Fågelsmart

Höst. Ja. Oundvikligt. Som alltid. Efter sommar kommer höst. Bittert? Eller skönt? Svårt att göra något åt. Det är bara att ta emot. Det som ges:

  Frost. Mössa. Handskar. Bilrutor som ska skrapas. Kalla cykelsadlar. Försvunna sadelskydd. Flyttade fåglar. Övergivna frusna grillar. Gula, röda, grå singlande löv.

  Varje morgon ser man deras kamp för att erövra trottoarerna. Ingen kämpar emot. Kommunens renhållning struntar i dem. Den väntar på våren … då.

  Då jävlar, ska de bort!

Men inte nu. Snart täcks de av snö och is, döljs.

  Skatorna byggde inte bo i rönnen utanför i år. 

  Nu har jag förstått. Den är på väg att dö. Skatorna förstod det först. De är smartare än jag. Fågelsmarta!

  Det krävs av dem att de är fågelsmarta, för att överleva.

  De har ingen öppenspis att kura framför. Ingen golvvärme. Inga element som de kan skruva upp. Inga allinclusive-anlägggningar i Sharm el Sheikh att åka till. Och då gäller det att de ger akt på vad som händer runt omkring dem. Att de håller sina korpgluggar öppna.

  Rönnen håller på att dö. Det upptäckte de kanske redan förra hösten?

Alltså är de inte så dumma så att de bygger ett bo för sin familj i den. Boet kommer att upptäckas av första sämsta rovfågel som kommer att göra sig beredd till attack och sedan …?!

  Nä, den här sommaren fick det bli en friskare rönn, med ett tätare lövverk, som fick stå som värd för deras familjebildning.  

  Var de bygger sitt bo nästa vår/sommar vet ingen. Inte ens skatorna själva.

En smak av åsna och hötapp

Varför gjorde jag inte så istället, då skulle …?

  Efteråt vet man vad man skulle ha gjort. Man vet precis! Och varför visste man inte det innan? Vilken jävla klant man var. Det var ju helt uppenbart vilken väg som var den bästa. Men man stod där och velade: Vilken väg ska jag ta? Ska jag ta A eller B? Och man funderade och vägde för- och nackdelar med A och B. Och så tog man den väg som för stunden kändes rätt.

  Kändes rätt! Man blir så trött på sig själv så att man måste hämta fyra tändstickor för att hålla ögonen öppna.

  Kändes rätt! Man borde ha en stor fet smäll!

  Kändes rätt! Hur dum får man va?! Trodde man verkligen att viktiga beslut fattas utifrån hur det känns? Hur långt skulle världen ha kommit då?

  Om det skulle varit så, hade vi ju fortfarande varit vilsna, vinddrivna, encelliga amöbor långt nere i något okänt fjärran hav.

  Känslor får aldrig vara en ledstjärna i någon förnuftig människa liv. Basta!

  Amöban förvandlades en gång till fisk, simmade upp på land, klättrade upp i träden, började flyga, landade, rätade på ryggen och blev människa.

  Inte på grund av att den följde känslorna, utan för att den var rationell!

  Och plötsligt börjar man skämmas.

  Jag är sämre än en amöba, ett encelligt djur, tänker man, hoppas det inte syns när jag kommer till jobbet i morgon, så att någon hurtfrisk arbetskamrat slänger ur sig något i stil med:

  ” Fasen, hur är det egentligen? Du ser ju ut som en tvehågsen amöba! Har det hänt något särskilt?”

  Och i den stunden: Vad svarar en varelse som bevisligen är mindre utvecklad än en amöba? Stum står man där och längtar en anonym korvkö i någon avlägsen asiatisk storstad, typ Shanghai. Att bara få försvinna i vimlet …

  Men glömskan ger lindring och snart står man där inför nästa livsavgörande beslut.

  Står där och velar mellan A och B, och man blir alldeles kallsvettig och nervös.

  Men man tänker: den här gången då ska jag banne mig ta rätt väg. Nu ska jag strunta i väg A och ta väg B, för väg A var ju inte bra förra gången.

  Förra gången, ja?! Men hur är det den här gången? Svetten tilltar och det trots att herr Höst och fröken Frost står och bultar på dörren.

  Sedan funderar man ett bra tag tills hjärntemperaturen börjar närma sig kokpunkten.

