Varken vi eller Mick Jagger gick under

Jorden gick inte under. Det måste ha varit en övergående undergång. Men är inte den ständigt pågående … så vad var egentligen nyheten?

  Många är säkert besvikna och tänker: Jaha, då var det bara att ta nya tag. Tills nästa förväntade undergång. Tills någon i en avlägsen grotta hittar en kvarglömd obegriplig kalender vars tecken tyder på att … och så kan de domedagstroende börja hoppas igen.

  Den här gången, den här gången, då … nu ska världen få se vem som hade rätt. 

  Synd bara att alla som skulle få se redan är utplånade när de ska få se. Då är det väldigt svårt att se. Omöjligt skulle jag vilja påstå.

  Många verkar tro att de kan fortsätta leva efter undergången. De bygger en betongbunker, beväpnar sig med tunga handeldvapen och hamstrar vita bönor, krossade tomater, Campbell's soppor och diverse tilltugg.

  De tänker vara smarta och lura undergången. Tji fick den, tänker de, när de efter undergången kryper upp ur sina bunkrar för att beskåda den av sot, damm och bråte övertäckta marken.

  Slår kanske på ett leende och utbrister:

  ”Ha, vad var det vi sa. Ni skulle ha gjort som vi. Klantskallar. Men nu är det för sent. Skyll er själva. Nu ska här levas livet! För oss som var förnuftiga nog, smarta nog, att lura undergången. Och vi har mat som räcker i minst tre månader. Tre månader extra! Hör ni vad vi säger, dumskallar, tre månader extra! Vad har ni, där ni ligger begravda under någon omkullvält traktor, nedfallen gran eller i något raserat hus? Ingenting. Ha!”

  Rolling Stones har inte heller gått under. Fast flera av bandmedlemmarna har försökt i 50 år.

  Den som försökt mest är väl Mr Richards. Trots ett decennielångt heroinmissbruk, tankbilar med Jack Daniels, kedjerökning och avancera palmakrobatik har han inte lyckats.

Okej, han ser ut som en köttfärslimpa i ansiktet, sjunger som en hes zebra men han står fortfarande upprätt på scenen och drar sina riff. Ibland rör han också på sig.

  Ron Wood, en som försökt nå undergången framför allt med hjälp av alkoholhaltiga drycker, såg fräschare ut än på länge när han äntrade scenen vid deras 50-års jubileumskonsert i New York för någon vecka sedan. Att döma av hans muskulösa armar såg det nästan ut som om han köpt ett gymkort på Gold’s.

  Mick Jagger då?

  Som vanligt mager och pigg. Skuttande, hoppande, snurrande, ropande, hojtande, klappande, viftande. Vad han går på och har han gått på under alla dessa år är en gåta. Kan tänka mig att en äldreminister är nyfiken på det. Om alla sjuttioåringar kunde behålla formen så pass skulle man kunna spara en del inom äldreomsorgen. Vad kan vara för livselixir han stoppat i sig, Jagger-pojken? 

  Eller krävs det ett stoneshårt liv med ”sex, drugs and rock’n’roll” för att kunna orka rocka loss när man närmar sig 70? Har de drogliberala, hemska tanke, alltid haft rätt?

  Men Charlie, mannen bakom trummorna, han som enligt legenden levt näst intill ett syndfritt liv, borde inte han då för länge sedan ha rasat ihop till en torr dammhög? Om nu vilt leverne är en förutsättning för ett långt, friskt liv.

  Ingenting stämmer. Domedagsprofeterna har fel. Läkarvetenskapen har fel. Medan Rolling Stones har rätt. 

  Hädanefter är det mottot: ”Ha stoneskul och dö gammal” som gäller.

Mæ råkes

Var komma, var komma, var komma de ifrån?

Ja, man hade ju hoppats på att det var pepparkaksgubbar som kom. Och att de kom från Pepparkakeland. Men tji fick man.

  Alice Tegnér hade gjort en liten luring där.

  Hennes avsikt var absolut inte att roa barnen och de vuxna som fortfarande hade barnasinnet kvar. Nä, hon hade lagt ut en riktig blindgångare. Hennes verkliga syfte var naturligtvis att förnedra alla mörkhyade på denna planet. Hon ville helt enkelt tvåla till dem. Trampa ner dem i skiten. Ta all ära av dem.

  Men nu har det avslöjats. Undersöker man alla dessa pepparkaksgubbar lite extra noga, tar en munsbit, synar dem i glasyren, riktigt känner efter, nog förstår man då att … just det: Kejsarens nya kläder. Samma gamla unkna rasism som grasserar och alltid grasserat i vårt avlånga land.

  Det är nästan värre än att säga neg … ni vet det där hemska ordet, som betyder sva … ja, ni vet den där hemska färgen som inte borde finnas. 

  Varför finns den förresten? Vem uppfann den? Man anar konspiration, ränksmideri och dunkla illvilliga agendor. 

  Och varför används färgen fortfarande, nu när den befunnits skyldig till allt möjlig ont här i världen? Lyssna bara: svartjobb, svartsyn, svartmåla. Visst låter det hemskt? Hur kan då ordet få användas i något som helst sammanhang? Skandal.

  Men vi har i alla fall kommit en bit. Tintin i Kongo är snart, får vi hoppas, bränd på bål, ord som antyder att människor har olika värde utplånade och Alice Tegnér avslöjad.

  Så låt den gamla barnvisan tystna. För evigt. Aldrig mer ska vi ta dess vidriga ord i våra munnar, aldrig mer ska vi låta dess rasistdrypande text ljuda för att förnedra de mörkhyade människorna på den exoti … nej, jag menar på den kontinent där infödi … nej, jag menar på södra halvklotets broder- och systerkontinent.

  Med det vill jag inte ha sagt att söder skulle innebära något negativt jämfört med de andra väderstrecken. Man får snarare se det som en upplysning.

  Vad är syd och nord förresten? Hade afr… alltså en del av världens befolkning som nu betraktas bo på södra halvklotet, upptäckt oss, och inte tvärtom, hade kanske världen varit upp och ner och vi befunnit oss på det södra halvklotet; Sverige hade kanske hetat Norge, Antarktis Arktis, Finland Nifland. Allting hade varit upp och ner. Eller ner och upp, beroende på var man nu befinner sig.

  Förresten, ska man få använda förnedrande ord som ner? De mörkhyade hade förstås känts sig mera värda om de befunnit sig så att säga ovanför oss, alltså på det övre halvklotet. Men det hade ju heller inte varit bra. För hur otrevligt hade det inte känts för oss?

  Nej, bättre då att förbjuda ord som ner och upp.  Då är problemet löst. En gång för alla. Om nu inte någon idio … ni vet de som har otur när de tänker, kommer på andra ord som kan betyda ner eller upp.

