Den magiska snöslipparkänslan

Jag hatar snön. Ni vet det där äckliga som brukar falla i stora tussar från himlen så här års, och som sedan brukar fortsätta att falla fram till typ femtonde maj. 

  I år gjorde den ett första försök redan i mitten av oktober, men min bästa vän, Gumman Tö, lyckades inom någon vecka resolut förpassa den dit den hör hemma: till Nordpolen. Tji fick den.

  För vad ska man med snö till?

  Det finns rullskidor. Det finns fyrhjulingar. Det finns downhillcykling. Det finns backar preparerade med plast för backhoppning. Om nu någon skulle föredra löjlig vinterlek framför en trevlig lässtund i vräkigaste fåtöljen framför brasan med en värmande toddy i handen.

  Ja, men barnen då, tänker du. Deras tumlande i snön, deras snöborgar, deras snögubbar, deras snöänglar, deras snöbollskrig.

  Men vänta nu. När är du född. På artonhundratalet?! Har du missat den digitala revolutionen fullständigt? Var befann du dig när de första dataspelen såg dagens ljus? I Bullerbyn, tillsammans med Olle, Annika, Emil, Karlsson på taket, Pippi Långstrump, Madicken, Kajsa Kavat och de andra Astrid Lindgren-töntarna?

  Men väx upp! Jag säger bara, World of Warcraft.

  I det sammanhanget är Katlagrottan, med den ”hu så hemska” Katla inget mer än en medioker konfirmandträff. Och WoW är bara förnamnet på alla andra häftiga krigsspel som en modern och uppdaterad ungdom av i dag helst vill hänge sig åt under den förhoppningsvis snöfria mörka delen av året. Där står vita vidder, offpiståkning och pudersnö sig slätt.

  Och vi som blivit vuxna, skaffat körkort, bil, villa och bildat familj. Trår inte vi det vita som alltför ofta singlar ned från gråa vintermoln?

  Tror du att vi längtar snöskottningens fröjder? Bilborstningens? Bilfärder på gator med saltindränkt snömodd? Snörök som skrinlägger alla planer på att ta sig förbi minsta lilla Citroën?

  Nej, nej och åter nej!

  Men julfriden då? Kan den infinna sig utan snö? Jag säger precis tvärtom. Kan den infinna sig med snö?

  Okej att snö gör vinterkvällarna ljusare. Men hallå, har du glömt Thomas Alva Edison, mannen som uppfann glödlampan? Ska vi helt negligera att hans geniala uppfinning utklassar snön med hästlängder när det gäller att lysa upp tillvaron?

  Sedan att tomtens släde lätt kör fast på torr asfalt orsakas väl inte av snöbrist. Det beror givetvis på att hela ekipaget är en halvmessyr, en fejk.

  En äkta genuin tomte kör ju inte sina renar och sin släde på gatan, den kör den uppe i luften. Bland molnen. Rakt in mot den jättestora månen.

  Det lärde Disney mig redan när jag som treåring satt och suktade efter de då inte än uppfunna dataspels-klapparna. Och ska det vara tomtens slädfärd, ska den väl vara äkta!?

  Men finns det då inget förmildrande att säga om snön? Något som kan rentvå den och legitimera dess existens?

  Det skulle vara att den är en förutsättning för barmarkslängtan då. Är marken aldrig täckt av kall onödig snö har längtan efter snöfritt svårt att infinna sig. Men ska man bara ha snö för att kunna längta efter dess icke-existens?

  Det finns ju så mycket annat att längta efter i vintertristessen: naturprogram från Arktis. Hockeymatcher från Karjala-cup. Worlcup i utfötsåkning från Sladming, svenska svart-vita långfilmer, som ”Barnen från Frostmofjällen” eller den modernare färgrullen ”Vit som en snö”.

  TV-upplevelser som har det gemensamt att de förstärker den magiska känslan av att slippa snö.

Mæ råkes

Vinterns absoluta ingrediens

Jag längtar, längtar, längtar. Så in i hel …

  För vart har den tagit vägen? Var är all den mjuka fluffiga vintervänliga vita. Den som ger vintern dess mening. Som får alla att stå ut med mörker, kyla, och svårstartade bilar. Som får mig att överhuvud taget befinna mig utomhus under mer än halva året. Vinterns absoluta ingrediens. Dess axiom.

  Utan den ...

  kan vi inte glädjas åt barnens gubbar, änglar eller borgar.

  flyger inte de ofarliga projektilerna genom luften för att försvara låtsasfronten i det enda krig som borde utkämpas.

  gapar alla backar, branter och utförslöpor ödesmättat tomma.

