ur sig kommentaren:

  – Ja, den här duger väl, man har ju olika syn på sådant här.

  Vad då olika syn? Vad då sådant här? Håll käften och dra för fan! Får jag lust att säga.

  Men jag gör inte det utan jag låter bli att bjuda honom och hans odrägliga familj nästa år.

  Och när jag blir inbjuden till honom är jag opasslig: har jag för mycket viktigt på jobbet att ta igen, ligger jag nerbäddad i en släng av denguefeber, ska jag planera nästa års världsomsegling.

  Hos oss är det inte bara julen som står för dörren. Förstår du. Lille vän. Börjar du inte bli lite flintis?

  Likadant är det med hans TV. Det är den bästa. Och det är han inte sen att tala om:

  Vilka funktioner den har, vilken superupplösningen och skärpa bilden har, hur han fick tag i den efter att ha stått och köat i tre timmar en lördagsmorgon utanför Elgigantens senaste super-rea, där det bara fanns tre, bara tre, exemplar av just den här super-TV:n.

  Han köpte den första. Den första! Triumfens ögonblick.

  Skaffa dig ett liv, för fan, tänkte jag.

  Men inte hjälper det nu när jag står här inför skogen av TV-apparater och själv ska försöka skaka av dem snön, för att se vad de egentligen går för: hur gröna de är, hur raka de är, om grenarna är jämlånga, om toppen är rak och fin.

  Tyvärr är det fler variabler att sätta sig in i när det gäller TV-apparater än när det gäller granar.

  Färgen är inget problem. Alla, nästan undantagslöst, är svarta. Men sedan:

storlek, märke, typ, antal för mig nödvändiga funktioner. Kan man ansluta den till mobilen, datorn,    

  Ipaden, köksfläkten, spisen, mikron, eltandborsten? Har den standby med eller utan skruv? Är den utrustad med den senaste flurptekniken? Etcetera.

  De tiotal tester som jag, innan besöket på hemelektronikfirman, snabbt kollade igenom, vad sa de egentligen? Vad rekommenderade de? Vad skulle man se upp eller ner med?

  För ett kort ögonblick vill jag bara skrika rakt ut och springande lämna stället. Alternativt bara på måfå peka på en modell och hårt grabba tag i en av expediterna och vråla i hans eller hennes vänstra öra:

  – Jag vill ha den där svarta, den tredje till vänster, längst upp. Se till att någon kör hem den till mig, installerar den och lämnar kvar en liten kille som osynlig stationerar sig bakom den, så att jag, om och när jag behöver, kan fråga honom om alla funktioner och finesser som jag inte begriper mig på . Och nåde dig om jag inte får den bästa TV:n till det bästa priset.

  Men jag gör inte så. Sedan jag tröttnat på att höra om alla finessers förträfflighet, köper jag en medioker, mellanbra, inte för dyr TV och tänker:

  Nästa gång ska jag köpa den där TV:n, som jag en gång för alla kan bräcka min om-sig-och-kring-sig-granne med.

  Mæ råkes

Kaos är granne med Gud och han är inte hemma

Tänk förr. Man levde i herrans tukt och förmaning.

  Varje söndag häckade människorna i kyrkan där pastor Jansson, eller vilken pastor det nu var, spydde galla över församlingens tillkortakommanden veckan innan:

  det var någon som på sin magraste teg hörts hiskeligt och upprepat svära över att den nyrenoverade plogen gått sönder, det var någon annan som en lördagskväll väckt sina grannar med att brölande sjunga oanständiga sånger, det var ännu någon annan, någon som inte fått komma till på länge, som i hemlighet kraxat lite väl mycket åt en brunstig kråka som sniffat hustaken, det var …

  Och pastor Jansson var inte nådig.

  Han inledde med att förbanna allt levande människokött som överhuvud fick tillbringa denna stund i hans själasörjande famn.

  Sedan gick han över till att i detalj beskriva de hemskheter som på andra sidan graven väntade dessa förtappade och vilsna själar, som setts, hörts, berättats och ryktats om att utföra den gångna veckans förkastliga synder:

  Någon skulle i all evinnerlighet få plocka halvrutten potatis på en oändligt potatisåker,

  någon skulle klädd i alltför vida byxor, utan vare sig svångrem eller hängslen att tillgå, tvingas dansa schottis med fjorton haltande och gastande ungmör,

  någon skulle hängande i sin tunga tvingas upprepa de tyska prepositioner som beroende av omständigheterna kan styra både ackusativ och dativ, någon skulle …

  Och församlingen tog denna uppläxning till sig, skämdes och lovade i slutet av högmässan innerligt och samfällt att inte falla för de otaliga frestelser som de den kommande veckan skulle utsättas för.