  Det är svårt det här med språket.

  Om man kallar något för något så blir ju verkligheten därefter. Det är precis som med en karta. Kartan avgör ju hur verkligheten ser ut.

  Och säger man pedagog istället för lärare, får ju han eller hon genast högre lön och högre status. Det är ett gammalt beprövat indiskt reptrick, som verkar fungera bättre och bättre ju mer språket utvecklas.

Soppa à la så mycket bättre

Först har vi namnet: ”Så mycket bättre”. Hur mycket förpliktigar inte det? Att överhuvudtaget tänka sig att det bara ska bli lika bra som eller, hemska tanke, sämre än originalet är bortom alla horisonter. Jävlar den som ens vågar knysta om …

  Sedan hela stjärnkopplet, alltifrån Darin och Maja till Sylvia och Ljungström, assisterade av rävarna Uggla och Pugh. Skulle det då kunna tänkas bli sämre? Knappast.

  Ingrediens tre: alla deltagarna kommer överens om att de, innan de framför någon av de andras låtar, ska lovprisa kompositören och den ynnest det nu innebär att få framföra just den låt han eller hon valt.

  Fyran, grädden på moset: alla låtskrivarna höjer den som nu framfört deras låt till skyarna medan den aktuella artisten brister ut i ”Vilken fantastisk låt” och ”Jag har ända sedan barnsben velat göra just den låten”.

  Är det dessutom sista programmet för de aktuella artisterna, kan programmet slutligen kryddas med deras vemod över att, efter den veckolånga samvaron, behöva lämna det sammansvetsade gänget och hur otroligt tomt detta då kommer att bli.

  Så-mycket-bättre-soppan är klar att serveras.

  Och banne den som efter det receptet har mage att klaga eller vomera.

  Vad gäller den separationsångest som präglar gänget efter den magiska veckan, är det väl bara att hoppas på att personal från BUP eller någon annan psykiatrisk institution kan hjälpa dem komma över den.

Mæ råkes

Att ha eller inte ha – maximal otur

– Jag hade 13,2 i morse.

  – Jag hade 15,3 hos mig. Och jag hörde att Olle bara hade 12,8.

  Alla har så mycket numera. Och så exakt. På decimalen. Förr hade man ingenting.

  Förr var det under 20, var det strax över 10, var det runt fem. Men nu, nu har man. Temperaturen.

Man får lust att slänga in en överraskning i allt haandet, som:

  – Jag hade sex i morse.

 Tänk vilken tystnad. Vad skulle man inte höra att det tänktes runt om i folks hjärnor: ”Vad fan menar han?” ”Nu blir jag avundsjuk.” ”Vilken fräck jävel, skrytmåns.” ”Sex? Hur är det möjligt när jag hade fjorton?”

  Och då skulle man drämma till med:

  – Rakt upp och ner bara. Frugan öppnade morgonrocken och jag la upp mig på köksbordet. Ja, vi brukar lägga upp oss varsin gång, jämlikt, ni vet. Pang på bara! Men så trodde hon att det var en växelspak, försökte tvinga in trean i uppförsbacken, det bara skrek i kardan och då la jag av. Nån måtta får det väl va.

  Jag har ju sagt till henne, men se, hon vill inte riktigt lyssna. Som en outbildad bilmekaniker. Och du då? Vad hade du?

  – Jag hade det förjävligt. Katta sket på bordet, ungarna pissade i badkaret, frugan satt under köksfläkten och rökte röda Ritz utan filter. Tre halvt uppätna Wasa knäckebrödsskivor på golvet med smöret neråt, en bajsblöja i ett hörn och hunden, ja schäfern, den hade blivit påkörd av plogbilen.

  – Hade du inget mer?

  – Jo, jag hade radion på, dom spelade gamm’tjo, du vet Kalle Jularbo, ”Drömmen om Elin” och sånt, fast det var väl Tommy Körberg, du vet han, när han vann evrosionsslagern. Och ”Det blir mycket värre framåt natten” Clas Göran Heden… ja, nånting.

Förresten, ”Är du kär i mig ännu, Clas-Göran”, du vet hon, Lill-Babs. Fast den spelade dom inte. Och du då?

   – Gick det ha så mycket mer? Kan man ha mer än sex på morgonkvisten. På köksbordet. Pang på bara. Nä, man får va nöjd med det. Men hon kunde ju låtit bli att tvinga i trean.

  Erik lägger sig i:

  – Jag hade tur, jag, vann en trisslott på min gamla. ”Plötsligt händer det” som dom säger. Har dom inte rätt ibland? Dom hade rätt och jag hade tur. Jag vet inte vem som hade mest i det fallet.

Fast jag fick ju ont i huvudet senare, och då hade jag väl lite mer i alla fall. Två mot ett kan man kanske säga. Fast det är svårt att jämföra rätt mot tur och huvudvärk. Hur mycket väger tur jämfört med rätt. Och sedan huvudvärken. Hur är det med den?

  Det mesta man kan ha torde väl vara maximal otur. För det låter så väldigt mycket. Det låter mycket mer än maximal tur. För att inte jämföra med 13,2 eller 15,7. Det är ju bara blaha blaha. Jämförelsevis.

  Det är ju inte mycket att ha om man jämför med maximal otur. Fast en jävla röta är också bra mycket att ha. Och allt kvar, det är mycket att ha. Blytungt. 

  Fast kanske ändå inte så mycket bly som maximal otur.

Mæ råkes

Det som funkar för Stig Strand funkar kanske för de flesta

”Det funkar för mig” säger Stig Strand och så är reklamsnutten för Vitaepro slut.

  Lite till mans undrar man väl vad det egentligen är som funkar? Är det att han utan problem kan svälja tabletterna? Att han inte får några utslag av dem? Att han inte kräks, inte får ont i magen, inte upplever yrsel?

  Det kanske är så simpelt att tabletterna gör att han mår normalt. Fast kanske mera normalt än vanligt.    Fantastiskt! De utgör alltså ingen risk. De är ofarliga. I alla fall vad han hittills vet. Och då kan han kanske med bestämdhet säga: ”Det funkar för mig”.

  Släng er i väggen Viol, Läkerol, Vicks och dylika

  Eller är det någonting annat som funkar? Det låter lite diffust. Kanske är det mera positiva känslor Stig upplever? Blir han euforisk, lycksalig eller kanske till och med religiös? Hallelulja!

  Men man ser inga religiösa symboler, djur eller byggnader i bakgrunden i reklaminslaget. Inga magra indiska kor, hur skulle det se ut förresten, ingen korsfäst stackare, inga moskéer med hundratals skor i entrén. Så där svävar man i total ovisshet.