  Utan den är vintern död!

  Och i år verkar det som om det finns risk för att vinterdöden ska hålla på och hålla på och hålla på …

  Efter ett tafatt försök i mitten av oktober fick den förskräckt störta iväg till kallare trakter. Här var den inte välkommen. Här fanns inte plats för denna trogna gamla kära vän. Som en spetälsk kättare blev den utvisad från vår trakt för att aldrig mera under denna vinter… 

  Åh, hemska tanke.

  Och nu sitter vi här varje kväll i det kompakta mörkret och sörjer, våndas och längtar efter att den ska återkomma? 

  När får vi se de vita flingorna mjukt låta den hösttrötta marken få ro, täcka träden med sin oemotståndliga vinterskrud och  fylla den ödsliga övergivna Bullerby-miljön med glada rasande rosenkindade barn?

  När får vi se vinterakrobaterna, downhill-åkarna och skidfantasterna med dödsförakt kasta sig utför mer eller mindre omöjliga branter preparerade med den äkta varan?

 Det måste ske snabbt. Nu. Redan igår. För länge sedan.

  Jag längtar, längtar, längtar. Så in i hel ...

Mæ råkes

Blodtrycksfall i Trångsviken ...

Trångsviken lördag. Bygdegårdsföreningens fest. N Lars Persa skulle underhålla. 50-60 personer. Och sen var det klart. Trodde man. Men det blev lite annorlunda.

  Det började med att mitt notställ gick tvärt av när jag skulle lägga in det i skuffen. Aha, plast, fast jag trodde det var gjort av metall. Turligt nog hade jag sparat det gamla och kunde ersätta den trasiga delen med en del från det. Lätt som en plätt.

  Ska man spara allt som gått sönder i på fall att …?! Ja, det ska man. 

  Bra te ha å snähllt te finne igjænn.

  När jag kom fram till Trångsvikens bygdegård hade inte femtio utan hundra gäster just ätit maten och satt och väntade på kaffe och tårta.

  Stämningen var lugn. De flesta hade fått i sig någon Mariebergs, men det var ingen som hunnit bli ”otidu”, vad jag kunde se.

  Jag satte upp anläggningen och kunde konstatera att micksladden slutat sina år som micksladd. Hur än jag puffade i micken kom det inte ett ljud ur högtalarna. Som tur var har jag alltid två micksladdar, och den andra, som nästan aldrig använts, fick gå på ett av sina första skift.

  Och folket väntade. På kaffet.

  Jag kollade gitarrens ljud och mikrofonens. Jag frågade de församlade om hur länge det var tills kaffet kom, men ingen visste.

  Jag drog på Gunilla Åsells inrådan låten ”Huskun Kær”. De flesta sjöng lite trevande med i refrängen.

  Sedan kom kaffet. Och tårtan. Jag drack fyra koppar och väntade in de församlade som förutom kaffet också skulle trycka i sig en och annan tårtbit.

  Så bar det av. Började lite nervöst med ”Nu vill je ha sommarn” och missade nåt ackord, men på det hela taget gick det okej. Sedan låtarna om ”höyanna” å ”steinflockinga”. Inga problem.

Lite allsång med ”Tjauru belene”, ”De går mest ti skällinga” och ”Nu tar mæ oss n kask”.

  Det var lite segt att få igång publiken, men jag tror att lokalens storlek bidrog till att deltagarnas röster inte kunde fylla etern ordentligt. Men ganska okej.

  Efter ”Don’t you overdrive” och ”And that was only the forename” såg jag att en vithårig dam som satt längst bak, längst nere på bortre sidan av bordet som stod längst till höger, från mitt håll räknat, plötsligt sjönk ihop och landade i knät på sin förskräckta bordsgranne.

  Jag gjorde givetvis ett uppehåll och väntade in för att förstå vad som var i görningen. Vad hade hänt damen? Hade hon svimmat, fått en hjärtattack, en stroke eller vad hade hänt?

  Flera engagerade sig och snabbt var en ambulans på väg. Från Östersund. 40 minuter skulle det ta.

  Jag tog en paus och gick och satte mig vid Gunilla Åsells bord. 