  Båda parter lämnade sedan nöjda kyrkan.

  Men knappt hade väl församlingen avlägsnat sig mer än femtio meter från kyrkan, förrän pastor Jansson tyckte sig höra svordomar beblanda sig med det vanliga pratet, tyckte sig höra några i smyg sjunga olämpligt ekivoka skillingtryck, tyckte sig se vissa helt omotiverat snegla åt de brunstiga flygfän som passerad över människohopens huvuden, tyckte sig … vilket fick honom att genast börja skissa på nästkommande söndags straffpredikan.

  Så var det förr.

  Men nu, 2013. 

  Nu fullkomligt dräller det av allehanda pastorer, siare och profeter på framförallt internet. Där finns en aldrig sinande ström av kurser, instruktioner och råd om hur man ska förhålla sig till tillvaron.

  Först har vi yogasvängen:

  honungsyoga för bin, trädyoga för apor och deras nära släktingar, luftyoga inför öppet fönster, tålyoga inför fullbordat faktum, yoga utan att fråga o s v.

  Sedan har vi mindre pretentiösa kurser som kort och gott heter kurser:

  Chi-fjong-kurser för översexuella, står-det-så-går-det-kurser för impotenta, agnkurser där metare lär sig att ägna tid åt att agna rätt, överlevnadskurser som lär metmaskar att slingra sig ur besvärliga situationer, underlevnadskurser för förtryckta, sanskurser för förryckta, kufkurser för vanligt folk som vill sticka ut, motionskurser för vanligt folk som vill sticka ut o s v

  Till sist har vi den överfulla rådlådan:

  om när och hur och i vilket tillstånd man på bästa sätt äter morötter för att undvika ischias, om vilken steglängd som är den mest lämpliga när man gående ska bege sig till en järnaffär för att köpa spik, om hur man inför mötet med drottning Silvia flinar upp sig på lämpligaste sätt, o s v

  Frågorna jag ställer mig då är:

  Hur mycket bättre var det förr?

  Hur mycket förr var det bättre?

  Mæ råkes

Låt oss göra livet mera rättvist!

Tänk bara på hur det kan vara idag där ute i livet och världen:

  En ligger och dör av uttorkning efter att ha levt i knappt en minut, medan en annan, som super som ett svin, röker som en borstbindare och svär som den värsta sumprunkare får leva utan svårare krämpor tills han eller hon blir över hundra.

  Det är inte rättvist.

  Tänk bara om man i stället delade in världens befolkning i låt säga grupper om tjugo individer, som sedan tillsammans fick en hög med levnadsår, låt säga 1500 stycken, som de fritt fick fördela mellan sig i gruppen så rättvist som möjligt.

  Varje år träffades gruppmedlemmarna vid ett årsfördelningsmöte och gjorde upp om hur fördelningen skulle vara framöver.

  Om gruppen bestod av ungefär lika hyggliga individer, tror jag att alla skulle få snittet av år, det vill säga 75 år var. Vore de i tjugoårsåldern skulle då alla ha 55 år kvar att leva. Visst vore det rättvist?!

  Om gruppen inte var så homogen fick de fördela åren på ett annat sätt.

  Jag tror att den som då skötte sig bra, gav pengar till de fattiga och var allmänt hygglig, skulle ha stor chans att få många år, medan den som bara söp, knullade runt och struntade i sin avkomma skulle få färre levnadsår.

  Det vore väl också rättvist!?

  Men det skulle inte en gång för alla vara kört för den allmänt opålitliga.

  Om han eller hon skärpte till sig, slängde flaskorna, gifte sig, började följa sina barn till dagis och sjunga Jesussånger i Frälsningsarmén, skulle säkert de övriga i gruppen vid nästa årsfördelningsmöte skjuta till några år till honom eller henne.

  Men vem skulle vilja skjuta till några av sina år? Skulle inte alla vilja leva så länge som möjligt?

  Skulle någon, till exempel Karin, vara så chevaleresk att hon vid årsfördelningsmötet skulle säga till de andra i gruppen, något i stil med:

  – Jag tycker Olle, som vi vid fjolårets möte tyckte var en riktig tattare och tavring, under året blivit så givmild och snäll, så att jag är beredd att skjuta till fem år av mitt liv till honom. Det tycker jag han är värd.