  I pisterna funkade det bättre för Stenmark. Men inte tjatade han om det, nä, det var ”bar å åk”. Grabben hela dan!

  Men nu har Stigs Vitaepro äntligen fått det att funka mest för jämnan som det verkar. Och det ska vi väl alla glädjas åt. Grattis, får man väl säga. Men man skulle vilja veta mera exakt vad det är som funkar.

  Kanske åstadkommer tabletterna mera djupgående förändringar hos Stig. Kanske har de fått honom att sluta slå sin fru?! Men, vänta nu, inte har någon någonsin sett eller hört talas om att Stig skulle vara av den sorten? Det vore alltså förtal, ja, ont förtal, att påstå att det är det som börjat funka.

  Eller ska man kanske säga slutat funka. ”Det har slutat funka att slå min fru”. Men nu säger han ju att det funkar. För honom ja, men hur är det för frun? Funkar det för henne. Och vad funkar för henne? Vi närmar oss ett mysterium.

  Vitaepro kanske har fått honom att sluta knarka och begå brott. Kanske fick de honom att lämna Hells Angels. Men har han varit med där? Hänger det någon sliten jeansjacka med Hells Angels-emblemet på ryggen längst inne i herr Strands garderob. I så fall borde det väl vara hög tid för honom att komma ut ur garderoben. 

  Det här börjar dra ihop sig till en riktig rysare.

  ”Vitaepro fick mig att lämna den kriminella organisationen” slalomstjärnan talar ut. Vilken rubrik! Hur många lösnummer skulle inte den sälja.

  Kanske skulle även fru Strand kunna vara med på ett hörn. Rubriken dagen därpå: ”Äntligen slipper jag brutna revben och blåmärken” slalomstjärnans fru talar ut.

  Sedan borde väl Strandbarnen också få ett ord med i laget:

  Slalombarnen talar ut:

  ”Äntligen är mardrömmen över – nu är pappa snäll” .

  Tre rejäla uttalanden.

  Avslutningsvis kunde fjärde reportaget handla om hur de nu ska kunna gå vidare och förlåta: ”Att vi kan va tillsammans betyder allra mest”.

  Kanske kunde tidningen bjuda in Nick Borgen så att familjemedlemmarna samfält med honom kunde sjunga ”We are all the winners” i tidningens webb-tv. Sedan fick Stig själv som avslutning klämma i med ”Det funkar för mig”.

  Då skulle man förstå. Och skulle inte de flesta då beställa en eller ett par burkar Vitaepro bara för att någon gång i framtiden få tala ut på Aftonbladet eller Expressens förstasida.

  Det tror jag skulle funka, funka för de flesta. 

Mæ råkes

Mein Opel und ich in Ede, Offerdal

Så stod vi då där, min Opel och jag, bredvid Ede magnifika kyrka framför en frostbelupen skylt med den knappt skönjbara texten ”Ej fordonstrafik”.

  Vad då ”Ej fordonstrafik”? Hur skulle vi då komma fram till slutmålet: Ede hembygdsgård?

  För om Ede hembygdsgård överhuvudtaget existerade måste den finnas i slutet av den

knaggliga väg som så brutalt underskattades av den skylt som sa ”Ej fordonstetrafik”.

  För var brukar väl hembygdsgårdar finnas om inte just i slutet av sådana vägar. Nära kyrkan, check. Lite avsides, check. I en, på vintern, vinterprydd lantlig idyll, check.

Och – i slutet av en knagglig väg, check.

  Alla de fyra viktigaste hembygdsgårdsplaceringskriterierna var uppfyllda.

  Jag fick lust att fortsätta in på vägen men visioner om spruckna oljetråg och havererade hjulinställningar fick mig att tveka. Jag var på vippen att fråga min Opel om vad han trodde, men eftersom jag nästan aldrig fått något svar från honom på mina frågor avstod jag.

  Han förstår nog ändå, tänkte jag. Det var ju hans oljetråg, hans hjulinställningar.

  Eller var det tänkt att man skulle gå sista biten? Men Opeln då? Förresten såg jag varken bilspår eller avtryck av människoskor på den då välkända och till och med kanske ökända vägen.

  Alltså. Det var fel väg. Det låg ingen nyligen uppvärmd mysig hembygdsgård i slutet av den då hatade vägen. Förbannat. 

  Kyrkan var alltså felplacerad. Likaså slutet av vägen och den lantliga idyllen. Alla dessa hade så att säga hamnat på fel ställe i förhållande till Ede hembygdsgård.

  Bittert, konstaterade jag och min Opel att livet inte alltid var som det borde.

  Men vi hade ju sett den stora skylten i mitten av byn Ede. Och det var ingen skylt vilken som helst. Den var stor, ja, modell större än stor. Ordet Hembygdsgård var skrivet i svarta bokstäver på vit reflekterande botten. Skylten smalnade av till en pil i ena änden. Och vi hade följt denna anvisningspil ända fram till ”das bittre ende” där vi nu befann oss.

  Vad hade gått snett? Fanns det ytterligare skyltar? Flera mindre, oansenliga, kanske av träd skymda skyltar?

  Mina erfarenheter av timslång jakt på hembygds- och bygdegårdar visste att sådana kunde finnas. Men fanns de även i denna då gudsförgätna plats?

  Svetten började … nä, nu överdriver jag. Ingenting började lacka, utan jag och min Opel backade in på planen framför kyrkan och vände på oss.

  Skulle vi köra tillbaka, återvända till den stora skylten, göra om resan från den för att se om vi passerat någon dold, illa tilltygad eller otydlig skylt med en bokstavskombination som kunde tydas till ordet hembygdsgård? En skylt som skulle lösa mysteriet med Edes försvunna dito. Kanske var det den enda lösningen, den enda vägens politik.

  Vi, min Opel och jag, påbörjade den mödosamma och i våra ögon helt onödiga tillbakafärden, bittert förbannande alla Offerdals nuvarande, kommande och tidigare verksamma skyltmästare.

  Men då, efter ca tjugo meters färd, fick vi anledning att bittert ångra vår galla över Offerdals skyltmästare.

  För vad får vi då se om inte en oansenlig, visserligen frostbelupen men fullt läslig skylt med det numera med eufori förknippade ordet ”Hembygdsgård”!

  En vision av hur Ali Baba kände sig när han uttalade det förlösande ”Hembygds … ” jag menar … ”Sesam öppna dig” kom för mig och min Opel. Kyrkklockors dån tycktes ljuda. Änglarna himmelska sång om Ede Hembygdsgård hördes i den kalla vinternatten. De marschaller som trots allt kantade den väg vi nu anträdde tycktes lysa så starkt att solen, om det varit dag, skulle ha rodnat över sin oförmåga att överglänsa dem.