  Där kom jag i samspråk med en man som tillsammans med mig slog fast att det vi just bevittnat var livets oförutsägbarhet; det kunde ha hänt honom eller mig eller vilken som helst annan i lokalen. Och att framtiden för oss alla i lokalen, och för alla andra för den delen, är höljd i ett ovisshetens töcken var inget att tvivla på. Eller som det sägs i Cornelis visa ”Somliga går med trasiga skor ”:

”Bakom ett hörn står döden på lur, han tar oss när han vill.”

  Nu var det, som tur var, varken Döden, mister Stroke eller fröken Hjärtinfarkt som stått bakom ett hörn den här gången, utan Solveig, som aktuella damen hette, hade visst ”bara” fått besök av den betydligt beskedligare mrs Blodtrycksfall. Åtgärden blev ambulans in till lasarettet i Östersund för ett dygns observation.

  En sköterska förklarade läget för de kvarvarande festdeltagarna och jag kunde fortsätta mitt framträdande. Men då var det som om det inte riktigt ville ta sig.

  Hälften hade lämnat festen, vilket gjorde att det kändes rätt glest befolkat inne i Trångsvikens bygdegård. Den kvarvarande hälften hade under uppehållet passat på att inmundiga en hel del alkoholhaltiga drycker, vilket gjorde att några av dem tappat en del av sitt intresset för den skönsjungande Lars Persa. Dessa två omständigheter ledde i sin tur till att min koncentration inte var direkt på topp, vilket mot slutet orsakade några förargliga texttapp. Inte bra. 

  Men vad då. Sjunga för en publik där hälften lyssnar och hälften inbegriper sig i ganska högljudda konversationer med bordsgrannar är inte så lätt. Motivationen och koncentrationen avtar. Nästan som vid ett blodtrycksfall, kanske?

  Nåväl. När det hela var över sålde jag sex cd och fick betalt. Sedan åkte jag missnöjd över min insats hem. Skärpning Persa!

Mae råkes

Vecka åtta 2012 ...

Så går drömmen i uppfyllelse. Att turnera på riktigt. Med ett antal skickliga musiker.

  Åka runt på skolor och andra inrättningar och spela upp sina låtar. På kvällstid, på någon bygdegård.

  I vanliga fall är jag själv. Slår på en gitarr och sjunger.

  Det kommer att bli annorlunda. Svårare. Själv kan man vänta en tiondel om man kommer av sig. Ta om, om man missar texten. Väja bort en låt om man inte känner sig beredd för den. Pröva den en annan gång.

  Men live tillsammans med ett band, då är det samspel som gäller. Var och en har sin uppgift. Var och en är en viktig kugge, som måste ta hänsyn till alla andra. En enhet, ett maskineri.  Fungerar inte en del bra då blir helheten sämre. Det är i det sammanhanget jag kommer att befinna mig vecka åtta 2012.

  Jag – amatören.

  De andra är proffs. Gustav har en Grammis i bagaget, Bosse spelar i Hoven Droven, Lars har spelat med många av Sveriges storheter, han och Tomas är några av få anställda hos Estrad Norr, Länsmusiken

  Det är tur att man haft att göra med dem några gånger, vid inspelningen av mina skivor. Så att man törs ha dem med, törs lita på dem, vet att de alltid endast har en målsättning: en så bra föreställning som möjligt. De är inte ute efter att briljera eller att försöka synas så mycket som möjligt. De är ute efter att göra sitt. Och de gör de som oftast.

  Det är jag som är den svaga länken, den som kan minst om musik, den som har minst erfarenhet av att vara med i ett band.

  Men det vet de. De kommer att ha det i bakhuvudet när vi turnerar. Det känns tryggt. Det kan jag luta mig mot.

  Det jag också har att luta mig mot är att det är mina låtar, min själ som ska blottläggas. Det kanske inte låter som någon fördel men det är det. Låtarna är sprungna ur mig, ur mitt temperament, ur mitt ljus, ur mitt mörker, ur min glädje, ur mina tvivel. Låtarna är gjorda med ärligt uppsåt. Inte en stavelse går att ändra, inte en ton.

  Och det är egentligen bara jag som vet vad jag framför. Musikerna och publiken tror sig veta, men de hör sin version. Vilken den är vet inte jag.

  Ibland blir det samma version bland alla som står på scenen som hos publiken. Det är då det blir något extra, något som inte går att ta på, något magiskt, för att använda ett slitet uttryck. Hoppas det händer många gånger under min, vår, turnévecka.

  Sedan är det som vanligt. Livet kommer emellan och man får lära sig något nytt, något man inte tänkte på. Och man kommer ut på andra sidan lite annorlunda, lite klokare kanske, i alla fall lite erfarnare. 

Mæ råkes