  Men då kanske någon annan, kanske Lisa, skulle tycka:

  – Ja, men du då, Karin? Kan man vara mera generös och givmild än genom att ge någon annan av sina levnadsår? Jag tycker du ska få ett år av oss allihop eftersom du kom med ett så generöst förslag.

  Men då kanske Karin skulle protestera:

  – Ja, men du då Lisa, som vill se till att jag får ett år av alla i gruppen, det är väl ännu mera generöst. Du ger inte bara mig ett år av din kvot, du övertalar dessutom andra att ge mig ett år av sina kvoter, viket innebär att jag skulle få leva tills jag fyller nittiofem. Jag tycker du ska få två år av alla i gruppen.

  Och så vidare.

  Det kanske skulle sluta med att den som var mest generös med sina levnadsår, skulle få allas kvarvarande levnadsår och de andra inte ett enda.

  Men vad skulle då hände med den mest generösa, när den var inne på sitt nästa levnadsår och de andra dött? Skulle den då inte strunta i att vara snäll? Den hade ju så att säga inget att förlora, han eller hon var ju ensam i gruppen.

  Då vore det alltså nödvändigt att den överlevande skulle vara tvungen att ingå i en ny grupp, där den fick satsa alla sina erövrade levnadsår. Alla måste alltså hela tiden ingå i en grupp.

  Men nu blir det svårt. 

  För då skulle ju den nya betraktas som riktigt snäll, som satsade en enorm hög av levnadsår jämfört med de levnadsår som de andra gruppmedlemmarna satsade. På sikt kanske den nye gruppmedlemmen då skulle kapa åt sig allas levnadsår i den nya gruppen också.

  Och till slut skulle den kanske ha kapat åt sig alla levnadsår i hela världen och … den lyckosamma skulle få leva i miljarder och åter miljarder år.

  Helt ensam.

  Men han eller hon skulle vara tvungen att sköta alla de andras begravningar. Sätta in alla begravningsannonser, skriva alla dödsrunor, spela alla begravningspsalmer, gräva alla gravar, hålla alla minnestal …

  Vilket jobb!

  Hur kul vore det!?

  Nä, det var nog ingen bra idé det där med att fördela levnadsår.

  Ska fundera lite till nästa gång … jag måste modifiera förslaget. Eller komma med ett nytt. Ett mera, hm … 

Mæ råkes

Har jag blivit ”the number one enemy of the state”?

Besöksstatistiken talar sitt tydliga språk. Nu har jag flera läsare i USA än i Sverige på min blogg. Senaste veckan lästes mina inlägg av 82 boende i USA mot bara 72 boende i Sverige. 

  Hur är det möjligt? 

  När jag tänker på det, känner jag en liten, men dock, rysning gå utefter min redan hårt prövade ryggrad. Brrr …

  Vilka är de? Alla dessa amerikaner som läser, alternativt nagelfar, mina inlägg? Och hur kan det komma sig att de lärt sig svenska på så pass kort tid? Jag har ju bara hållit på i knappt två år med mitt bloggskrivande.

  Kan det vara Barack och hans fru, Michelle, som efter en snabbkurs i svenska och ovetande om varandra, går in på min blogg för att kontrollera att jag inte riktar någon missfirmelse mot dem? Alltså att de bevakar mig för att skydda varandra. Eller har de tillsammans gjort en överenskommelse om skärpt bevakningen av mig?

  Jag nämnde ju dem i ett av mina inlägg, som bland annat handlade om övervakningsorganisationen NSA som hjälper USA med mobil- och telefontrafikövervakning av terrorister, politiker och andra suspekta individer.

  Eller också är det NSA självt som fått ögonen på mig. Kanske betraktas jag numera som ”the number one enemy of the state”.

  Denna ljusskygga organisation vill helt enkelt se vilka eventuella falska ränker jag smider mot deras atomubåts- och/eller missilförsvar, vilka dimridåer jag lägger ut för att föra dem bakom det berömda ljuset eller vilka sataniska konspirationsteorier jag fabricerar om USA och dess allierade.

  Ja, se upp ni alla yankees! Lars Persa är inte att leka med. Han kan vara farlig.

  Fast jag vill ju ingen illa och jag har absolut ingen tillgång till vapen, typ scudmissiler eller drönare.

  Ja, jag kan erkänna att jag innehar en Morakniv och att jag är ganska bra på att vika avancerade pappersflygplan. Men Morakniven är så rostig att jag inte ens kan skära av sytråd med den, och pappersflygplanen brukar olastade bara ta sig högst tjugofem meter om jag i medvind kastar dem från min balkong som ligger på andra våningen. Det är ju lite längre till USA:s östkust och The White House.