  Ingen blåsorkester eller röd matta mötte oss vid slutmålet, men det var det ändå i triumf ”mein Opel und ich” anlände till Ede hembygdsgård.  ­

  Och tyckte jag inte då, att jag hörde ett litet belåtet brummande från min Opel innan den nöjd tystnade och ställde sig på bästa tänkbara plats utanför Ede hembygdsgård?!

  Vad som sedan där timade får ni fråga Kjell-Erik Jonasson om. Det var han som anlitat oss

Mæ råkes

Den magiska snöslipparkänslan

Jag hatar snön. Ni vet det där äckliga som brukar falla i stora tussar från himlen så här års, och som sedan brukar fortsätta att falla fram till typ femtonde maj. 

  I år gjorde den ett första försök redan i mitten av oktober, men min bästa vän, Gumman Tö, lyckades inom någon vecka resolut förpassa den dit den hör hemma: till Nordpolen. Tji fick den.

  För vad ska man med snö till?

  Det finns rullskidor. Det finns fyrhjulingar. Det finns downhillcykling. Det finns backar preparerade med plast för backhoppning. Om nu någon skulle föredra löjlig vinterlek framför en trevlig lässtund i vräkigaste fåtöljen framför brasan med en värmande toddy i handen.

  Ja, men barnen då, tänker du. Deras tumlande i snön, deras snöborgar, deras snögubbar, deras snöänglar, deras snöbollskrig.

  Men vänta nu. När är du född. På artonhundratalet?! Har du missat den digitala revolutionen fullständigt? Var befann du dig när de första dataspelen såg dagens ljus? I Bullerbyn, tillsammans med Olle, Annika, Emil, Karlsson på taket, Pippi Långstrump, Madicken, Kajsa Kavat och de andra Astrid Lindgren-töntarna?

  Men väx upp! Jag säger bara, World of Warcraft.

  I det sammanhanget är Katlagrottan, med den ”hu så hemska” Katla inget mer än en medioker konfirmandträff. Och WoW är bara förnamnet på alla andra häftiga krigsspel som en modern och uppdaterad ungdom av i dag helst vill hänge sig åt under den förhoppningsvis snöfria mörka delen av året. Där står vita vidder, offpiståkning och pudersnö sig slätt.

  Och vi som blivit vuxna, skaffat körkort, bil, villa och bildat familj. Trår inte vi det vita som alltför ofta singlar ned från gråa vintermoln?

  Tror du att vi längtar snöskottningens fröjder? Bilborstningens? Bilfärder på gator med saltindränkt snömodd? Snörök som skrinlägger alla planer på att ta sig förbi minsta lilla Citroën?

  Nej, nej och åter nej!

  Men julfriden då? Kan den infinna sig utan snö? Jag säger precis tvärtom. Kan den infinna sig med snö?

  Okej att snö gör vinterkvällarna ljusare. Men hallå, har du glömt Thomas Alva Edison, mannen som uppfann glödlampan? Ska vi helt negligera att hans geniala uppfinning utklassar snön med hästlängder när det gäller att lysa upp tillvaron?

  Sedan att tomtens släde lätt kör fast på torr asfalt orsakas väl inte av snöbrist. Det beror givetvis på att hela ekipaget är en halvmessyr, en fejk.

  En äkta genuin tomte kör ju inte sina renar och sin släde på gatan, den kör den uppe i luften. Bland molnen. Rakt in mot den jättestora månen.

  Det lärde Disney mig redan när jag som treåring satt och suktade efter de då inte än uppfunna dataspels-klapparna. Och ska det vara tomtens slädfärd, ska den väl vara äkta!?

  Men finns det då inget förmildrande att säga om snön? Något som kan rentvå den och legitimera dess existens?

  Det skulle vara att den är en förutsättning för barmarkslängtan då. Är marken aldrig täckt av kall onödig snö har längtan efter snöfritt svårt att infinna sig. Men ska man bara ha snö för att kunna längta efter dess icke-existens?

  Det finns ju så mycket annat att längta efter i vintertristessen: naturprogram från Arktis. Hockeymatcher från Karjala-cup. Worlcup i utfötsåkning från Sladming, svenska svart-vita långfilmer, som ”Barnen från Frostmofjällen” eller den modernare färgrullen ”Vit som en snö”.

  TV-upplevelser som har det gemensamt att de förstärker den magiska känslan av att slippa snö.

Mæ råkes

Vinterns absoluta ingrediens

Jag längtar, längtar, längtar. Så in i hel …

  För vart har den tagit vägen? Var är all den mjuka fluffiga vintervänliga vita. Den som ger vintern dess mening. Som får alla att stå ut med mörker, kyla, och svårstartade bilar. Som får mig att överhuvud taget befinna mig utomhus under mer än halva året. Vinterns absoluta ingrediens. Dess axiom.

  Utan den ...

  kan vi inte glädjas åt barnens gubbar, änglar eller borgar.

  flyger inte de ofarliga projektilerna genom luften för att försvara låtsasfronten i det enda krig som borde utkämpas.

  gapar alla backar, branter och utförslöpor ödesmättat tomma.

  Utan den är vintern död!

  Och i år verkar det som om det finns risk för att vinterdöden ska hålla på och hålla på och hålla på …

  Efter ett tafatt försök i mitten av oktober fick den förskräckt störta iväg till kallare trakter. Här var den inte välkommen. Här fanns inte plats för denna trogna gamla kära vän. Som en spetälsk kättare blev den utvisad från vår trakt för att aldrig mera under denna vinter… 

  Åh, hemska tanke.

  Och nu sitter vi här varje kväll i det kompakta mörkret och sörjer, våndas och längtar efter att den ska återkomma? 

  När får vi se de vita flingorna mjukt låta den hösttrötta marken få ro, täcka träden med sin oemotståndliga vinterskrud och  fylla den ödsliga övergivna Bullerby-miljön med glada rasande rosenkindade barn?

  När får vi se vinterakrobaterna, downhill-åkarna och skidfantasterna med dödsförakt kasta sig utför mer eller mindre omöjliga branter preparerade med den äkta varan?

 Det måste ske snabbt. Nu. Redan igår. För länge sedan.

  Jag längtar, längtar, längtar. Så in i hel ...

Mæ råkes

Blodtrycksfall i Trångsviken ...

Trångsviken lördag. Bygdegårdsföreningens fest. N Lars Persa skulle underhålla. 50-60 personer. Och sen var det klart. Trodde man. Men det blev lite annorlunda.