  En smak av åsna och hötapp infinner sig i ens halvt öppna, frågande mun. Jaha, är det så här åsnorna har det, tänker man. Vilket öde!

  Men så tar man tag i valsituationen, och man kan höra barn- och äldreminister Maria Larsson sjunga valfrihetens lov någonstans i bakgrunden.

  Få se nu? Valfrihet var honnörsordet!

  Man väger fördelar mot nackdelar, frågar vänner och bekanta vilken väg de tror är den bästa, ringer upp diverse sierskor och siare för att få en hint, kollar med SMHI vilket väder som kan tänkas dominera framtiden, pratar med olika analytiker för att få reda på vem som vinner valet nästa gång, vilka skatter som kommer att sänkas eller höjas, vilka tv-program som kommer att sändas, vilka som kommer att läggas ner, hur hög inflationstakten kommer att bli, kollar marknaden, ränte- och börsläget, tsunami- och jordbävningsriskerna, dagistaxornas utveckling, mobilsamtalstaxornas dito … för att till slut ställa sig i en iskall dusch i hopp om att det ska hindra hjärnan från att explodera.

  När den är någorlunda nerkyld fattar man det livsavgörande beslutet: jag går efter känslan den här gången, jag väljer det som känns rätt! 

  Jag väljer både A och B

  Vad enkelt allt blev! Jag är ingen amöba längre.

  Och det är verkligen en skön känsla.

Mæ råkes

Svenska Närradiolistan, ett icke-rasistiskt konstprojekt ...

Svenska Närradiolistan? SNL?

  Ja, vad är det?

  Kom in på den sajten av en slump. Googlade på ett band jag hört och … vips kom jag in på sajten. Gruppen, som förresten heter Crash and recovery, låg femma. Tror jag.

  Något förvånad började jag läsa om listan:

den var en sammanslagning av flera listor, sändes numera i flera närradiostationer, bara svenska artister kunde delta, man kunde ligga kvar i högst tio veckor, o s v.

  Den verkade sympatisk.

  Och det fanns även kändisar som låg eller försökte komma in på den.

  Senast, förra veckan, när jag kom in, gjorde Plura och Eldkvarn ett försök. De kom in, men låg bara kvar i en vecka, sedan åkte de, till min förvåning, ut. 

  Jag hade trott att man inte skulle ha en chans att komma in och än mindre att ligga kvar. Att kändisgrupper hade skivbolag bakom sig som ödslade sms- och telefonpengar för att deras artister skulle ligga kvar så länge som möjligt. Men hur var det med det …?

  Och den här veckan, min andra vecka på listan, avancerade jag från fjärde till andra plats! Otroligt?! Vad gjorde alla andra artisters vänner, bekanta, släktingar och fans?

  Visserligen har jag uppmanat alla jag känner på fejan att rösta på mig, men de andra deltagarna måste väl ha samma möjligheter som jag att värva röster?

  Eller?

  Nu är frågan: blir jag etta nästa vecka? I så fall blir jag ännu mera konfunderad. Inte för att jag tror att det har någon större betydelse för min musikaliska gärning eller min skivförsäljning. Men ändå.

  Jag säger som Vilks:

  Jag ser det som ett konstprojekt att undersöka hur länge jag kommer, och vad det innebär, att ligga på SNL. Krasst kan man säga att jag vill undersöka hur länge fejan-vännerna orkar bry sig och om det har någon som helst betydelse om man ligger på listan eller inte.

  Och vad jag vet är listan inte rasistisk. 

  Det ska vara det där med ”bara svenska artister får delta” då, kanske det kan ses som lite stötande. Fast jag skulle tro att alla invandrare som numera har svenskt medborgarskap platsar. Kanske behövs det bara att man bor i Sverige för att delta. 

  Och det finns inga religiösa, etniska eller politiska krav för att få delta. 

  Blonda lesbiska judinnor, motorburna transsexuella afghanska muslimer, frimärkssamlande heterosexuella syrier, knivbärande finlandsfödda norrländska makroveganer, argsinta småländska egenföretagare av polskt ursprung, överlägsna vallonättade stureplans-brats och timida romska söderkisar är fria att skicka in sina låtar för att delta. 

  Bara de kan betraktas som svenskar. 

  Och då är det väl en ganska okej lista?!

Mæ råkes