  Dessutom blåser det ju oftast västliga vindar utanför min balkong, så i det fallet tror jag att Putin och Moskva ligger risigare till. Men om sanningen ska fram har jag inget otalt med honom heller. I alla fall inte än. Och troligtvis inte sen.

  Sedan undrar jag vad en sydkorean gjorde inne på min blogg i förra veckan. Sydkorea är ju USA:s allierade, men jag svär på att jag inte i hela mitt liv haft någon som helst mejlkontakt med deras ärkefiende, den nordkoreanska ledaren, Kim Jong-un.  Finns det datorer i Nordkorea förresten?

  Och sedan mongolen som för tre veckor sedan smög omkring bland mina inlägg. Vad gjorde han där? För att inte nämna alla namnlösa ryssar, kroater, bosnier, danskar, finländare, ester, thailändare, över- och nederländare som statistikprogrammet avslöjar har varit inne och tjuvläst min blogg?

  Ännu en kår går utefter min ännu mera hårt prövade ryggrad. Dessutom en rysning. Brrr

  Ska jag tordas fortsätta med dessa ibland så djupt komprometterande avslöjanden som jag titt som tätt och ofta låter brisera, för att inte säga ljudligen explodera, på min blogg?

  Ssshhhh!

  Nämn inget om detta inlägg för någon … inte ens för, du vet vem!

  

  Mæ råkes

Låt dig inte luras av falska tiggare ...

Vart tar alla skattepengar vägen? Varje vecka dras de från din lön och …

  Ett svart hål?!

  Ja, du vet(?) ju att de går till vård, skola, omsorg och en massa annat. Men du upplever det inte! Är det någon som upplever det? Det svarta hålet?!

  Gå ner och sätt dig i sjukhusfoajén. Sätt dig och betrakta, lyssna och insup.

  Märker du någon eufori över de miljoner som spenderas där varje vecka? Hör du några tacksamhetens fraser fladdra förbi? Tacksamhetens fraser som bottnar i medvetenheten om att de vårddygn, läkarbesök, mediciner, röntgenbilder, provtagningar, journaler, bandage, och plåster faktiskt bekostats av våra medmänniskor, de solidariska skattebetalarna? 

  Knappast.

  Hör du inte istället gnäll, gnäll och åter gnäll från missnöjda vårdtagare:

  ”Och inte fick jag några andra tabletter, bara samma vanliga, de som inte hjälper ett dugg! Min kompis, han fick en ny sort, och röda var de. Men jag? Samma gamla tråkiga vita. Och det här ska kallas vård”

  ”Och läkar’n, han verkade inte bry sig ett dugg, han verkade mera intresserad av den där blonda hoppan till sköterska som hela tiden svansade omkring honom.”

  ”I fem timmar! I fem timmar(!) fick jag vänta bara för att en tafflig dyr hyrläkare skulle berätta för mig att det inte var någon fara: Inte någon fara! Varför trodde han att jag satt där? För att det var roligt? Han verkade tro att man går till akuten som lördagsnöje”

  ”Och inte fick jag någon röntgen, tänk om det är något farligt då? Hur ska de kunna veta det om de inte röntgar? Brorsan fick en djävligt dyr skiktröntgen sedan han ramlat ner från taket, men vad fick jag? Inte ens en vanlig röntgen!”

  Så går de på, dessa offer som skämts bort med pengar till vård och omsorg från stat, landsting och kommun. Nä, skattesolidaritet ger jag inte mycket för. Den är falsk och lockar bara fram det sämsta hos människan.

  Precis tvärtom är det med äkta solidaritet, den som går från människa till människa.

  Tänk bara om den hjärtsjuke Egon i Abborrträsk fick lyfta sitt feta arsel och ringa till sin granne och vänligt fråga honom om han kunde bekosta hans ambulansfärd in till regionsjukhuset.

  Eller om den våghalsige Micke från Södertälje, som ligger i skidbacken med brutet ben, faktiskt måste göra de andra åkarna uppmärksamma på sin belägenhet, så att dessa solidariskt kan skramla ihop till en tur med ambulanshelikoptern in till närmaste lasarett.

  Eller om den mindre bemedlade mamman Ulrica fick stå med en insamlingsbössa utanför apoteket för att till slut få råd med penicillin till sin i halsfluss insjuknade treåriga dotter Lisa.

  Då vore det slut på gnället! Då skulle vi få se tacksamhetens blickar flacka mellan människorna.

Äkta blickar! Äkta solidaritet! Från människa till människa!