  Det började med att mitt notställ gick tvärt av när jag skulle lägga in det i skuffen. Aha, plast, fast jag trodde det var gjort av metall. Turligt nog hade jag sparat det gamla och kunde ersätta den trasiga delen med en del från det. Lätt som en plätt.

  Ska man spara allt som gått sönder i på fall att …?! Ja, det ska man. 

  Bra te ha å snähllt te finne igjænn.

  När jag kom fram till Trångsvikens bygdegård hade inte femtio utan hundra gäster just ätit maten och satt och väntade på kaffe och tårta.

  Stämningen var lugn. De flesta hade fått i sig någon Mariebergs, men det var ingen som hunnit bli ”otidu”, vad jag kunde se.

  Jag satte upp anläggningen och kunde konstatera att micksladden slutat sina år som micksladd. Hur än jag puffade i micken kom det inte ett ljud ur högtalarna. Som tur var har jag alltid två micksladdar, och den andra, som nästan aldrig använts, fick gå på ett av sina första skift.

  Och folket väntade. På kaffet.

  Jag kollade gitarrens ljud och mikrofonens. Jag frågade de församlade om hur länge det var tills kaffet kom, men ingen visste.

  Jag drog på Gunilla Åsells inrådan låten ”Huskun Kær”. De flesta sjöng lite trevande med i refrängen.

  Sedan kom kaffet. Och tårtan. Jag drack fyra koppar och väntade in de församlade som förutom kaffet också skulle trycka i sig en och annan tårtbit.

  Så bar det av. Började lite nervöst med ”Nu vill je ha sommarn” och missade nåt ackord, men på det hela taget gick det okej. Sedan låtarna om ”höyanna” å ”steinflockinga”. Inga problem.

Lite allsång med ”Tjauru belene”, ”De går mest ti skällinga” och ”Nu tar mæ oss n kask”.

  Det var lite segt att få igång publiken, men jag tror att lokalens storlek bidrog till att deltagarnas röster inte kunde fylla etern ordentligt. Men ganska okej.

  Efter ”Don’t you overdrive” och ”And that was only the forename” såg jag att en vithårig dam som satt längst bak, längst nere på bortre sidan av bordet som stod längst till höger, från mitt håll räknat, plötsligt sjönk ihop och landade i knät på sin förskräckta bordsgranne.

  Jag gjorde givetvis ett uppehåll och väntade in för att förstå vad som var i görningen. Vad hade hänt damen? Hade hon svimmat, fått en hjärtattack, en stroke eller vad hade hänt?

  Flera engagerade sig och snabbt var en ambulans på väg. Från Östersund. 40 minuter skulle det ta.

  Jag tog en paus och gick och satte mig vid Gunilla Åsells bord. 

  Där kom jag i samspråk med en man som tillsammans med mig slog fast att det vi just bevittnat var livets oförutsägbarhet; det kunde ha hänt honom eller mig eller vilken som helst annan i lokalen. Och att framtiden för oss alla i lokalen, och för alla andra för den delen, är höljd i ett ovisshetens töcken var inget att tvivla på. Eller som det sägs i Cornelis visa ”Somliga går med trasiga skor ”:

”Bakom ett hörn står döden på lur, han tar oss när han vill.”

  Nu var det, som tur var, varken Döden, mister Stroke eller fröken Hjärtinfarkt som stått bakom ett hörn den här gången, utan Solveig, som aktuella damen hette, hade visst ”bara” fått besök av den betydligt beskedligare mrs Blodtrycksfall. Åtgärden blev ambulans in till lasarettet i Östersund för ett dygns observation.

  En sköterska förklarade läget för de kvarvarande festdeltagarna och jag kunde fortsätta mitt framträdande. Men då var det som om det inte riktigt ville ta sig.

  Hälften hade lämnat festen, vilket gjorde att det kändes rätt glest befolkat inne i Trångsvikens bygdegård. Den kvarvarande hälften hade under uppehållet passat på att inmundiga en hel del alkoholhaltiga drycker, vilket gjorde att några av dem tappat en del av sitt intresset för den skönsjungande Lars Persa. Dessa två omständigheter ledde i sin tur till att min koncentration inte var direkt på topp, vilket mot slutet orsakade några förargliga texttapp. Inte bra. 

  Men vad då. Sjunga för en publik där hälften lyssnar och hälften inbegriper sig i ganska högljudda konversationer med bordsgrannar är inte så lätt. Motivationen och koncentrationen avtar. Nästan som vid ett blodtrycksfall, kanske?

  Nåväl. När det hela var över sålde jag sex cd och fick betalt. Sedan åkte jag missnöjd över min insats hem. Skärpning Persa!

Mae råkes

Vecka åtta 2012 ...

Så går drömmen i uppfyllelse. Att turnera på riktigt. Med ett antal skickliga musiker.

  Åka runt på skolor och andra inrättningar och spela upp sina låtar. På kvällstid, på någon bygdegård.

  I vanliga fall är jag själv. Slår på en gitarr och sjunger.

  Det kommer att bli annorlunda. Svårare. Själv kan man vänta en tiondel om man kommer av sig. Ta om, om man missar texten. Väja bort en låt om man inte känner sig beredd för den. Pröva den en annan gång.

  Men live tillsammans med ett band, då är det samspel som gäller. Var och en har sin uppgift. Var och en är en viktig kugge, som måste ta hänsyn till alla andra. En enhet, ett maskineri.  Fungerar inte en del bra då blir helheten sämre. Det är i det sammanhanget jag kommer att befinna mig vecka åtta 2012.

  Jag – amatören.

  De andra är proffs. Gustav har en Grammis i bagaget, Bosse spelar i Hoven Droven, Lars har spelat med många av Sveriges storheter, han och Tomas är några av få anställda hos Estrad Norr, Länsmusiken

  Det är tur att man haft att göra med dem några gånger, vid inspelningen av mina skivor. Så att man törs ha dem med, törs lita på dem, vet att de alltid endast har en målsättning: en så bra föreställning som möjligt. De är inte ute efter att briljera eller att försöka synas så mycket som möjligt. De är ute efter att göra sitt. Och de gör de som oftast.

  Det är jag som är den svaga länken, den som kan minst om musik, den som har minst erfarenhet av att vara med i ett band.

  Men det vet de. De kommer att ha det i bakhuvudet när vi turnerar. Det känns tryggt. Det kan jag luta mig mot.

  Det jag också har att luta mig mot är att det är mina låtar, min själ som ska blottläggas. Det kanske inte låter som någon fördel men det är det. Låtarna är sprungna ur mig, ur mitt temperament, ur mitt ljus, ur mitt mörker, ur min glädje, ur mina tvivel. Låtarna är gjorda med ärligt uppsåt. Inte en stavelse går att ändra, inte en ton.

  Och det är egentligen bara jag som vet vad jag framför. Musikerna och publiken tror sig veta, men de hör sin version. Vilken den är vet inte jag.

  Ibland blir det samma version bland alla som står på scenen som hos publiken. Det är då det blir något extra, något som inte går att ta på, något magiskt, för att använda ett slitet uttryck. Hoppas det händer många gånger under min, vår, turnévecka.

  Sedan är det som vanligt. Livet kommer emellan och man får lära sig något nytt, något man inte tänkte på. Och man kommer ut på andra sidan lite annorlunda, lite klokare kanske, i alla fall lite erfarnare. 

Mæ råkes

Ovationssäker färg

Aspås. Lördag 6/10 2012. 

  Arne fyller 60. Stämningen är på topp redan när jag anländer. Arne öppnar presenter. Skratt, stoj, stim. Ingen är för full, alla lagom.

  Anders, Arnes ene son, hjälper mig in med grejorna. Tillsammans riggar vi och lägger upp kvällen: jag ska köra sju, åtta låtar efter paketöppningen, sedan kaffe och tårta, sedan flera låtar. Det blir nog allsång, informerar jag.

  En kille kommer fram till mig:

  – Du måste få Anders och Stefan, Arnes söner, att sjunga en av dina låtar. De kan alla.

  – Jaså, över hundra låtar, det var imponerande, säger jag lite skeptisk. Men det är klart att de ska få sjunga.

  – Ta ”Balchaufför”, den är bra.

   – Ja, den kommer. Lugn.

  Och så kör jag igång. Först ”Huskun kær” för Arne, födelsedagsbarnet, och alla är med i refrängen.

”Huskun kær, huskun kær, huskun kær han veit vå man gjær!”

  Sedan skippar jag ”Nu vill je ha sommarn”. Den är för ny, jag förstår att de vill ha klassikerna i första hand. Jag tar de nya låtarna nästa gång, när de satt sig hos dem.

  Istället tar jag ”Sextan kvær” och jamska versionen av Me and Bobby Mcgee (Stein, gjeinvein å a Britta sein). Låtar om min uppväxt, om höyana och steinflockinga.

  Dags för allsång med ”Tjauru belene”, och ”Vattne ti vällinga”. Taket är på väg att lossna från takstolarna. Avslutar första set med ”Er e konstut man tjöjes” (Lou Reeds, Walk on the wildside)en av mina mer lyckade tolkningar. Att den uppskattas storligen, är en underdrift.

  Kaffe och fem, sex sorters tårta, ”hen ske’re inte sparas”.

  Andra set. Kör vidare med ”Nu tar mæ oss en kask”(Wiskey in the jar) och ”Don’t you overdrive”, en av de nya. Sedan är det dags för bröderna Molin, Anders och Stefan, med ”Balchaufför”.

  Jag lämnar över micken och inser jag borde ha haft med den andra micken, men ibland tänker man efter först efteråt. Det är då man inser att tänka efter det ska man göra före.

  Men de tar micken och drar igång.

  De kan vartenda ord. Först lite trevande, men när jag börjar sjunga med tar det sig och jag inser att det minst torde vara den 200:de gången som de sjunger låten. De kan den bättre än jag!

  Jubel, jubel och åter jubel och jag tackar den målarfirma som var med och renoverade stället för att de använt ovationssäker färg.

  Sedan följer jag upp brödernas succé med de två andra ballåtarna och sedan bli det ”Momma goes reggae” När jag presenterar den låten är det en kvinna i lokalen som ropar:

  – Nej, vi vill höra ”Je å a momma”! Jag lugnar henne med att berätta att det är den men i reggaetakt. 

  Och de flesta kan texten, sjunger med och ser lyckliga ut

  Under mina låtar har jag märkt att bröderna Molin sjungit med i alla mina texter, ord för ord, och utan problem. Vad är detta? tänker jag. Därför blir jag inte förvånad när killen som ville jag skulle ropa upp dem förra gången än en gång kommer och ber mig ropa upp dem. 

  Och det är klart att jag gör det.

  De vill sjunga ”Ittnå” från '97, en sång som jag sällan framfört på senare år. Jag undrar om de inte kan ta någon annan eftersom jag varken har ackord eller text aktuella, men de framhärdar. Okej säger jag och de drar igång. Den går snabbt i vanliga fall men nu har de lagt i turbon. Efter första versen minns jag ackorden till refrängen och hänger på. När sången tystnat får den ovationssäkra färgen åter göra nytta, men det knakar betänkligt i takstolarnas konstruktion.

  Efter fem ”En gång till” och ytterligare fem låtar avslutar jag med ”Frösöstårs” (Tom Waits, Jerseygirl) och det är då stämningen blir magiskt:

  alla krokar i varandras armar, gungar från ena sidan till den andra och trallar med , ”lalalalalalalalal … je  e ilag mæ e Frösöstårs” . 

  Efter den magiska stunden är vi överens, festdeltagarna och jag: nog är nog! Vi sparar resten till nästa gång. För jag har på känn, att det inte var sista gången jag spelade för familjen Molin, och inte heller sista gången bröderna hjälpte mig att framföra mina låtar.

Mæ råkes

Fågelsmart

Höst. Ja. Oundvikligt. Som alltid. Efter sommar kommer höst. Bittert? Eller skönt? Svårt att göra något åt. Det är bara att ta emot. Det som ges:

  Frost. Mössa. Handskar. Bilrutor som ska skrapas. Kalla cykelsadlar. Försvunna sadelskydd. Flyttade fåglar. Övergivna frusna grillar. Gula, röda, grå singlande löv.

  Varje morgon ser man deras kamp för att erövra trottoarerna. Ingen kämpar emot. Kommunens renhållning struntar i dem. Den väntar på våren … då.

  Då jävlar, ska de bort!

Men inte nu. Snart täcks de av snö och is, döljs.

  Skatorna byggde inte bo i rönnen utanför i år. 

  Nu har jag förstått. Den är på väg att dö. Skatorna förstod det först. De är smartare än jag. Fågelsmarta!

  Det krävs av dem att de är fågelsmarta, för att överleva.

  De har ingen öppenspis att kura framför. Ingen golvvärme. Inga element som de kan skruva upp. Inga allinclusive-anlägggningar i Sharm el Sheikh att åka till. Och då gäller det att de ger akt på vad som händer runt omkring dem. Att de håller sina korpgluggar öppna.

  Rönnen håller på att dö. Det upptäckte de kanske redan förra hösten?

Alltså är de inte så dumma så att de bygger ett bo för sin familj i den. Boet kommer att upptäckas av första sämsta rovfågel som kommer att göra sig beredd till attack och sedan …?!