  Det bästa med sådan solidaritet är att den inte tar ifrån den hjälpande handen initiativet:

  Vill jag hjälpa – då får jag, vill jag inte – då slipper jag!

  Och detta oavsett behov eller gnäll från den som eventuellt mist sitt jobb, drabbats av obotlig sjukdom eller råkat i akut penningnöd.

  Jag menar:

  Får jag helt plötsligt för mig att skänka 1000 kronor till ett soppkök, då ska jag få göra det. Känner jag mig en dag less på alla utfattigas gnäll och vädjanden om hjälp, då kan jag helt enkelt skita i dem och t ex ta med min fru på en Tallin-kryssning istället.

  Kanske drabbas jag där i Tallin av solidaritet och kommer på att jag ska skänka några spänn till en blåfrusen uteliggare som står och tigger i ett gathörn.

 Men vänta nu.

  Det känns som om något inte stämmer med bilden, för att inte säga målningen: ”En tiggande blåfrusen uteliggare i Tallin”? Som om han under alla nödvändiga attribut inte känns riktigt äkta. Som om … och då förstår du!

  Han är en fejk. Han låtsas bara. Han har ”klätt upp sig” till blåfrusen tiggande uteliggare: sminkat sig med lite alkoholistbrusande rött i ansiktet, gett tusan i att borsta tänderna någon vecka, tryckt i sig lite T-röd och varit på myrorna och raggat upp några slitna klädesplagg, bara för att stå där och lura till sig de dumma turisternas medlidande. Men du gick inte på det! Ha! Och du vet att äkta solidaritet kräver äkta nödlidande. Den gubben gick inte!

  Men hur ska man då kunna vara säker på att de sjuka, de trötta, de alkoholiserade, de utstötta är det de ser ut att vara?

  Man skulle kanske kunna utfärda en legitimation som de fick visa upp för att få del av ens äkta solidaritet. Eller en käck gul stjärna på kavajuppslaget, väl synlig för alla … nä, men vänta nu … det där känns bekant … nä, jag får nog tänka över det där lite till .

  För man vill ju inte bli lurad.

  Tänk om man skulle skänka någon så kallad stackare en femtiolapp och sedan stöta ihop med honom eller henne gående med en kundvagn på ett vanligt Coop-Forum eller ICA-MAXI?! Kanske skulle han eller hon till och med se lite nöjd ut!

  Vilken nesa! Hur lurad skulle man inte man känna sig?! Det vore sista gången jag visade solidaritet. I alla fall tills jag glömt nesan och fick syn på en riktigt utblottad, en som hamnat mil utanför välfärdens kärna; en vars tomma ärliga blick kunde berätta om begynnande cancer, uppslitande skilsmässor, vinddrivna barn, mångårig arbetslöshet, dåligt rengjorda kanyler och vindpinade natthärbärgen under blöta och trasiga(!) IKEA-kartonger.

  Då skulle mitt bröst åter fyllas av den där äkta solidariteten som verkligen betyder något. Och jag skulle frivilligt gå fram till individen, frivilligt ta hans eller hennes arm och frivilligt leda honom eller henne till närmaste soppkök och där frivilligt, med en tår i ögonvrån, upplysa den behövande om att han eller hon denna dag som det då var, på min bekostnad, fick äta två(!) portioner soppa.

  Så en dag kommer det ett kort från Bali, från en gammal behövande kvinna som du hjälpt.

  Hon berättar om hundringen som du en gång skänkte henne, att den tillsammans med panten för ett antal burkar blev grundplåten till en liten aktiepost i ett litet oljebolag, att dess aktier mirakulöst tusenfaldigats och gjort henne till en mångmiljonär, att hon numera sitter i hjälporganisationen ”Helping Hands” styrelse, den organisation som du är anställd av, att de nu, på grund av löneläget i Sverige, planerar att flytta organisationens huvudkontor till Bangladesh, att det tyvärr kommer att leda till att du blir arbetslös, men att hon så fort hon en dag får syn på dig med en insamlingsbössa i något gathörn, i solidaritetens namn, lovar att stoppa ner en hundring i din bössa, att den sedan kan komma att bli början på din första miljon, att det kan hända att hon istället bara går förbi och inte råkar ha lust att stoppa i den där hundringen, men att det då säkert kommer någon annan och visar äkta solidaritet och kanske åtminstone lägger i en tjuga, och en tjuga är väl bättre än ingenting och … den är i alla fall ett utslag av äkta solidaritet – och det är väl ändå huvudsaken.

  Från människa till människa.

 Mæ rtåkes