  Nä, den här sommaren fick det bli en friskare rönn, med ett tätare lövverk, som fick stå som värd för deras familjebildning.  

  Var de bygger sitt bo nästa vår/sommar vet ingen. Inte ens skatorna själva.

En smak av åsna och hötapp

Varför gjorde jag inte så istället, då skulle …?

  Efteråt vet man vad man skulle ha gjort. Man vet precis! Och varför visste man inte det innan? Vilken jävla klant man var. Det var ju helt uppenbart vilken väg som var den bästa. Men man stod där och velade: Vilken väg ska jag ta? Ska jag ta A eller B? Och man funderade och vägde för- och nackdelar med A och B. Och så tog man den väg som för stunden kändes rätt.

  Kändes rätt! Man blir så trött på sig själv så att man måste hämta fyra tändstickor för att hålla ögonen öppna.

  Kändes rätt! Man borde ha en stor fet smäll!

  Kändes rätt! Hur dum får man va?! Trodde man verkligen att viktiga beslut fattas utifrån hur det känns? Hur långt skulle världen ha kommit då?

  Om det skulle varit så, hade vi ju fortfarande varit vilsna, vinddrivna, encelliga amöbor långt nere i något okänt fjärran hav.

  Känslor får aldrig vara en ledstjärna i någon förnuftig människa liv. Basta!

  Amöban förvandlades en gång till fisk, simmade upp på land, klättrade upp i träden, började flyga, landade, rätade på ryggen och blev människa.

  Inte på grund av att den följde känslorna, utan för att den var rationell!

  Och plötsligt börjar man skämmas.

  Jag är sämre än en amöba, ett encelligt djur, tänker man, hoppas det inte syns när jag kommer till jobbet i morgon, så att någon hurtfrisk arbetskamrat slänger ur sig något i stil med:

  ” Fasen, hur är det egentligen? Du ser ju ut som en tvehågsen amöba! Har det hänt något särskilt?”

  Och i den stunden: Vad svarar en varelse som bevisligen är mindre utvecklad än en amöba? Stum står man där och längtar en anonym korvkö i någon avlägsen asiatisk storstad, typ Shanghai. Att bara få försvinna i vimlet …

  Men glömskan ger lindring och snart står man där inför nästa livsavgörande beslut.

  Står där och velar mellan A och B, och man blir alldeles kallsvettig och nervös.

  Men man tänker: den här gången då ska jag banne mig ta rätt väg. Nu ska jag strunta i väg A och ta väg B, för väg A var ju inte bra förra gången.

  Förra gången, ja?! Men hur är det den här gången? Svetten tilltar och det trots att herr Höst och fröken Frost står och bultar på dörren.

  Sedan funderar man ett bra tag tills hjärntemperaturen börjar närma sig kokpunkten.

  En smak av åsna och hötapp infinner sig i ens halvt öppna, frågande mun. Jaha, är det så här åsnorna har det, tänker man. Vilket öde!

  Men så tar man tag i valsituationen, och man kan höra barn- och äldreminister Maria Larsson sjunga valfrihetens lov någonstans i bakgrunden.

  Få se nu? Valfrihet var honnörsordet!

  Man väger fördelar mot nackdelar, frågar vänner och bekanta vilken väg de tror är den bästa, ringer upp diverse sierskor och siare för att få en hint, kollar med SMHI vilket väder som kan tänkas dominera framtiden, pratar med olika analytiker för att få reda på vem som vinner valet nästa gång, vilka skatter som kommer att sänkas eller höjas, vilka tv-program som kommer att sändas, vilka som kommer att läggas ner, hur hög inflationstakten kommer att bli, kollar marknaden, ränte- och börsläget, tsunami- och jordbävningsriskerna, dagistaxornas utveckling, mobilsamtalstaxornas dito … för att till slut ställa sig i en iskall dusch i hopp om att det ska hindra hjärnan från att explodera.

  När den är någorlunda nerkyld fattar man det livsavgörande beslutet: jag går efter känslan den här gången, jag väljer det som känns rätt! 

  Jag väljer både A och B

  Vad enkelt allt blev! Jag är ingen amöba längre.

  Och det är verkligen en skön känsla.

Mæ råkes

Svenska Närradiolistan, ett icke-rasistiskt konstprojekt ...

Svenska Närradiolistan? SNL?

  Ja, vad är det?

  Kom in på den sajten av en slump. Googlade på ett band jag hört och … vips kom jag in på sajten. Gruppen, som förresten heter Crash and recovery, låg femma. Tror jag.

  Något förvånad började jag läsa om listan:

den var en sammanslagning av flera listor, sändes numera i flera närradiostationer, bara svenska artister kunde delta, man kunde ligga kvar i högst tio veckor, o s v.

  Den verkade sympatisk.

  Och det fanns även kändisar som låg eller försökte komma in på den.

  Senast, förra veckan, när jag kom in, gjorde Plura och Eldkvarn ett försök. De kom in, men låg bara kvar i en vecka, sedan åkte de, till min förvåning, ut. 

  Jag hade trott att man inte skulle ha en chans att komma in och än mindre att ligga kvar. Att kändisgrupper hade skivbolag bakom sig som ödslade sms- och telefonpengar för att deras artister skulle ligga kvar så länge som möjligt. Men hur var det med det …?

  Och den här veckan, min andra vecka på listan, avancerade jag från fjärde till andra plats! Otroligt?! Vad gjorde alla andra artisters vänner, bekanta, släktingar och fans?

  Visserligen har jag uppmanat alla jag känner på fejan att rösta på mig, men de andra deltagarna måste väl ha samma möjligheter som jag att värva röster?

  Eller?

  Nu är frågan: blir jag etta nästa vecka? I så fall blir jag ännu mera konfunderad. Inte för att jag tror att det har någon större betydelse för min musikaliska gärning eller min skivförsäljning. Men ändå.

  Jag säger som Vilks:

  Jag ser det som ett konstprojekt att undersöka hur länge jag kommer, och vad det innebär, att ligga på SNL. Krasst kan man säga att jag vill undersöka hur länge fejan-vännerna orkar bry sig och om det har någon som helst betydelse om man ligger på listan eller inte.

  Och vad jag vet är listan inte rasistisk. 

  Det ska vara det där med ”bara svenska artister får delta” då, kanske det kan ses som lite stötande. Fast jag skulle tro att alla invandrare som numera har svenskt medborgarskap platsar. Kanske behövs det bara att man bor i Sverige för att delta. 

  Och det finns inga religiösa, etniska eller politiska krav för att få delta. 

  Blonda lesbiska judinnor, motorburna transsexuella afghanska muslimer, frimärkssamlande heterosexuella syrier, knivbärande finlandsfödda norrländska makroveganer, argsinta småländska egenföretagare av polskt ursprung, överlägsna vallonättade stureplans-brats och timida romska söderkisar är fria att skicka in sina låtar för att delta. 

  Bara de kan betraktas som svenskar. 

  Och då är det väl en ganska okej lista?!

Mæ råkes

Rötviken, lördag, invigning av "pomp" utan mycken pompa, men trevligt ändå.

Ja, och så satt jag då där på den lilla avsatsen och spred, med hjälp av vinden, mina visor ut över den 40-hövdade publiken utanför affären i Rötviken.
  "Pompen skull inviges å je skull spæla."
  Stigs Maskin från Lit var där med fyrhjulingar, skotrar och diverse skogsredskap. Toyota hade en flexibil på plats.
  Ford förevisade en "nedklottrad" elbil som likt en ljudlös gast smög omkring på asfalten, när någon provkörde. Det var som om bilen körde sig själv och när som helst kunde få ett infall att köra på något eller någon.
  Skulle Ford inte kunna montera in en motorljudsmaskin i bilen som åstadkommer vanligt motorljud ur någon högtalare på taket, så att man förstår att det är en människa som trots allt har kontrollen över bilen och inte tvärtom?
  Jag undrar hur djuren tar emot en ljudlös bil?
  Blir älgarna, grävlingarna, vildsvinen och björnarna räddare eller kommer de att ha svårt att ta den på allvar? De kanske tänker:
  En tyst bil? Nu har väl människorna ändå gått för långt!
  Och så blir det "älgarna demonstrerar" och "älgarna har fått nog"" och uppror i skogen. Björnarna börjar gå runt med protestlistor. Rådjuren skriver petitioner som i tropp överlämnas till alla elbilstillverkare. Vildsvinen startar renrasiga gerillagrupper med namn som: "Al Bacon" och "Fläskfiléfronten". Ekorrarna utökar sina mobiliseringsförråd. Grävlingarna gräver ner sig och förbereder skyttegravskrig.
  Ja, vad kan det inte leda till?
  Men tillbaka till brottsplatsen
  Publiken var tålmodig och "väluppfostrad"; applåder vid varje sångs avslutning. När nästan ingen orkade applådera längre avslutade jag med "Foppatofflan", en anti-cover* på "Blue suede shoes", som rönt stor uppskattning.
  Men innan jag började spela höll den rötvikenbördige s-riksdagsmannen, Gunnar Sandberg, ett kortare tal om glesbygdens problem, samtidigt som han hyllade bensinens betydelse för just glesbygden.
  Han underströk förstås i detta sammanhang betydelsen av den bensinpump som han senare klippte bandet vid. Han påpekade också att man numera inte använder begreppet glesbygd utan begreppet landsbygd.
  Då tänkte jag, men jag sa inget: ja, då finns det ju inga glesbygdsproblem längre utan "bara" landsbygdsproblem.
  Och de är kanske lättare att lösa? Men beror inte många av landsbygdens problem på just att det bor för lite folk på landsbygden och inte på att landsbygden är landsbygd?
  Som vanligt förvränger makten världen genom att implementera för den passande ord och begrepp. Ord och begrepp som döljer verkligheten och gör att de slipper ta itu med de problem som det tidigare begreppet pekade ut. Kalytan blev föryngringsyta, städerskan blev lokalvårdare och nu blir glesbygden landsbygd.
  Här är det en glesbygdspump som invigs, tänkte jag tjurigt.
  Otur för rötvikenborna, nu när pumpen skulle invigas, var att någon specialkunnig person, som för pumptillverkarens räkning skulle ha godkänt pumpen innan den började användas, fått kraftigt ryggskott och inte kunnat göra det, vilket medförde att pumpen inte kunde tas i bruk efter bandklippningen.
  Men ryggskottet ger väl med sig och snart flödar den "livgivande" bensinen ur pumpslangen och ner i de tomma bil- skoter- fyrhjulings- och båtmotortankarna.
  Nog om detta.
  Nu återstod bara skivförsäljningen och den gick, trots den fåhövdade publiken, riktigt bra. Alltså hade jag gjort ganska bra ifrån mig. Kanske bidrog även det faktum, att jag inte spelat i Rötviken på länge, till att det fanns ett uppdämt behov av just Lars Persa-cd:n. Det kanske är som ÖP:s recensent Tomas Larsson skrev om en av mina låtar på min senaste cd:
" Sådana små mästerverk gör skivan nästan beroendeframkallande."

Mæ råkes

*texten går ut på att man månar om sina billiga Foppa-tofflor som om de vore guld värda

Fantastisk recension ...

Ja, man undrar ju om det är sant? Visst tycker jag skivan är bra men ... när Tomas Larsson i Öp kallar den för " fläckfri" då börjar man undra om inte någonting är fel, eller om den inte är bra?
så här skrev han: (läs och förundras)

"Lars Persson – Lars Persa – med tiotalet skivor bakom sig vårdar med ”Baere så dae veit” en helt annan tradition, med finurligheter på jämtska och stramt fokus på vardagen.

Senaste året har han medverkat i P4 Jämtlands serie med jämtversioner av kända slagdängor, varav jag motvilligt blivit mycket förtjust i flera av just Persas bidrag.

Dialekt tillåts ibland maskera bristande kvalitet – idiomet blir det avgörande värdet, men den fällan undviker Lars Persa. Tvärtom använder han sin jämtska för att komma närmare sina karaktärer, som kan vara både kluriga och taffliga, ömsinta och griniga.

Jag gillar de många vardagliga tablåer där han med lätt hand varierar besök på kiosken, försvunna hundar och självömkande gammstrekar. Där fungerar också hans sätt att använda enkla pappa-skämt av typen ”That was only the forename” och ”Don´t you overdrive” helt lysande.

Produktionen är fläckfri, inspelad hos Gustav Hylén i Revsund med nästan hela Hoven Droven i studion. Hyléns sommarlätta trumpet, Bosse Lindbergs melankoliska dragspel och Björn Höglunds distinkta trummor får mig osvikligt på gott humör.

”Je å a momma mae sitt hen å vänt på att posten ska komme” lyder omkvädet i en typisk liten pärla som i lakoniska rader beskriver livet sedan á Britta-Stina farit sin kos. Sådana små mästerverk gör skivan nästan beroendeframkallande.

Att skivan kommer att gå fram som en slåttermaskin på Jämt-toppen förutsätter jag, det är den nämligen värd. Lars Persa har hittat sin form, han är hemma."

Jag tar till mig och njuter!!!

Mæ råkes!